fredagen den 6:e maj 2011

Kärlek



Den jag var

För några år sedan i ungdomsavdelningen på Kungsbacka bibliotek hittade jag Om jag inte hade sett honom av Kevin Brooks som var fylld med små skrivna hälsningar om hur fantastisk boken var. Vilket den också var. Meg Rosoffs bok Den jag var påminner mig om denna. Kanske är det bara kusten, de salta stänken, längtan, de stora känslorna och det något grådisiga. Ibland lämnar ju böcker bara en stark känsla efter sig. Men lika bra är det i alla fall. På en internatskola i en liten ort utmed den engelska östkusten hamnar bokens huvudperson efter många omflyttningar på diverse skolor till föräldrarnas besvikelser. Plötsligt finns det ett skäl att kämpa sig kvar på skolan, ett skäl som befinner sig utanför internatet. I en av de små fiskestugorna längs stranden bor nämligen Finn som han dras till likt en magnet. Det är små ljuvliga vändningar i boken och språkmässigt uppslukande. Och inget är som man tror från början.

Ung, bög och jävligt kär

16-åriga Filip går musiklinje i Stockholms förort och bestämmer sig för att komma ut. Hans pappa vägrar tro att det är något annat än en övergående extremfas. Filip finner istället stöd hos bästa kompisen och den oljemålandes bohemgrannen. Grundhistorien i Johannes Sandreyos bok Ung, bög och jävligt kär handlar om Filips kärlek till den latinofotbollsspelande Emilio, som motvilligt besvarar känslorna. Men det finns även ett antal andra historier i den här kompakta boken som liksom inte andas. Det gör mig matt och en aning uttråkad. Tyvärr är karaktärerna oätligt stereotypa vilket plattar till hela texten. Ett onödigt inlägg som jag hakade upp mig på genom texten är stycket om den sura lärarinnan och hennes musbröst, som kommenteras av den superfantastiska och vidsynta (?) läraren Benny, vilket bara känns märkligt och irrelevant. Språket irrar bort sig, är näst intill pedantiskt upplagt där man är rädd för att lämna ute ett ord, och perspektiven byts till förvirring. Idén är jättebra, men jag tycker att många av de nystartade förlagen gör misstaget att låta idén gå före formen. Det är en viktig bok och den kommer absolut åka med på bokpraten framöver men den borde ha kapats och skrivits om. Under ett besök nyligen hos oss så gjorde Petter Lidbeck en parallell till Astrid Lindgren när han skulle beskriva skrivprocessen för att få fram något bra "man skriver, kapar bort hälften och skriver om det som är kvar".

Inga kommentarer: