9 september 2008

Enligt konstens alla regler

Det var länge sen jag pendlade så i omdömet av en bok som när jag läste Sara Mannheimers Reglerna. Först var jag förtjust, sen konfunderad, sen irriterad, sen road, berörd och slutligen distanserad. Road av de komiska scenerna och igenkänningen, distanserad av det högtravande språket. Jag har fortfarande svårt att ge ett omdöme om boken för att det känns som att den är så mycket. Lite som vi tidigare skrivit om här på bloggen, en sån där bok man som man tänker på efteråt, som inte känns avslutad utan pågår även efter att man har slutat läsa.
Som titeln avslöjar har det med regler att göra. Berättarjaget gör upp regler för hur hon ska leva, äta, skapa, älska och vara i relationer till andra människor. Överhuvudtaget är livet och dessa regler förknippade med mycket ångest. Hon måste agera så att det blir rätt, känns rätt efter de regler hon satt upp. (Någon annan som får associationer till tvångssyndrom?).
Samtidigt känner jag igen mig i vissa situationer. Vi lever ju alla efter vissa regler, såväl medvetet som omedvetet. I ett stycke sitter berättarjaget och läser på en bänk. En man kommer förbi, egentligen vill hon fortsätta läsa men tittar ändå upp och nickar till för ”så gör man ju”. Enligt reglerna. Den dolda agendan vi alla känner till.
Jag kommer också att tänka på alla val individen ställs inför, och kanske vill boken spegla det. Individens vilsenhet. I ett samhälle där vi behöver coacher, självhjälpsböcker, tv-program som hjälper oss att städa, äta, inreda och klä oss rätt. I en sån värld behöver individen kanske egna regler. Eller?

5 kommentarer:

Elin sa...

Är det någon som har läst den här boken? Skulle vara väldigt intressant att veta hur ni i så fall uppfattade den eftersom jag känner mig väldigt splittrad.
/Elin

ida sa...

jag började på boken men orkade inte läsa klart, den var för krånglig just då men jag är villig att ge den ett nytt försök, återkommer med åsikt snart. fascinerande med en roman som fått så bra kritik men där recensionerna ändå är så vaga, eller hur?

Elin sa...

Exakt. Jag hade nog väntat mig mer av den här boken efter all bra kritik. Sen lät ju själva idén väldigt intressant och spännande. Men jag tycker nog att hon gjorde det för svårt för sig med det pompösa språket, som gjorde att jag i vissa stycken inte brydde mig. Och så blev jag så trött på den där förbaskade äppelklyftan och lindandet. :-)

Marie sa...

Det var ett tag sedan jag läste boken, men jag tyckte (som jag tror att du också menade) att den var bättre i början. Sedan tappade jag liksom intresset. Fast var det inte så att hennes dotter på slutet även hon visade sig ha talang för att linda äppelklyftor? Mala små frön... Kanske handlar den (om jag nu minns rätt) om att vi inte kan undkomma att överföra våra egenskaper och i vissa fall regler till våra barn?

Elin sa...

Jo, du minns rätt. Det var nog det som budskapet var, bland annat... En väldigt speciell bok var det i alla fall.