Årets sista bokcirkelbok var Francoise Sagans Bonjour tristesse. Vad synd att jag lämnade tillbaka mitt låne-ex från 1955 som var helt tummat och nött, innan jag hann fotografera det! Där var kommentarer i marginalerna och vissa partier översatta till franska. Visst kan det ibland förhöja läsningen med andra läsares spår i böckerna, på samma sätt som det vid andra tillfällen kan förstöra?Vi var rörande eniga i cirkeln om att det här var en fantastisk bok. Alla slukade den och alla ville ha mer Sagan (Jennie har redan skrivit om en annan av Sagans böcker här.) Det här gillade vi: Den suggestiva känslan av att något har hänt. Efterhands-perspektivet där hon ser tillbaka på sommaren då det hände. Kommentarerna från berättaren som vet vad som ska hända och inte kan ingripa eftersom det redan har hänt. Huvudpersonens komplexitet; hon är ett barn som leker kvinna; hon är nästan sin fars älskarinna men söker mest en mor och när en modersgestalt uppenbarar sig måste hon besegra henne för att utplåna allt hot. Den flärdfulla stämningen, dekadensen, tristessen, rastlösheten. Förtjusande!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar