Sånt man bara säger dröjer sig kvar

Vet inte vad det är med Helena von Zweigbergk. Hon skriver ganska vardagligt och enkelt, men det är något med hennes böcker som fångar mig. Så även med hennes senaste, Sånt man bara säger. Det är en lågmäld bok, men samtidigt en riktig sträckläsare. Det är något med boken som gör den så drivande och relevant. Jag tror att hon främst lyckas med karaktärerna. Det är något som gör att man bryr sig om dem. De känns trovärdiga. Som ofta hos von Zweigbergk handlar det om ett favorittema för mig, nämligen relationer. Denna gång är det inte en kärleksrelation som i Ur vulkanens mun, utan det är släktrelationer som står i fokus.

Susanne har precis brutit upp från ett förhållande, flytt ut i en stuga på landet för att få vara, och kanske hitta sig själv. Då dyker plötsligt hennes syster Louise upp. Med sig har hon sin tonårige son Jonas, och Louise ber, eller snarare kräver att Susanne tar hand om honom under en tid. Louise har återigen råkat i knipa, och denna gång är det värre än vanligt. Det visar sig att Jonas och Louise inte har någonstans att bo. Susannes värld vänds upp och ner på flera sätt. Hon tvingas möta sig själv, och i relationen till Jonas väcks något till liv. Ett behov av andra människor som hon har förträngt och begravt djupt inom sig.

Zweigbergk gör ett lyhört och rörande porträtt av relationen till pappan, men också systerrelationen är träffsäkert beskriven. Man kan känna igen sig i hur svårt det kan vara i nära relationer. Susanne och Louise tycker egentligen mycket om varandra, men genom åren har avundsjuka och bitterhet inför de egna livsvalen förgiftat situationen. Samtidigt som man stör sig oerhört på Louise som den bortskämda lillasystern, så känns den förnuftiga stora systerrollen igen. Louise har alltid känt sig som den slarviga och Susanne har känt sig tvungen att vara den duktiga, den som tar om hand. Kanske är det också därför hon flyr ut på landet, för att slippa omhändertagandets påtvingade roll.

Läs den här romanen för att den ger många lager på relationer. Vem har rätt och vem har fel? Hur långt kan människor gå i relationer för att rädda varandra? Ganska långt visar det sig. Själv jag störde mig oerhört på Louise. Tänkte varför sticker inte Susanne bara, och säger att de får reda upp röran själva? Antagligen för att Louise är hennes syster som hon älskar, och någonstans hoppas hon att de ska finna en förståelse. Jag tror alla kan känna igen sig i detta, och boken ger perspektiv på relationer som ibland känns självklara. Det här är en bok som man, lite oväntat, går omkring och tänker på länge efteråt.