Cirkel

I söndags hade vi bokcirkelträff men jag glömde att fotografera. Attans. Hade tänkt att det skulle bli tradition. Nåja. Vi hade läst noveller av Poe och pratade lite om dem medan vi åt soppa och bröd. Och vi var ganska överens om att de bästa var The Fall of the House of Usher och The Tell-Tale Heart. Och att han var mästare på att beskriva de själsliga tillstånden genom miljön, något som känns tidstypiskt för romantiken men väldigt omodernt idag.

Till nästa gång läser vi Stig Dagermans roman Ormen. Jag har börjat läsa lite och känner mig lätt euforisk. Vilket språk och vilken blick! Jag har läst en del av honom tidigare och alltid älskat det jag läst men nu var det länge sedan sist. Med vissa författare är det ju så att man bara behöver läsa en mening för att tänka: Ah, det här är litteratur!

Tematrio- obehag

Veckan tematrio var obehag, (eller obehagligt bra egentligen såg jag senare, alla dessa kanske inte de bästa jag läst men i alla fall). Jag kom på en hel del, men det blev till slut de här tre. Det som förenar dem är att de alla handlar om mänskliga relationer och psyken. När jag tänker efter tycker jag det är obehagligare än ruskiga deckare eller spökhistorier. Då är det obehagligare med sånt som man kan relatera i alla lite till.

Vi måste prata om Kevin av Lionel Shriver

Den här boken av behöver väl ingen närmare presentation Den påminner temamässigt om Det femte barnet av Doris Lessing, som också lätt platsar på denna lista. Den handlar om Eva som har svårt att relatera och knyta an till sin son Kevin. Hon tycker redan från början att något är fel på honom. Hon gör fruktlösa försöka att berätta detta för sin man, som tycker att allt är frid och fröjd. Sedan slutar det hela i katastrof. Många av oss funderar ju på hur det skulle vara att få barn, eller oroat sig om att allt ska gå bra, kommer barnet vara ok, kommer jag bli en bra förälder osv. Därför blir situationen så mardrömslik när det visar sig att hon inte kan ta honom till sig eller att barnet kan knyta an till henne. Vad är det för fel på honom osv. Riktigt obehagligt men ruskigt bra! En sträckläsare.

Flickvännen av Karolina Ramqvist

Handlar om Karin som är tillsammans med John. Han har ett lite annorlunda yrke, yrkeskriminell (fast antingen har man väl ett yrke eller är kriminell?) skulle man kunna säga och fixar snabba cash genom s.k. VTR - Värde Transports Rån. De lever det goda livet och Karin får det hon pekar på. När John är borta umgås hon med de andra flickvännerna till de kriminella. De festar, klär upp sig, sminkar sig och skvallrar. Karin gör överhuvudtaget inte så mycket med sitt liv och det blir svårt att umgås med den vanliga världen. Det värsta med den här boken är den totalt torftiga miljön. Det är bara, verkligen bara, yta, utseende, pengar och status som gäller. Karin har t.ex. en bokhylla med böcker, men den är bara för syns skull. Det allra värsta är nästan när man börjar inse att hon längtar bort men känner att hon är fast. Burr...

Och allt är förvridet av Emma Ångström

I samma veva som jag läste Flickvännen kom jag över denna obehagliga sak. Huvudpersonen Erik påminner lite om Karin i Flickvännen, just för att han verkar vara en så tom människa. Hur blir man sån? Erik kan inte ta att hans flickvän gör slut, så han börjar stalka, förfölja, henne. Han ligger och krälar i rabatten utanför hennes hus. Han blir smutsig och blöt. Han fryser. Men han utsätter sig, och framförallt henne, för detta. Det verkar vara som en tvångstanke, en fixidé som han inte kan bryta. Psykovarning på hög nivå. Huh!

Nyheter- ungdomsböcker

Det händer nu, Sofia Nordin
Gaykärlekshistorier som inte problematiseras utifrån omgivningen utan som vanlig kärleksproblematik fyller inte direkt tonårshyllorna. 16-åriga Stella är kär i kompisen Sigrid. Och vad som är befriande i denna boken är just att deras kärlekshistoria behandlas som just en kärlekshistoria. Boken var nominerad till årets Augustpris och i fjol var Nordins Natthimmel nominerad till samma pris. Finstämt.

Komma över, Ingrid Olsson
Jag har verkligen tyckt om det jag har läst av Ingrid Olsson innan. Hon har ett sådant fint lugnt tempo i sina böcker. I senaste boken handlar det om att bli dumpad av den stora kärleken och komma över det. Jeppe som precis blivit lämnad av Emma är fylld med självömkan, gömmer sig i nya sunkiga lyan, försöker dejta men har hela tiden Emma under ögonlocken som gör honom besviken om och om igen. Lite roligt med en känslosam vanlig kille i fokus (liksom i Johanna Lindbäcks Saker som aldrig händer) men inte en av Ingrid Olssons bästa böcker.

M som i Mara, Cannie Möller
Med utgångspunkt i ett skrivarläger för ungdomar handlar Cannie Möllers senaste bok om identitetssökande och kärlek. Mar(i)a hamnar på en skrivarvecka vid havet då hennes mamma och sambo åker till Grekland. Hennes pappa, som har en ny familj i Australien, har hon inte haft kontakt med på länge men inleder under dagarna ett trevande försök till att återta den. Skrivandet har verkligen en magisk kraft (som det står på baksidestexten) och genom orden hittas nya vägar till att våga förändras. Mest gillar jag de bitarna då man inte vet vad som är fiktion och verklighet. Lugn och dramatisk i samma andetag.

Skjut apelsinen, Mikael Niemi
Inspirerad av de senaste årens skoldödsskjutningar träder denna svarthumoristiska historia fram. En namnlös 16-årig pojke, som bor med sin mamma, börjar bli frustrerad på sin ensamhet och på att aldrig bli sedd. Poesifylld och kärlekskrank försöker han vända mobbingen till provokation och fyller skolan med dikter. Nyfunne vännen Pål däremot tar ilskan ännu längre. Om ensamhet och utanförskap och gränsdragningar. Föraningarna om att något obehagligt ska hända dallrar genom sidorna. Trailern är rätt missvisande för det är inte direkt någon småhumoristisk bok. Jag kan inte bestämma mig, om den med allt sitt äckel och råa ton, är befriande eller irriterande, men jag vet att jag aldrig kommer att se på en banan på samma sätt som innan.

Ursäkta att man vill bli lite älskad, Johanna Thydell.
Om man nu inte helt lyckats förtränga sin tonårstid så har jag för mig att det var precis så här, och det är ju det som blir behållningen, en exakt klockren ton boken igenom. Det är inget omvälvande, livsavgörande eller fulldramatiskt som händer. Det är istället de små detaljera, de små snedstegen, misstolkningarna och tvivlet som bär historien fram. Det handlar om vänskap och missförstånd som eskalerar till att ens värld faller samman. För det är just vad som händer 17-åriga Nora Jonasson när hennes kompis Jossan vänder henne ryggen efter en händelse på en fest. Det känns ärligt både genom att slutet inte är ett rosaskimmer, att Noras tonårstvivel och osäkerhet gör hennes val trovärdiga och så Thydells förmåga att få Nora att flytta in i ens huvud.

Synvilla, Karina Berg Johansson
Det är en mörk debutbok som utspelar sig under en klassresa till Gotland. Man får följa Samuel som planerar att göra något drastiskt under deras sista dagar tillsammans och hans klasskamrat Kias mamma, som följer med för att försöka återknyta band med sin dotter. Det är mycket som går fel under denna resa. De bästa bitarna är när Karina lyckas återskapa stämningen av gruppdynamikens påtryckningar och tonårskänslor som snabbt eskalerar. Spännande är det också men antingen är det att allt ska tryckas ihop i berättelsen eller att jag saknar något mer hos karaktärerna, för något litet litet saknas, men jag kan inte sätta fingret på vad.

Skärseld, Simon Stranger
På en strand på Gran Canaria möts Emelie från Norge och båtflyktingen Samuel från Ghana.
Den ena svälter sig och den andre hungrar efter mat och ett nytt liv med pengar och det handlar om att komma från två skilda världar. Det är en kort och rak berättelse men som lyckas vara spännande och väcka många frågor.

Så: Känslosamma killar och hårda tjejer. Ensamhet och vänskap. Vardagsrealism. Många är böckerna också som handlar om utsatta ungdomar, återkommer med dessa. Här kan ni läsa vad Ulla Lundqvist tycker om den samtidsskildrande ungdomslitteraturen.

Under ytan kommer Upp till ytan

Jag tycker på nåt sätt "Under ytan" skulle vara en minst lika passande titel på Margaret Atwoods suggestiva roman, som kom i nyutgåva i år. För det är mycket som sker underifrån och inuti människorna. Outtalade känslor och obehagliga konflikter under ytan som kommer upp till ytan, så att säga. Moa har skrivit om boken här, och jag gillar också särskilt relationen mellan människorna.

Det handlar om en kvinna som återvänder till sitt barndomshem i kanadensiska urskogen, för att leta efter sin pappa som har försvunnit. Hon kommer till platsen med sin pojkvän och några vänner. Kollisionen mellan barndomens dåtid och nutiden med vännerna och pojkvännen blir allt större ju längre in i romanen man kommer. Jag kom själv att tänka på märkliga känslor som kan dyka upp när olika skeenden i ens liv möts, ungefär som när man tar med en ny vän till sin barndomsstad. Att man tvingas möta delar av sig själv som man kanske har lämnat eller inte vill kännas vid. Det är lite av detta som sker i boken. Sen är det också mötet mellan civilisation och natur, eller om man så vill mellan det vilda och det civiliserade. Hur huvudpersonen återfinner sig i sin barndomsmiljö och närheten till naturen, medans hennes vänner inte känner sig hemma där. Hon börjar känna avstånd till dem, och reta sig på dem. Sedan eskalerar skeendet och avståndet blir större. Jag håller med Moa här, om att jag gillade bokens första del bättre, innan allt börjar "spåra ur".

Det är ingen helt lättläst bok. Den är inte heller direkt svår, men den kräver eftertanke och passar bäst att läsa när man har gott om tid. Det som tillkommit i den nya versionen är förordet som är skrivet av Hanna Nordenhök. Här kan man hitta en del förklaringar, även om inte heller det är särskilt lättläst. Ibland kan jag tycka bättre om att läsa förordet efteråt, och istället dyka rätt in i historien. Och här passar det ju särskilt bra som liknelse att dyka under ytan, för att sedan komma upp till ytan. Sen gillar jag det stilrena och snygga omslaget också!

Lila hibiskus

En del böcker vet man redan i förväg att de inte kommer att svika ens förväntningar, ändå kan det liksom dallra lite nervositet i luften tycker jag när man börjar läsa just en sådan bok. Titel, omslag, layout (till och med författarens namn) klingar fint på Chimamanda Ngozi Adichies senaste bok Lila Hibiskus. Det är egentligen hennes debut från 2003 (skriven som 26-åring) men som nu getts ut på svenska. Hennes bok En halv gul sol är en välläst historia och jag tror att jag, liksom många andra, tycker om greppet med att blanda fiktivt med verklighet (i synnerhet eftersom jag läser allt för få faktaböcker men vill kunna min historia). Lila hibiskus påminner mig om Barbara Kingsolvers Giftträdets bibel, till sin historia: en patriarkalisk och förtryckande fader, kärleksfull utåt men som håller sin familj i järngrepp i guds namn, berättad ur barnens perspektiv och en magnifikt stor historia som aldrig tråkar ut en. Utanförperspektivet är också detsamma för flickorna, trots att Lila Hibiskus huvudperson Kambili, till skillnad från systrarna Price, är infödda. Känslan att främlingskap kommer istället av den strikta tystnaden, den världsfrånvända tillvaron och det orubbliga schemat som syskonen Kambili och brodern Jaja tvingas hålla av sin tyranniska far. Det svider ordentligt när faderns grymheter piskar familjen i skräck. Den enda räddningen är pappans syster som får ha barnen boendes hos sig under några veckor. Det är ett snyggt berättargrepp som för berättelsen framåt och i denna familjetragedi ryms också kolonialmaktens maktmissbruk och konflikten mellan tradition och civilisation. En, liksom Kingsolvers berättelse, global berättelse ur ett lokalt perspektiv; alltså glokala berättelser.

