Henschen-läsning

Kärlek är verkligen det bärande ordet i  romanen Hon älskade. Det är vad Signe Thiels liv handlar om, det hon spinner sitt liv kring, men också vad författaren drivs av när hon skriver romanen om sin farmor. Jag har läst Helena Henschens båda romaner I skuggan av ett brott och Hon älskade som var de romaner hon hann skriva klart innan hon gick bort alldeles nyligen. Så synd, för det är ett jättespännande författarskap och hon har verkligen en egen röst som berättare. Vad hade hon skrivit härnäst?

Båda romanerna utgår ifrån ett personligt sökande. I skuggan av ett brott handlar om de Sydowska morden som varit enormt tabubelagda i författarens familj. Den mördade Hjalmar von Sydow var Helena Henschens morfar och hennes mamma var den som hittade honom och familjens båda hushållerskor ihjälslagna. Under hela sitt liv kunde hon inte tala om händelsen. Henschen skriver en personlig skildring av möten med sin mamma, sitt sökande efter sanningen och sina egna känslor inför allting. Samtidigt skriver hon avsnitt som är helt igenom fiktion och där hon lever sig in i sina släktingars liv och upplevelser. Blandningen av fakta och fiktion här blir så stark mycket på grund av att hon som författare är så ärlig med sin egen ofullkomlighet och tydligt visar vad som är hennes egna fantasier. Ändå tror man på det hon skriver och känner att det mycket väl kunde ha gått till på det sättet eller känts just så, eftersom hon hela tiden hänvisar till sig själv som släkting och arvtagare till en hel familjs sorg och trauma. I romanen finns en tanke om att några kvinnor i släkten återupplever samma tragedier om och om igen. De lämnas av sina mödrar och växer upp i en omgivning där skuld och skam och tystnad är viktiga beståndsdelar.

I skuggan av ett brott handlar lika  mycket om författaren själv, som den handlar om de andra karaktärerna. Det är nära, gripande och känsligt.

Hon älskade handlar om Signe Thiel. Men även här är författaren Helena Henschen närvarande och deltar aktivt. Hon talar med sin döda farmor, ber henne berätta för henne, föreställer sig att hon möter henne och tar plats i hennes kropp och huvud så att hon kan låna hennes röst för att berätta. Boken känns som ett försök att skänka upprättelse åt en kvinna som drevs så starkt av sina känslor. Inledningen där det berättas om hur Signe ville att det skulle stå "Hon älskade" på gravstenen när hon var död, slår an en melankolisk ton, för hennes barn kan inte samsas efter hennes död, och inskriptionen görs aldrig. Melankolin följer sedan med genom Signes dåliga äktenskap, hennes komplicerade förhållande till sin far och hennes livs stora kärlek som är mycket äldre än hon och dessutom redan gift. Hon kämpar för demokrati och kvinnofrågor, mot nazism och judeförföljelser. Hon hjälper kvinnor ur sina förtryckande äktenskap, och hjälper judar fly och gömma sig under andra världskriget. Och så lever hon i ett passionerat triangeldrama.

Det är en vacker bok och ett fantastiskt kvinnoöde som skildras. Och Signe får naturligtvis äntligen sin inskription i slutet, och som läsare lämnas man i övertygelsen om den verkligen var sann: hon älskade!