Blandade tankar

Om "Babel Special" med Per Olov Enquist som visades häromkvällen. Jag bara måste läsa hans nya självbiografiska bok Ett annat liv! Jag längtar efter hans omsorgsfulla språk, de utvalda orden, tanken bakom allt. Daniel Sjölin bad honom ha författarskola och visade upp olika meningar som Enquist skulle välja bland. "Vart tog det vägen." Med punkt och inte frågetecken. Eftersom frågan då går inåt i läsaren och inte kräver ett svar. Och som tempus valde han gärna pluskvamperfekt: "Han hade då rest sig och gått". För att ge intryck av att en historisk källa ligger till bakgrund för texten. Så fantastiskt! Jag funderar nu på att läsa om Nedstörtad ängel, som enligt Enquist själv är "smått genial".

Om Vad är så skört att det bryts när du säger dess namn? av Bjorn Sortland som jag läste idag. Jennie skrev om Sortlands bok här.
Jag läste den långsamt, njutningsfullt. Och förstås med en gråtklump i halsen och värkande hjärta. Vad fint det kan vara med luft i en text. Luft mellan raderna, luft i texten, i berättelsen. Så mycket som inte blir sagt eftersom det inte kan sägas. Att tomrum kan vara så talande! Sådant gillar jag.
Jag tänkte på Innan jag dör av Jenny Downham som jag skrev om tidigare här. Skildringar av unga människor som väntar på att dö. Men i Sortlands bok är det ju Markus, han som blir så fruktansvärt förälskad för första gången i sitt liv, som berättar. Om Ingrid, den sjuka och vackra. Downhams bok befinner sig mitt inne i dödsångesten hos den som snart ska dö. Och hur kan man egentligen skildra något sådant? Kanske är det lättare att beskriva döden från den anhörigas perspektiv. För där kan vi känna igen oss. Där kommer vi alla att befinna oss en gång. Ung kärlek beskrivs också i båda böckerna. Men i Downhams bok kan vi aldrig veta vad hennes pojkvän känner. Hur det känns att bli kär i någon som snart ska dö. Och ändå känna att det är värt det.