Bokåret 2010

Kultur i Väst Regionbiblioteket bjöd in till en heldag fredagen 3 december om årets böcker "Bokåret 2010 - Ett bokår som fylldes av Darling River, en del Spill, Idiot!, 50-talsnostalgi och Min kamp".

Förmiddagen ägnades åt barn-och ungdomslitteratur då Pia Huss, kulturjournalist, litteratur-och teaterkritiker i DN och Petter Lindgren, författare och litteraturkritiker i Aftonbladet samtalade om trender och tendenser. Det började märkligt med någon slags ursäkt över att inte ha läst böcker och en ursäkt för att som kritiker inte kunna uttala sig på grund av att inte ha hunnit med den enorma bokflod (1200 titlar/år). Vilket var synd, en ursäkt och lite halvtamt fladder vill man inte ha när man peppad sitter och väntar på allt tyckande, det är väl vad kritiker ska göra; tycka. Petter Lindgren kändes en aning oförberedd. Vissa saker tyckte jag inte stämde med bokbeskrivningarna och så saknade jag lite köttigare information. Men det fanns så klart mycket intressant som kom upp under timmarna. De hade valt rubriken "Nyskapare eller idel gamla bekanta?" Teman som talades/diskuterades var: likriktningen som kommer i och med att de stora förlagen (t.ex. giganten Rabén) inte ger utrymme för de små och udda förlagen (hade varit roligt att få några av dessa framlyfta). Att det är trist med att en massa bra barnboksförfattare kommer i skymundan då kända namn (som Schulmans Bajsfesten) toppar listorna. Att det är stor skillnad på vuxenförfattarskap (vuxenförfattare som ska skriva för barn) och barnboksförfattare, "Antingen skriver man för en målgrupp eller för att man vill berätta en historia" (Huss). Att litteraturens viktigaste uppgift är att genomleva olika äventyr, för att kunna mobilisera och anse att man kan överleva dem. Att manusen tvättas "Man får inte röka, dricka vin i Paris, låta barnen tro att de kan bli ensamma i världen, liksom i Ulf Nilssons bok När vi var ensamma i världen " (Huss). Att det också blir självcensurerande, eftersom det är bättre att censurera själv än att förlagen gör det sen. Att papporna också får vara människor, att föräldrarna överhuvudtaget får vara med mer i böckerna och vara människor med egna liv (många medelålders pappor som söker efter kärlek). "Tidigare har författaren varit allvetandes med föräldrar i hörnen som betett sig illa. Vuxenbilden har alltså fått utvecklas, nyanseras och synas" (Lindgren). Fjolårets trend med mammorna som var döda och ledsna verkar ha tonats ner. Lindgren menade att det stora temat för ungdomsböcker har varit kärlek, och att många böcker utspelar sig på skolan, och undrade om detta intresserar ungdomarna.
Så drogs en (lite skämtsam) slutsats att årets trend inom barn-och ungdomslitteraturen varit Syndaflod & Smörgåspålägg och Kärlek & Orange.

Under eftermiddagen diskuterades vuxenlitteraturåret av Annina Rabe, kulturjournalist och litteraturkritiker i SvD och Per Planhammar, författare och litteraturkritiker i GP. De hade valt "Barndomsskildringar och en del epik" som sin rubrik. Intressant och strukturerat, och Annina Rabe imponerar stort med vass tunga. Planhammar inledde med att Sverige har en bra brokig bokutgivning och att det finns en genusmedvetenhet. Att det är svårt att sammanfatta en trend utan att gå tillbaka några år i tiden, men att ett stort tema varit biografiska romaner, med ett sökande tillbaka till uppväxter. Att det varit ett år av litterära återkomster. Att det varit många kända namn som gett ut böcker (måste inte vara dåligt som t.ex. Jonas Karlsson, Mikael Nyqvist). Att boken har blivit mer en handelsvara (tidningens bokbilagor, bokprogram etc.) Att det handlar mer om böcker än om litteratur och att media styr mycket över vilka namn som får synas.

Att det varit flera barn som skrivit om sina föräldrar (CajsaStina Åkerström, Nils Claesson). Rabe tog upp gubbmemoarerna (Per Wästberg, Theodor Kallifatides, Torgny Lindgren) och efterlyste de kvinnliga memoarerna. Att den självbiografiska trenden håller i sig (En dåre fri, Död åt Karl Johan Nilsson). Att många av årets bästa pärlor (Katarina Kieri) inte fått någon uppmärksamhet utan getts till de stora redan hypade namnen (Maja Lundgren). Att den svenska serieromanen är kvinnornas fält (Åsa Grennvall, Loka Kanarp, Liv Strömquist).

I slutdiskussionen då alla deltog och även moderatorn UKON, Ulf Karl Olof Nilsson, diskuterades bland annat hypandet kring författarskapet. Att sökandet efter hypandet gör det extra svårt att hitta det speciella med 2010 års bokutgivning. Att skrivarkurserna leder till en likriktning, en slags attrapplitteratur. Att man hellre vill vara en författare än att skriva en historia och att hetsen över att bli uppmärksammad och ihågkommen tar över. "På samma sätt som man bara kan dö en gång, kan man även bara debutera en gång".

Att det är en svår överlevnad som litteraturkritiker när det skalas ner på tecken och litteraturen ska slåss på samma utrymme som all annan media. Rabe och Huss efterlyste fler kaxiga författarskap och fler kaxiga debutanter. Och det kan man väl hoppas på inför kommande bokår.


Läs mer från dagen hos Framsidan.

Utbudskväll med barn-och ungdomsförfattare

Här kommer en sen rapport om Göteborgs litteraturvecka, som infaller under våren. Det är en vecka då barn- och ungdomsförfattare (i år 30 st) befinner sig i staden och besöker klasser på skolor och bibliotek. Under denna vecka brukar det hållas en kväll för bibliotekarier, i år även för pedagoger, då författarna får några minuter på sig att presentera sig själva. Det är så himla roligt att få en person bakom böckerna man läser.


Foliesmörgåsar och rödvin på House of Win Win.


Per Nilsson och Katarina Kieri berättar om sin gemensamma bok I det här trädet, där de har skrivit vartannat kapitel. De hade tydligen kommit på att skriva ihop just under litteraturveckan för något år sedan. En av utgångspunkterna var: "Det ska inte vara en bok där pojken pussar flickan på slutet, för den har redan skrivits."


Louise Halvardsson berättar om tonårsskap med identitetskris, utseendefixering och utanförskap och om sin bok Punkindustriell hårdrockare med attityd. Här visar hon bilder från sin tonår. Henne borde alla tonåringar få en liten dos av och jag borde verkligen läsa boken.



Niklas Krog berättade om sin uppföljare till Ingen rädsla, Turk & Ayla. Han berättade att förlaget valt att göra ett vitare, "tjejigare" omslag då den innehåller mer känslor, till skillnad från första boken som är svart (pojkig, fartig, spännande?). Blir lika förbluffad varje gång jag inser hur extremstereotypt förlagen (många) verkar tänka. Vad hände med genustänk, unisext och modernt? I hörnet sitter Clas Rosvall, en av fyra författare som besökte mitt bibliotek i Västra Frölunda: Clas Rosvall, Andrea Räder, Helena Bross & Kerstin Lundberg Hahn.


Monica Zak som var sist ut när syret i lokalen upphört pratade om sin bok Offensiv Röda Nunnan: en verklighetsthriller, och om en bister verklighet som gatubarnen möter.

Efter 30 personer á 5 minuters prat är man lite mör i huvudet, men det är som efter en stor buffé: fullproppad men nöjd.

Litteralund 2009

Jag och mina två kolleger Camilla och Anna-Carin var på årets LitteraLund, en festival då Lund under en hel vecka fylls med barn- och ungdomslitteratur. I år var det femårsjubileum och själva konferensdagarna hölls på Stadshallen.

Martin Widmark, som ju precis gått om Astrid Lindgren vad gäller utlån, något som han skrattande sa att man nästan fick skämmas för, var först ut. Han pratade bland annat om varför han har valt serier som format och att det handlar om att det är tacksamt då barnen redan knäckt författarkoden. Att man tycker om det, främst som barn men även som vuxen, att liksom vänja sig vid en författares skrivsätt. Att många av hans böcker handlar om att tänka efter själv, och att genom att säga vad man tycker och tänker så kommer möten till stånd. Han kändes klok och vi skrattade gott åt pensionärer och lästräningsböckernas figurer Ben och Koko.


Poem Express from Holland. Ett poesitävlingsprojekt som handlar om att unga skriver dikter där text och bild samverkar. Vi fick rösta på Lundakandidater. Det här var min favorit. Jag älskar den lilla grodan som inte har någon tandborste. Varför kommer det ibland en groda? Och varför har han ingen tandborste?

Bokförlagsduell.
Sju förlag fick på utslängda teman, som t.ex. Årets blåaste bok, roligaste bok, läskigaste bok m.fl., duellera om vilken bok som skulle vinna. Roligt och innovativt sätt (fast jag trodde vi skulle få rösta) att få höra och se årets nya bokflod.


Konferensfika är trevligt, men jag förstår inte varför det måste hetsas så med kaktokiga bokarmbågar.


Creativ writing with Bali Rai.
"I´m a passionate believer in the power of books". Bali Rai verkar vara en himla fin person, och lite då där som man har tänkt sig när man läst hans böcker. Han pratade mycket om hur viktigt det är att få unga att läsa. Han började skriva för han tyckte att det fanns för få böcker som han kunde känna igen sig i, att alla böcker var skrivna ur den vita medelklassens perspektiv. Han pratade om att ett stort hinder för läsning är just problemet med att inte kunna relatera till handlingen och historien. Och så pratade han mycket om det fantastiska i att det finns bibliotek överallt i Sverige och i minsta lilla stad. Jag blev hänförd (vilket nog är svårt att inte bli) och önskar att alla ungdomar kunde få möta honom. Jag var tvungen att köpa en bok och få den signerad bara för att få säga tack.


En fantasifull kväll om Hellsing. Lite överambitiöst kanske att gå på detta kvällsarrangemang (vi var väldigt trötta och damen bakom oss somnade direkt) men vi fick oss en dos om Hellsings inspiration av engelska barnkammarrim, en liten krakeloperett och en otäck bild av en flygande Mr Hellsing.


Fredagen började med ett seminarium om Libraries and youth- a perfect match. Om ett projekt mellan Vilnius och Lund om att få biblioteken attraktiva för ungdomar. Gav inte så mycket, men kanske dock en dos av att vi gör helt rätt på vårt bibliotek.


När blir litteraturen farlig- och vem bär ansvaret? Om Ulrika Lidbos bok Decembergatans hungriga andar och om dess tema med självsvält som en möjligt inspirationskälla till unga flickor. Ulrika menade att eftersom detta finns i ungdomarnas vardag så är det bättre att lyfta fram än att försöka kväva, att unga vill bli tagna på allvar och att skönlitterära böcker kan fungera som en öppnare, som en ventil. En intressant fråga dök upp om varför vuxna ofta gör skillnad på våldskildringsböcker, som ofta på ett positivt sätt sägs få unga killar att läsa, och på historier som Lidbos som istället sägs uppmuntra flickor på ett negativt sätt och därför också ska skyddas ifrån dem. Diskussionen fortsatte med varför tjejer alltid görs till offer och bemöts på ett sådant sätt. Jag ser fram emot hennes kommande bokprojekt, som tydligen ska handla om unga som får ta ansvar för sina föräldrar. Henne skulle jag också vilja att alla ungdomar får möta. Det var roligt, ärligt och inspirerande.


Från Kurt i Kurtby till Loe i Lund! Han läste ur sina böcker och vi skrattade åt den sinnligt svarta humorn. Han berättade att minst två böcker har skrivits utifrån titlarna och att han ibland skriver ett kapitel utifrån ett ord som han vill ha in. Jag tänkte hela tiden på jätten i Twin Peaks och varför damen framför oss knappt ens log en enda gång.


Och så åh, slutklämmen: Darren Shan. Salen var helt fullsatt med en mycket påtaglig förväntanskänsla dallrandes i luften. Denna författare som skövlat enorma framgångar med sitt alterego Darren Shan som halvvampyr . Han drog upp publiken (två fans kastade sig upp) som fick iscensätta hans Cirque Du Freak (filmen har precis gått upp i USA). Jag tyckte det var lite befriande att få skratta åt skräcken och få se hans entusiasm för denne gengre. Självklart var han tvungen att svara på frågor som varför han skriver om skräck (han älskar det och vill skrämmas punkt slut (lite som Magnus Nordin tänkte jag, där skräcken också är som en konstart, en fascination, en uppväxt med skräckserier, tv, film, böcker). Han pratade om att skräck alltid befunnit sig i ytterkanten och välkomnar varje gång det bubblar upp. På frågan om vampyrmanin så svarade han att det inte finns någon sådan, att det handlar om ett fåtal böcker med stor framgång (ingen talar om romansmani, komedimani etc), men att han välkomnar alla vampyrhistorier. Han använder helt enkelt skräck som ett sätt att engagera unga läsare, menar vidare att skräck är ett sätt att bearbeta känslor och att hans huvudpersoner är hjältar som (till skillnad från många andra barnböcker) tar stark ställning för att rädda sin familj och sina vänner och så klämde han in att han alltid gör tydlig skillnad på gott och ont, trots alla blodinslag (här nickade och hummade många lite lättat medans fansen suckade över den opålästa och ifrågasättande publiken). Lyrisk, rosig och hänförd gick jag därifrån med ett av hans citat på tungan: "A nightmare is like a roller-coaster".

En hand åker av på showen Cirque Du Freak.


Fansen köar för att få sina Legenden om Darren Shan-böcker signerade.


Besök på stadsbiblioteket (självklart för det är ju vad vi bibliotekarier gör när vi sightseeingar).


...och ett antikvariat så var vi nöjda med dagen. Och ja förresten, vi var mycket nöjda med de två heldagarna av frossande i barn- och ungdomslitteratur.

Ruskigheter, censur och självcensur i barn-och ungdomslitteraturen

Fredagen 16 oktober var jag och Moa på stadsbiblioteket i Göteborg på en heldag om "Ruskigheter, censur och självcensur i barn-och ungdomslitteratur". Enligt SBI har ju 2009 fortsatt som ett svart år med vampyrer, skräck och våld. Gunilla Kindstrand ledde dagen och var imponerande bra. Hon inledde med att tala om vad som är tabun idag och undrade om vi hade tappat förmågan att berätta utan våldsinslag, om de andra berättelserna, de som inte får synas och höras i det starka våldsmediebrus som omger oss (och främst barnen), om de böcker som inte har våld i fokus och hur de då hålls vid liv, och om man som barnboksförfattare har ett ansvar. Mårten Sandén tog över och fortsatte samtalet kring skräcklitteratur. Han menade att man som barnförfattare har ett ansvar och att det är viktigt att tydliggöra vad som är rätt och fel. Att det handlar om att återknyta till verkligheten, att våld och hemskheter finns i vardagen och att böckerna måste vara trovärdiga, men att det också handlar om liksom för psykologer, att ju mer du drar fram desto mer måste du följa med.


Siri Reuterstrand (samtalsböckerna om Ellis) och Katarina Kruusval (Ellen) pratade om små barns rädslor och hur hemska bilderböcker får vara (får hönan vara blodig etc.) Katarina pratade också om att hon inte försöker lösa problemen för sina barnboksfigurer enkelt utan som verkligheten är, det blir kanske inte alltid som man vill men blir bra ändå.

Magnus Nordin pratade om sin senaste bok Djävulens märke som svart komik och sin förtjusning i skräck och skräck som en konstform. Maja Hjertzell pratade om sina böcker som till stor del utgår från blyghet som tema. Lena Lilleste pratade om sina Tommy & Flisen böcker. Hennes böcker tar upp teman som pedofili, missbruk, alkoholism, bötning etc. och att hennes ämnen kommer från verkligheten, från att söka på internet, tidningar och bris men att hon visst censurerar sig själv till viss mån, eftersom målgruppen är 9-13 åringar.


Avslutande diskussion med dagens medverkande:
Gunilla Kindstrand, Siri Reuterstrand, Mårten Sandén, Catarina Kruusval, Magnus Nordin, Maja Hjertzell, Lena Lilleste och Rod Bengtsson, förläggare och litterär chef på Bonnier Carlsen.

Det var en givande dag. Det kändes som alla hade tusen tankar kring dessa teman, och så är det ju. Våld och skräck i den barnmediala världen har alltid diskuterats och tabuiserats där gränsdragningar flyttats fram om vad som tåls att läsas och skrivas om.

Och ett avslutande citat som Hjertzell läste upp:
"De säger att mina böcker innehåller för mycket våld, vad de menar är att de innehåller för mycket verklighet" Joyce Carol Oates.