Min underbara italienska latinlärare Diego fick mig på gymnasiet att läsa Alessandro Baricco. Då läste jag Silke (1998) och jag minns att jag fastnade för det poetiska språket mest av allt. När jag nu hugger in på Bariccos senaste roman inser jag att jag inte alls känner igen vare sig språk eller ton. Kanske tyckte jag att Silke var så bra för att fantastiska Diego sa det. (Diego var för övrigt gift med en japansk operasångerska och kunde tala massor av språk flytande. Därav fornnordiska, om ett dött språk nu går att tala flytande.) För det poetiska anslaget i texten är nog det jag stör mig mest på. Jag tycker berättelsen blir otillgänglig, karaktärerna stumma. Fast det kan nog vara meningen också. Den här historien (2008) är skriven ur olika synvinklar, olika tider och med olika sorters form och text till varje avsnitt. Berättarna är opålitliga och lynniga. Elizaveta ljuger i sina dagboksanteckningar för Ultimo, bokens centrala gestalt. Ultimo själv skymtar i alla de andra berättelserna som son, vän och älskare. Det bästa avsnittet är det där Ultimos förståndshandikappade bror är berättare och texten blir till ett upprepande mantra där verkligheten finns i glimtar. Det handlar om krig, vad kriget gör med människor. Och det handlar om att hitta det man är skapad för att göra för att först då, under en kort stund,verkligen leva.Läs även andra bloggares åsikter om böcker, bokrecensioner, litteratur, skönlitteratur, nya böcker
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar