Det finns en hel del som är bra och som jag gillar med Underjordiska timmar av Delphine de Vigan. Och så finns det en hel del som jag inte gillar. Mycket krut har lagts på att skapa den täta och klaustrofobiska stämningen som också är mycket påtaglig och väl skildrad. Mathilde blir successivt nerbruten av sin chef efter att hon för första gången uttryckt en annan åsikt. Hans härskartekniker är fasansfulla: med små, små knep lyckas han utesluta Mathilde fullständigt från arbetsgemenskapen, han krossar hennes självförtroende och tar ifrån henne alla uppdrag och ansvarsområden. Till slut flyttas hon till skrubben bredvid toaletten, utan dator och utan arbetsuppgifter. Och utan kollegor, eftersom alla omkring blir illa berörda och får dåligt samvete av att se henne, men ingen har mod att trotsa den allsmäktige chefen. Isoleringen är total.Det känns lite överdrivet, kan jag tycka. Berättelsen fastnar lite och kommer inte framåt. Parallellhistorien om Thibault som precis tagit sig ur ett destruktivt förhållande där han var den som älskade mest, känns framtvingad för att belysa Mathildes situation än mer. Och att deras historier liksom korsas och glider in i varandra, att de tänker samma saker, gör mig bara irriterad för att det är ett så uppenbart filmknep. Man kan se boken filmatiserad nästan alltför tydligt.
Däremot gillar jag verkligen grundidén: den här känslan av att inte veta när det började men att man plötsligt finner sig själv djupt insnärjd i något man inte kan ta sig ur. Och arbetet, kontoret, företaget som ett klaustrofobiskt fängelse. Staden som en myrstack och människorna som små myror som dag efter dag trängs bland tunnelbanor och tågvagnar på väg mot sina liv som aldrig tycks börja. Dock känner jag att skildringen av karaktärerna ändå blir för snabbt tecknad: Varför måste vi veta att Mathildes man dog för tio år sedan? Varför behöver vi känna till att Thibault aldrig blev kirurg? Vi lämnar dem ju ändå åt sina öden utan att särskilt mycket har blivit bättre. De tog sig ur sina fängelser, men sedan då? Iväg, vidare mot nya?
Och vad har egentligen sagts om arbetsplatser och härskartekniker? Vad händer med chefen, vad händer med individen, vad händer med strukturen på arbetet? Det finns ingen öppning i romanen för någon lösning på problemet. Chefen är ett maktfullkomligt svin som tvingar sina kvinnliga medarbetare att bära låga klackar för att inte vara längre än honom. Han kan göra som han vill och komma undan med det. Deprimerande.
Här har Elin tidigare skrivit om Underjordiska timmar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar