Steglitsan

Författaren Donna Tartt slog igenom stort med sin debutroman Den hemliga historien. Tjugo år senare kommer hennes tredje roman, Steglitsan. Jag älskade debutboken som var mystisk och olidligt spännande och rörde sig i snobbiga kulturelitistiska kretsar på en amerikansk internatskola.

Miljöerna känns igen något i den nya boken. Det handlar om konst och överklass, antikviteter och en dold undre värld av kriminalitet. Theo Decker överlever en terroristattack mot ett museum i New York. Hans mamma dör, och Theo som är tretton år gammal finner sig övergiven i en värld utan trygghet. hans pappa är försvunnen sedan en tid tillbaka, (kanske lika bra det eftersom han drack och spelade) och hans farföräldrar verkar inte vilja ha honom. Han får i stället bo hos en tidigare kamrat, i en överklassfamilj där mamman är kyligt reserverad, pappan bär på en hemlig psykisk sjukdom och den äldre brodern är en riktig mobbare.

På nästan 800 sidor får vi följa Theos liv efter katastrofen. Hur han handskas med sorgen efter modern, nya bekantskaper och vänskper, kärlek, svek och inte minst: den lilla tavlan han råkar få med sig från museet. Det här är en fantastisk läsupplevelse som innehåller många vändningar och överraskningar, en sådan där bok som man inte kan sluta läsa och ständigt går och tänker på mellan läsningarna.