Slut på kritan

Slut på kritan, Alain Mabanckou, (2008)
Inte en enda punkt. Inte en enda. Och det här borde jag ju älska och det gör jag. Faktiskt det gör jag. Men tålamodet räcker inte just nu till för denna text, även om den är lättläst, trots sina enbart existerande skiljetecken. Så jag gör ett fuskinlägg här av en tredjedelsläst bok. För jag tycker den bör uppmärksammas. Det skrivs på flera ställen att den fransk-språkiga afrikanska litteraturen under de senaste åren har fått höras i Sverige. Jag har tidigare bloggat om bland annat Nattens inre. Mabanckou har flera diktsamlingar och romaner bakom sig. Pointe-Noire, Kongo-Brazzaville: Den afrikanska muntliga traditionen ska printas ner säger Envisa snigeln och ger i uppdrag till Spruckna glaset att samla livshistorierna från människorna i hans bar Slut på kritan. Baren ses som syndens näste av makthavarna. Och det är väl här jag är någonstans, i myllret av personer som beskrivs i ett textflöde där litterära och ironiska referenser gömmer sig och där figurerna gestaltas i en manlig värld av militärer, presidenter, där det andra könet verkar vara horor eller flickvänner. Jag har som sagt inte läst klart men ofta känns ju en bok så där bra genom att bara nosa på den, liksom genom att bara hålla lite i den, sniffa på bokomslaget och läsa de första raderna. Och det här är en sådan bok. Hyllad är den också. Bland annat har den vunnit flera litterära priser och har översatts till ett tiotal språk.

Här kan du kolla in hans hemsida.
Och för dig som kan franska kan läsa hans blogg.