19 juli 2015

Den stora besvikelsen eller när jag läste Paula Hawkins

Åh, superhypade böcker är ju livsfarligt. Jag har naturligtvis varit med om detta förut (Den hemliga historien av Donna Tartt var fantastisk men inte så fantastisk som jag förväntat mig vilket gör att den boken alltid kommer att kännas som lite av en besvikelse), jag borde ha lärt mig att skruva ner förväntningarna inför läsningen. Jag borde förresten även ha lärt mig att sluta säga "du måste läsa den här boken, du kommer att älska den", men det säger jag tyvärr hela tiden och förstör därmed möjligheten för, låt oss ta ett exempel, Låt vargarna komma av Carol Rifka Bruntatt bli ännu en läsares favoritbok.

Men alltså, Kvinnan på tåget av Paula Hawkins var för mig dömd på förhand: på allas läppar, folk reserverade den hej vilt på bibblan, det var intervjuer, artiklar, tv-program... Så jag lånade och läste, dumt nog på baksidan först, också något jag absolut måste sluta göra, och hade helt fel och förvridna förväntningar.

Det står något liknande "hon ser dig men du ser inte henne" på baksidan, och det var också vad allt "försnack" handlade om. Fascinationen i att sitta på tåg och betrakta sina medpassagerare: Vad vet vi om varandra? Hur mycket kan man gissa sig till bara av utseendet? Detta låter ju jättespännande, men det är väl inte vad boken alls handlar om egentligen? Det är ju en bestämd familj som är föremålet för kvinnan på tågets blick, och av en särskild anledning. Sedan handlar det ju inte längre så mycket om tågtittandet utan det hela visar sig bli en ganska ordinär spänningshistoria.

Jag tycker bäst om början av romanen, just detta fantiserande hos kvinnan som är huvudpersonen. Hur hon tycker sig känna en familj som hon passerar varje dag bara för att hon ser dem. Det gillar jag. Sedan tappas detta bort och slutet tycker jag inte alls känns trovärdigt.

Hur som helst tror jag att jag hade uppskattat boken mycket mer om jag hade förväntat mig en underhållande psykologisk thriller utan större djup. Då hade den varit just det, och dessutom varit bra inom sin genre.

13 juli 2015

Omslag som inte säljer

Ibland är det lite extra svårt att låna ut en bok på jobbet (bibblan alltså). Bokomslaget hjälper liksom inte till. Man ser en ny fin bok som det just slutat vara kö på, och den blir bara stående på skylthyllan dag efter dag. Kanske försöker man till och med bokprata om den, lyfta fram innehållet, betona den framstående författaren. Till slut bönfaller man den potentiella låntagaren att lita på bibliotekarien omdöme och bortse från omslaget. Snälla låna boken, den är faktiskt jättebra, den råkar bara vara förklädd till en avhandling i kärnfysik, eller debattbok om mäns våld mot kvinnor,  etc.

Här är några exempel: 
The First Bad Man av Miranda July. Svart intetsägande omslag.
Den här romanen har visat sig vara mycket svår att låna ut, den som vill läsa den vet redan att hen
kommer att gilla den och beställer helt enkelt boken. Att den dessutom har kvar den engelska titeln tror jag bidrar till svår-stämpeln.
Snyggt och stilrent kanske en kulturtant som jag själv skulle säga, men mig behöver man inte locka med några glassiga omslag. Innanför de svarta pärmarna gömmer sig en absurd historia om en medelålders kvinna med kontrollbehov som ofrivilligt blir sambo med en tjugo år yngre kvinna i behov av lite anger management. Bland de bästa skildringar av få-barn-ångest som jag läst.

Skyddsrum Luxgatan av Jerker Virdborg ser ut som en fackbok. Igen: jättesnygg tycker jag. Men även denna fantastiska dystopiska novellroman stod orörd på nyhyllan...

Nyutgåvan av Marlen Haushofers Väggen är ju jättevacker med de röda kanterna på sidorna och den gammaldags layouten. Men ur säljperspektivet skulle den förmodligen vunnit på att ha ett omslag som berättade mer om innehållet.

3 juli 2015

Dikt och verklighet

9789100154196_200_det-har-ar-hjartat_haftadHär är tre nya och läsvärda diktsamlingar att njuta av i sommar:

Bodil Malmsten skriver i Det här är hjärtat om att förlora en älskad närstående, om hur man hanterar sorg och går vidare i sitt liv. Sorgligt och vackert.

Nya danska stjärnskottet Asta Olivia Nordenhofs diktsamling det enkla och ensamma handlar om att vara ung, sakna jobb, hanka sig fram, längta efter tillhörighet och vara mittemellan allting. Det är rått och skitigt men samtidigt oerhört poetiskt och fångande.

Kära fru Schubert är skriven av polska poeten Ewa Lipska. Här finns även författarens egna illustrationer med. Alla dikter börjar med ”Kära fru Schubert” och är som små brev fulla av humor, värme och mänsklighet.

9789172474062_200_kara-fru-schubert_haftad