2 december 2008

Läsa och inte läsa

Herregud. Jag har just avslutat läsningen av Markus Zusaks Boktjuven och känner mig fortfarande lite tagen och rödgråten. Han satte verkligen in hela artilleriet på slutet. Goda människor dör, döden plockar försiktigt upp deras själar, kysser barnen godnatt, levererar sanningar om livet och mänskligheten... Egentligen lite för mycket, men också väldigt fint. För det är ju en riktig saga det här. Och författaren har ett tydligt syfte: han vill tala om nazismen, om kriget, ondska och godhet, liv och död. Förklara och förstå. Påminna. Och göra det på ett fabulerande och utsmyckat sätt, tillgängligt för många. För man fastnar lätt för den här historien. Liesel och framför allt hennes pappa Hans är människor att älska. Berättarstilen påminner mig lite om isländska Einar Mar Gudmundsson och danska Morten Ramsland i sättet att hoppa i kronologin och berätta om allvarliga saker maskerade till skrönor. I början hade jag svårt för detta och tyckte att allvaret sjabblades bort i lustiga episoder och knasiga karaktärer. Men på slutet satt jag alltså ändå där och hulkade över de sista boksidorna. (Ida har skrivit om boken här.)

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Boktjuven - när döden berättar en historia måste du lyssna av Markus Zusak

Och jag väljer för övrigt att ta en rejäl paus från Orhan Pamuks Den vita borgen som bara inte går att läsa klart. Det lustiga är att det är en kort roman och jag har bara ca 60 sidor kvar, men det känns som en tegelsten att ta sig igenom. Det var precis det här intrycket jag hade från början av Pamuk, innan jag läst något av honom, att han var akademisk och lite torr, och att texten skulle vara lite svårgenomtränglig. Och så var det ju inte alls med romanen Det tysta huset som är fantastisk och lättläst och suggestiv. Den vita borgen hör faktiskt ihop med Det tysta huset genom att en av karaktärerna, den äldre alkoholiserade brodern som forskar i turkisk historia, hittar den här historien om en italiensk ädling som tillfångatas av turkiska flottan på 1600-talet och blir ett slags slav till en vetenskapsman. Det man läser i Den vita borgen är alltså broderns (hette han Faruk?) avskrift från arkiven. Och stilen är följaktligen lite torr, mångordig, uppradande, för att skapa autenticitet. Säkert ska historien också jämföras med nutidens Turkiet. Men jag har liksom tappat intresset lite för tillfället. Tror jag ska ge mig på någon annan av Pamuks böcker. Fast inte på ett bra tag.

5 kommentarer:

Boktoka sa...

Men vad synd på den vita borgen! (läste inte din rec av Boktjuven eftersom jag snart ska läsa boken själv) Synd eftersom jag vill minnas när jag nu läste den för typ 12 år sedan att det var en twist på slutet som jag inte blev klok på. Och det hade varit intressant att höra din tolkning.

Moa sa...

Åh nej... Nu måste jag ju läsa ut den. Hmm... ja så får det bli! Återkommer när jag tagit mig igenom den då!

Elin sa...

Ha ha, typiskt va? Jag som tänkte säga att ibland måste man bara ge upp när det känns så där trögt. Det finns ju så många andra böcker. Men nu kanske du måste... Apropå Boktjuven, så är jag rejält spänd på att läsa den. Vår barn-och ungdomsbibliotekarie sa ungefär samma sak. En bok att älska.. Från vilken ålder skulle du rekommendera den?

Moa sa...

Pratade med Jennie om det idag. Inte under 15 skulle jag säga. Man får nog vara relativt mogen för att läsa den. Många jobbiga saker att ta in...

Anonym sa...

Jag har inte läst "Den vita borgen". (Av Orhan Pamuk har jag hittills bara läst "Snö" - den är viktig för min förståelse av dagens Turkiet.)
Men det är något intressant som du tar upp, Moa, som jag har funderat mycket på. Detta att det faktiskt kan bli t-r-å-k-i-g-t att läsa när en författare mycket autentiskt återger en tjatig, torr eller trist människas tankar eller tal.
En av de sista romanerna som Lars Ahlin skrev (jag har förträngt titeln) tråkade ut mig just p g a att författaren var så enormt skicklig att skildra en trist person.
Den läsupplevelsen gjorde mig ledsen eftersom jag fram till dess hade räknat Lars Ahlin som en av mina svenska favoritförfattare.
Lena K E