Abela, Doherty (2008)Ytterligare en historia som utspelar sig på afrikansk mark. En trend från böckerna utgivna 2007 var ju just Afrika, men den verkar hålla i sig i så fall. Och det här är ytterligare en tårdrypare. Den lilla flickan Abela förlorar sin pappa, mamma och lillasyster på kort tid och står näst intill ensam i världen i den lilla tanzanianska byn. Hennes morbror återvänder från England och säger att han ska hjälpa Abela. Hon följer motvilligt men spänd av förväntan med till det nya landet. Men hennes morbror har gjort allt för egen vinning och Abela lämnas snart åt sitt öde i det främmande landet. I England bor också nioåriga Rosa, som lever ensam med sin mamma. Allt är bra tills den dagen hennes mamma säger att hon vill adoptera ett barn, ett syskon till Rosa. Många frågor ställs på sin spets och Rosa bestämmer sig för att inte underlätta processen. Det är en finstämd parallellhistoria. Det är klart att man förstår vad som ska hända redan efter första kapitlet, men ändå, det gör liksom ingenting. Nu kan jag inte sluta tänka på Abela, hon sitter på min näthinna med sin döendes mamma på en het buss mellan Dar es Salaam och Arusha, iväg från sin Bibi, ensam på sjukhus på jakt efter medicin och vatten, och den där ensamheten känns alldeles hisnande brutal. Och jag kan inte låta bli att tänka på den där sjukhusvistelsen för några år sedan på just ett tanzanianskt sjukhus, där insikten om orättvisan slog som en tornado i ansiktet. Det är en läsvärd bok, om inte för själva berättelsen så just för det skälet, förståelse för hur annorlunda det kan vara att födas på olika platser, för genom Abelas små ögon beskrivs just mötet mellan dagens Afrika med västvärldens.
Dom där små skulderbladen på omslaget som pekar upp mot en himmel visar ändå att boken ger lite hopp, men oj, oj, vissa bitar är rejält gråthulksframkallande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar