Två syskon växer upp i Nederländska Ostindien strax innan andra världskriget. Det är flickan Zus, senare kallad Kerstin och hennes lillebror, gossen. Mamman, kallad Moeder, är som en fånge i det vita huset, med betjänter och uppassare, sockerkarameller och svalkande drycker och de två barnen som hon försöker hålla ifrån sig. Ibland tar hon fram sina gamla målardukar men lägger snabbt tillbaka dem igen, orörda. Pappan, kallad Pa, jobbar på sockerfälten och är hemifrån allt längre perioder. Och syskonen försöker sysselsätta sig och fördriva tiden bäst de kan. Flickan tar på sig ansvaret för gossen som gör allt för att hitta något som kan kompensera moderns brist på kärlek och tillgivenhet.
Parallellt får man följa Kerstin när hon blivit gammal, genom hennes dotters ögon. Dottern hittar en gammal anteckningsbok och försöker förstå hur moderns uppväxt har påverkat henne.
Hanna Nordenhöks roman Det vita huset i Simpang är en fantastiskt sinnlig skildring av barndomen i dåvarande Ostindien, som framkallar dofter och syner hos läsaren. Man känner hettan, doften från de prunkande övermogna trädgårdarna, de klibbande sockerkaramellerna. Och man ser gossens vidöppna, sökande blick som gradvis blir alltmer inåtvänd när han aldrig finner det han längtar efter. Det här är en drabbande, hemsk och samtidigt vacker bok som kommer att stanna kvar hos mig länge.
Hanna Nordenhök fick Göteborgs-Postens litteraturpris 2013.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar