Enligt konstens alla regler

Det var länge sen jag pendlade så i omdömet av en bok som när jag läste Sara Mannheimers Reglerna. Först var jag förtjust, sen konfunderad, sen irriterad, sen road, berörd och slutligen distanserad. Road av de komiska scenerna och igenkänningen, distanserad av det högtravande språket. Jag har fortfarande svårt att ge ett omdöme om boken för att det känns som att den är så mycket. Lite som vi tidigare skrivit om här på bloggen, en sån där bok man som man tänker på efteråt, som inte känns avslutad utan pågår även efter att man har slutat läsa.

Som titeln avslöjar har det med regler att göra. Berättarjaget gör upp regler för hur hon ska leva, äta, skapa, älska och vara i relationer till andra människor. Överhuvudtaget är livet och dessa regler förknippade med mycket ångest. Hon måste agera så att det blir rätt, känns rätt efter de regler hon satt upp. (Någon annan som får associationer till tvångssyndrom?).
Samtidigt känner jag igen mig i vissa situationer. Vi lever ju alla efter vissa regler, såväl medvetet som omedvetet. I ett stycke sitter berättarjaget och läser på en bänk. En man kommer förbi, egentligen vill hon fortsätta läsa men tittar ändå upp och nickar till för ”så gör man ju”. Enligt reglerna. Den dolda agendan vi alla känner till.
Jag kommer också att tänka på alla val individen ställs inför, och kanske vill boken spegla det. Individens vilsenhet. I ett samhälle där vi behöver coacher, självhjälpsböcker, tv-program som hjälper oss att städa, äta, inreda och klä oss rätt. I en sån värld behöver individen kanske egna regler. Eller?