Egentligen hade jag tänkt att såga den här boken. De första 10-20 sidorna av Vi i villa av Hans Koppel (pseudonym) undrade jag hur jag överhuvudtaget skulle orka med den självömkande och gnällige man som är bokens huvudperson. Situationen känns bara alltför bekant, medelåldersman a’ la American Beauty, som lever ett bra medelklassliv med Volvo, villa, (boken heter ju också så passande, men lite små-kul-fyndigt Vi i villa) hustru och barn. Men han är ju så uttråkad och det är ju så synd om honom. För sexlivet är dåligt och han har ju så tråkigt att han bara måste ta sig en älskarinna och tänka bittra tankar om sina medelklassvänner som han aldrig tyckt om. Är bara så trött på den här typen av medelklassmän som är så uttråkade och drömmer om att vara lite crazy och göra något annat. Inte bara i American Beauty, utan även i filmer av Herngren/Holm, Allen, och i ett flertal böcker, finns denne man som det är så synd om. No more, säger jag. Flytta, skilj dig, byt jobb, gör något!
Det tar också ett tag att vänja sig vid språket i boken som är minst sagt avskalat. Påminner lite om Max-böckernas meningar och har på vissa håll beskrivits som anorektiskt. Men på något märkligt sätt så sugs jag ändå in i boken, och till slut fungerar språket också alldeles utmärkt. Man får också en annan förståelse för huvudpersonen då boken tar en plötsligt vändning. Det blir förvånansvärt roligt och skruvat när huvudpersonen slutar gnälla och agerar på sina instinkter. Det är en oförutsägbar liten bok som lyfter mot slutet. Han har ett sätt att utrycka sig den där Koppel, eller vad han nu egentligen heter.
Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Vi i villa av Hans Koppel
Läs även andra bloggares åsikter om böcker, skönlitteratur, bokrecensioner, boktips
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar