Som hundra historier i en

När det kommer en älskare Mats Wahl (2008)

Efter att ha avslutat läsningen vet jag inte riktigt var jag har den här boken, men jag blir inte av med huvudpersonen Tom från mina tankar. Jag tycker om det lågmälta språket och att handlingen förs framåt långsamt i ett vardagsbetonat lunk. Det är liksom något såsigt sensommar-gräsklippar-geting-slött över hela stämningen. Som ett stillsamt väntande. Man vet ju, eller anar, hur det ska gå med det där vapnet som göms i garderoben, för det är klart att något hemskt ska hända, och man anar att det där knäet mellan mammas polispojkvän och halvsystern i soffan ska bli något mer, men ändå inte, och inte vad. Och det är just det som är så bra i Wahls senaste bok. Tom flyttar med sin mamma och sina två halvsyskon (alla har olika pappor) till landet där de har ärvt sin mormors hus. Tom är en lugn kille som det gått bra för i skolan, till skillnad från Morgan med vredesutbrott, vilket ofta resulterar i näsblod för Tom. Tom börjar klippa gräset hos granngubben Berger som även lär honom att hantera ett gevär för att skjuta av störande katter. Efter bara någon dag meddelar Berger att han är deras morfar och en smått chockerad Tom får i uppgift att berätta detta för sin mamma, som heller inte vet något. I samma veva börjar hans mamma dejta en polisman och den nya skolan börjar. Små missförstånd i de nya korridorerna leder till komplikationer och slutar i ett slagsmål, vilket resulterar i en massa rykten om att Tom är rasist. Polispojkvännen Dick har en dotter i samma skola som ljuger till Toms nackdel. Dick å andra sidan har fullt upp med annat, eller någon annan, och det är inte Toms mamma det handlar om.

Tempot är långsamt i en rasande fart av utvecklingar i historien. Vilket egentligen inte borde gå ihop men det gör det. Slutet är snöpligt och många frågor hänger och dinglar. Det är som att något saknas och jag märker när jag skriver att det är svårt att sortera och bena ut alla parallellhistorier, och försöka förklara bokens handling. Handlar det om ensamhet, som en reflektion kring alla de skjutglada ensamvarelser som aldrig upptäcks förrän skottet redan fallit? Eller är det om saknaden efter pappan, där avsaknaden av identifikation av en fadersgestalt resulterar i att allt konsekvenstänkande upplöses? I så fall köper jag det inte. Eller är det om att små missförstånd lätt kan kompliceras och bli livsavgörande? Det är så himla många trådar som spretar och karaktärerna känns lite ihåliga. Mest för att det är så många viktiga saker som utspelar sig och man undrar varför de gör som de gör. Varför är till exempel Morgan så labil, känns mer som en bakomliggande diagnos? Och varför ges man bara en mycket märklig bild av Annies sexuella erfarenheter, smygavlyssnade av Tom? Det blir en konstig bit i det hela när historien uppenbarar sig. Så många hur och varför, men ändå går det ihop och blir en bra och viktig historia som absolut är läsvärd.