Fin-fina Hedvig

Det finns mängder av barnböcker som handlar om den allra första spirande kärleken, men ingen beskriver den så fint som Frida Nilsson i senaste boken om Hedvig: Hedvig och Hardemos prinsessa. Så helt befriad från vuxen världens syn på kärlek, i stället könlöst och allmänmänskligt.
Hedvigs klass ska få en ny klasskamrat. Och Hedvig blir mycket nöjd när hon först av alla lyckas träffa och bli kompis med denna söta flicka, vacker som en prinsessa med glänsande bruna lockar och ett ansikte som gjort av porslin. Hedvig låter den nya får sitta i hennes knä till och med, så härligt känns alltihop. Tills det är upprop och det avslöjas att den nya inte är en flicka utan en Olle. Genast vänds vänskapen till avsky, för hela klassen börjar ju genast reta och skrika att Hedvig är kär som har en kille i knät...
Frida Nilsson skriver helt otroliga barnböcker, det har jag tjatat om förut, hon använder ett vackert och utmanande språk utan förenklingar men målande och tydligt. Hon är rolig och hittar det komiska överallt, även i det vanliga varje-dag-livet som de allra flesta barn lever. Speciellt rolig är skildringen av de olika årskurserna, hur jättestor skillnad det är på en trea och en fyra. Och hur gigantiskt stora tjejerna i femman är, med sin okränkbara makt över alla småungar.