Jag älskar den här boken. Sasa Stanisics debutroman Farfar upp i graven (2008) utspelar sig i forna Jugoslavien ett tjugotal år tillbaka och fram till våra dagar. Vi följer pojken Aleksandar genom hans fantasifyllda uppväxt där farfar utgör centrum med sina berättelser, genom inbördeskriget i Bosnien och livet som invandrad flykting i Tyskland. Kvar hos den tjugoåriga Aleksandar finns en stor tomhet och fragmentariska minnesbilder av ett förlorat land och en försvunnen barndom. Han skriver brev till en flicka, Asija, som gömde sig undan kriget tillsammans med Aleksandars familj i en källare. Hon blev kvar när de andra flydde och för Aleksandar blir hon symbolen för något förlorat som han måste finna igen. Han skriver listor över sina minnen; personer, händelser, platser. Som barn målar han ofärdiga bilder, ett slags besvärjelser för att kontrollera tillvaron. Författaren experimenterar med språket och omskapar det hela tiden för att försöka beskriva saker som ibland är omöjliga att beskriva. Ibland är en lista det bästa sättet. Och ibland finns det helt enkelt ord i massor för att måla och omsluta verkligheten. Fantastiskt!Läs även andra bloggares åsikter om böcker, boktips, litteratur, recensioner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar