Läsa och inte läsa

Herregud. Jag har just avslutat läsningen av Markus Zusaks Boktjuven och känner mig fortfarande lite tagen och rödgråten. Han satte verkligen in hela artilleriet på slutet. Goda människor dör, döden plockar försiktigt upp deras själar, kysser barnen godnatt, levererar sanningar om livet och mänskligheten... Egentligen lite för mycket, men också väldigt fint. För det är ju en riktig saga det här. Och författaren har ett tydligt syfte: han vill tala om nazismen, om kriget, ondska och godhet, liv och död. Förklara och förstå. Påminna. Och göra det på ett fabulerande och utsmyckat sätt, tillgängligt för många. För man fastnar lätt för den här historien. Liesel och framför allt hennes pappa Hans är människor att älska. Berättarstilen påminner mig lite om isländska Einar Mar Gudmundsson och danska Morten Ramsland i sättet att hoppa i kronologin och berätta om allvarliga saker maskerade till skrönor. I början hade jag svårt för detta och tyckte att allvaret sjabblades bort i lustiga episoder och knasiga karaktärer. Men på slutet satt jag alltså ändå där och hulkade över de sista boksidorna. (Ida har skrivit om boken här.)

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Boktjuven - när döden berättar en historia måste du lyssna av Markus Zusak

Och jag väljer för övrigt att ta en rejäl paus från Orhan Pamuks Den vita borgen som bara inte går att läsa klart. Det lustiga är att det är en kort roman och jag har bara ca 60 sidor kvar, men det känns som en tegelsten att ta sig igenom. Det var precis det här intrycket jag hade från början av Pamuk, innan jag läst något av honom, att han var akademisk och lite torr, och att texten skulle vara lite svårgenomtränglig. Och så var det ju inte alls med romanen Det tysta huset som är fantastisk och lättläst och suggestiv. Den vita borgen hör faktiskt ihop med Det tysta huset genom att en av karaktärerna, den äldre alkoholiserade brodern som forskar i turkisk historia, hittar den här historien om en italiensk ädling som tillfångatas av turkiska flottan på 1600-talet och blir ett slags slav till en vetenskapsman. Det man läser i Den vita borgen är alltså broderns (hette han Faruk?) avskrift från arkiven. Och stilen är följaktligen lite torr, mångordig, uppradande, för att skapa autenticitet. Säkert ska historien också jämföras med nutidens Turkiet. Men jag har liksom tappat intresset lite för tillfället. Tror jag ska ge mig på någon annan av Pamuks böcker. Fast inte på ett bra tag.