Det är honom jag vill ha!

Är mitt uppe i novellläsning av Edgar Allan Poe. Det var åratal sedan jag senast läste något av honom och jag vill minnas att jag då gillade hans poesi, i alla fall The Raven. Nu läser jag en volym med samlade historier, hoppar fram och tillbaka och läser det jag blir sugen på, framför allt de titlar som är mest lockande. Intressant att han skrivit så mycket olika typer av berättelser, inte bara gotromantisk skräck utan även detektivhistorier. Fast jag gillar verkligen skräck-Poe bäst! The Fall of the House of Usher - underbar! The Black Cat - svart skräck med lite humor och The Tell-Tale Heart - nog favoriten hittills, med det stirrande ögat, galenskapen, hjärtat som bultar! Nu försöker jag leta rätt på fler liknande berättelser för det känns som om jag inte kan få nog av den sidan av Poe.

Mary & Max- charmig leranimation i glädje och sorg

Mary & Max av Adam Elliot handlar om 8-åriga Mary Daisy Dinkle som bor i Australien, och en dag bestämmer sig för att hon vill ha en brevvän. Någon som bor i USA som hon kan fråga om hur de har det där. Därför slår hon på måfå i en telefonkatalog och hittar Max Horovits, en 40-årig överviktig judisk man med Aspergers syndrom boende i New York. Både Mary och Max är ensamma individer som finner varandra genom brevskrivandet, vilket kommer att sträcka sig över måga år framöver.

Mary är en ganska ensam och mobbad liten tjej. Hennes mamma är halvalkoholiserad, och hennes pappa samlar på uppstoppade djur. Hon har dock en tupp som håller henne sällskap. Max jämförs i DN med Travis Bickle i Taxi driver, på det sättet att han har svårt att förstå sig på folk. Han vill rensa upp i en stad där allt har gått överstyr. Han skriver brev till borgmästaren om att alla som slänger cigarettfimpar borde få böta en miljon.

Det låter som en ganska mörk film, och det är det bitvis. Men genom leranimationerna kan man faktiskt på ett lättare sätt ta till sig det svarta. Det svarta blir inte lika svart, men ändå minst lika angeläget. När Mary som vuxen har deppat ner sig, blivit alkoholiserad och står med en snara kring halsen berör det. Men hade det varit en film med skådespelare hade det kanske blivit smetigt effektsökeri i elände. Det hade inte funkat, men här kan allting tas ett steg längre. Man förstår budskapet, men man slipper eländes elände. Allting kan bli lite mer skruvat, både på ett humoristiskt och sorgligt plan. För det är också en kul film, där leranimationerna är fantastiskt snyggt gjorda. Jag trodde inte att det här skulle vara något för mig, leranimerat i långfilmsformat liksom. Men det höll hela vägen och lite till. Jag vill se om filmen för alla poänger och snygga detaljer. Tony Collette och Philiph Seymour Hoffman, en favorit, gör ypperliga insatser som Mary och Max röster.

För mycket lycka?

