Man kan aldrig få för mycket av Bruno K Öijer, så jag spinner vidare på Moas inlägg. Här kommer min favoritdikt som för mig personligen för tankarna till när jag bodde i Stockholm -97, och ramlade över diktsamlingen Det förlorade ordet (1995)
du fick aldrig veta
att när du rest dig satt jag kvar
vid avtrycken i gräset där du legat
jag förde min hand
över det nedpressade gräset och det var
som om jag behövde och vårdade din frånvaro mer
än jag behövde och vårdade dej
det var som om ingenting fick komma tillbaka
om du återvänt
hade du gjort intrång
du hade stört smärtans landvinningar
och du får aldrig veta hur ömt och starkt jag
talade till din skugga i gräset
det var som om jag redan sörjde dej
som om jag försökte vänja mig vid
vad som väntar oss alla
och att priset för en människas insikt
är en känsla av övergivenhet
som redan från början uteslutit och raserat tron
på varaktig kärlek
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar