Jag hade inte läst något av Christine Falkenland tidigare. Nu är jag glad att jag har gjort det. Vinterträdgården handlar om 40-åriga Laura, dagisfröken med författardrömmar, fortfarande hemmaboende hos sin pappa. Hela tiden finns en längtan till hennes döda mamma som hon hade ett komplicerat förhållande till. Skrivandet går trögt. Hon går en skrivarkurs men känner sig mest konstig och gammal. De andra på kursen verkar så unga och självklara. Hon känner sig ful och tycker inte om sin kropp. Knölen i bröstet växer. Hon har inga barn. Så en dag träffar hon persiska Sharhzad. Vackra, söta, nätta lilla Sharhzad. Hon är allt som inte Laura är. Och hon faller handlöst. Men Sharhzad är gift, och hennes son går på dagiset där Laura jobbar.Jag har förstått att moderslängtan och bekräftelsebehov är teman som tidigare funnits hos Falkenland. Att hon skrivit poesi märks och insprängt finns små poesistycken. Detta suggestiva språk blandar hon med vardagliga situationer på dagiset, där kärleken till Sharhzad får stå som en poetisk kontrast. Det är något med språket som gör att det känns så färdigt. Det kan nästan inte sägas på ett annat sätt. Det är inte svårläst, men ändå så snyggt på-pricken-gjort. Det finns igenkänning också. Särskilt roligt tycker jag det blir när hon är på skrivarkurs och inte vill läsa upp sin text, ivrigt påhejad av en käck skrivarkursledare. Hur hon plötsligt tycker att hennes text känns så fel. Själva skrivandet, som blir ett bispår i berättelsen, hade jag gärna läst mer om.
Men det är bara en parentes för jag tycker Vinterträdgården (vacker titel förresten) är en oerhört vacker berättelse som skildrar en värld som man inte ser gestaltas så ofta. Det är snyggt och det är modigt gjort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar