Asparna

Med en skälvande ring av aspar som mittpunkt berättar Hanna Nordenhök om utsatta barn och människor i samhällets utkant i sin nya roman Asparna.

Berättaren Sussi har återvänt till sin mammas hem där hon och mamman lever i skift: när den ena sover är den andra vaken och så växlar de. Där, i syskonet B:s gamla säng med det otvättade stålmannenlakanet tänker hon tillbaka på uppväxten med den olyckliga och ständigt missbrukande mamman. Ibland ringer Endre, en barndomsvän till B. Ibland bläddrar hon igenom innehållet i en plastkasse hon fått av Endre. Den innehåller gamla papper från ungdomshemmet Råby, där B varit intagen. På så vis får vi också ta del av en parallell historia, berättelsen om hur Råby grundades på 1800-talet av Baronen som har en förkärlek för att tämja vilda djur och unga pojkar.

Pojken B i vår tid och Petrus, en av de intagna på Baronens tid, blir ett slags syskonsjälar. Båda föds in i fattigdom och smuts, ingen får den hjälp och förståelse som de behöver. Och båda vänder sig till slut inåt till en annan värld av fantasier och mörker, där de kan vila från den fördömande yttre världens blickar.

Hanna Nordenhök skriver med en poetisk och suggestiv prosa. Hon bygger långsamt upp berättelsen med hjälp av bilder och stämningar som går innanför huden på läsaren. Det är vackert och smärtsamt. En av de tydligaste bilderna jag bär med mig från boken är den av ögonblicket då Sussi vet att hon förlorat sin lillebror B, där bland asparna i förorten. Hon kan se i hans ögon att han vänder sig bort från henne. Och hon måste släppa honom för att inte också förlora sig själv.

Årets nobelpristagare: Kazuo Ishiguro

Men grattis till nobelpriset då, käre Ishiguro! Det var ett tag sedan jag läste dig. Men så här tyckte jag om din roman Never let me go när jag läste den för nio (!) år sedan:

I Kazuo Ishiguros roman Never let me go som kom på svenska 2005, drivs kloning av människor till sin spets. Och det på ett utsökt, förvillande vackert sätt. Med ett klart språk som får den otäcka berättelsen att verka naturlig och självklar.

Kathy, Thomas och Ruth växer upp på Hailsham, ett slags internat där de undervisas i olika ämnen (speciellt skapande konst, poesi, målning osv eftersom utövande av konst bevisar att man även som klon har en själ). Barnen blir varandras familj eftersom de är kloner och därmed föräldralösa. De vet hela tiden vilket deras öde kommer att bli, de har en klar väg att följa. De ska nämligen donera sina organ till de "riktiga" människorna ute i världen. Först arbetar de som vårdare åt andra donatorer och sedan donerar de organ efter organ tills de "fullbordar", dvs dör.

Man kastas som läsare rakt in i den här världen, utan att få några förklaringar av författaren. Man upptäcker efterhand hur det ligger till, att barnen är klonade och att de ska bli donatorer. eftersom den här situationen inte ifrågasätts av barnen själva så gör heller inte författaren det. Det är först i slutet av boken som Kathy och Thomas börjar göra uppror mot den här världsordningen. De inges hopp om att få uppskov några år för att ägna sig åt sin kärlek. Detta lilla uppskov som man som läsare kan tycka är futtigt, de ska ju ändå bli donatorer efteråt, är för karaktärerna i boken den stora drömmen. Att de inte skulle donera känns för dem otänkbart. Detta tycker jag är skickligt gjort av författaren. Det är ju så man som människa kommer att acceptera orättvisor och fruktansvärda övergrepp; genom att under lång tid intalas att det är det enda sättet. Till slut har det blivit en självklarhet och man ifrågasätter inte längre.

Det handlar också om att välja en annan väg än den som stakats ut åt en i livet, eller att acceptera sitt öde. Hur lever vi egentligen själva? Hur fria är vi att bryta mönster och välja våra liv?