Too Much Happiness av Alice Munro. Jag minns att jag läste en recension av den här boken i somras, minns inte var, och att recensenten skrev att det är ovanligt mycket våldsamma och spektakulära händelser i novellerna, men att de trots det framstår som stillsamma. Det är till exempel många mord: barn som mördas och barn som mördar. Det är otrohet: hustrun som bedras och överges efter ett långt liv tillsammans. Med mera. Men som sagt, det framställs sakligt och stillsamt som alltid hos Alice Munro. Som en del av livet. En händelse bland andra. Och det är som vanligt mycket att fundera över i novellerna: när jag bläddrar igenom dem igen så framträder dem likt filmsekvenser. Drömlika men knivskarpa på samma gång. Det här är en bok jag skulle vilja diskutera i en bokcirkel. Det finns massor att prata om och säkert mängder av ledtrådar och detaljer som jag missat. Men det är en njutning att läsa Munro. För tillfället framstår novellen Child's Play som en favorit: en känsla av att något fruktansvärt har hänt samtidigt som man som läsare villas bort bland idylliska beskrivningar. Fenomenalt.

Tack!

Tack Alice och Lyran för mitt fina paket! Cassandra Clares City of Bones är precis vad jag längtar efter nu. (Omslaget får mig att fritt associera till Edward Cullens marmorbringa... Förväntningarna på boken är höga.) Skrivhäftena blir perfekta till listor på böcker jag vill läsa. Eller kanske dikter. Eller bra citat ur böcker. Och mangaboken En kopp kaffe till får jag förstås för mitt kaffeberoende. Dessutom läste jag i författarens förord att bokens titel anspelar på Bob Dylans låt "One More Cup of Coffee" som råkar vara en av mina favoritlåtar. Fullträff!

Världens bästa paketinnehåll: böcker, choklad, godis, skrivböcker och glöggkryddor.

Bokcirkelträff och Om mödrar och moderländer

Idag är vår bokcirkel med i Metro! (se s 14 i nätupplagan).

Ida, Elin och Jenny, (Jennie och Elin B på andra sidan, och saknades gjorde Moa och Camilla).

Under senaste bokcirkelträffen (där Moa och Jennie härifrån ingår) så diskuterade vi Jamaica Kincaids bok Annie John. Vi var alla lite betagna och sugna på att läsa mer av författaren. Annie John är en delvis självbiografisk historia, som getts ut på nytt av Tranan, och som handlar om en flickas uppväxt på ön Antigua. Läs mer om boken och vad vi tyckte på Elin B:s blogg Besattheten.

Utgåvan från 2010 och från 1986. Den senare utgåvan var skälet till att jag valde boken från början, den var så lockande, medan det senare signalerar något helt annat, för mig förde den tankarna till Rötter eller någon annan sydstatshistoria. Detta fick oss att börja diskutera hur skickligt Kincaid beskriver huvudpersonerna utan att riktigt beskriva dem. Hur intressant det är med böcker där man inte förrän långt in i historien får veta ålder och identitet.

Andra omslag till boken.

När jag läste den här boken så hade jag precis läst ut Maryse Condés senaste bok Desirada och tyckte att de påminde om varandra. Condé är en av mina favoritförfattare och jag är mycket stolt över mitt signerade exemplar av hennes Färden genom mangroven i bokhyllan. I Desirada (1997) skildras tre generationers kvinnor; två mödrar och en dotter; eller två oförmögna mödrar och en dotter som söker sin identitet genom sin mor och mormor. Kolonialisering, arv och miljö, ofrivillig kärlek och bittra tystnader, allt i en prunkande och sinnesretande språkdräkt som andas moderslandet Guadeloupe. Historien rör sig runt Marie-Noëlle och hennes sökande på svar efter sin kärlekslösa mamma och sin namnlöse far. 10 år gammal tvingas hon att lämna sin älskade fostermamma Ranélise och den karibiska födelseön då hon blir efterskickad till förortens Paris och sin biologiska mamma Reynalda. Modern, som bara var femton år gammal och hittades av Ranélise då hon försökt dränka sig, har inte hört av sig sedan hon lämnat ön för att skapa sig ett nytt liv med en ny familj och det nya livet blir kärlekslöst bland betonghusen. Men det är som sagt inte enbart en historia om en moders oförmåga att älska sitt barn utan också en historia om skuld, frånvaro, identitetssökande och rotlöshet, sanningars subjektivitet och dess konsekvenser. Stort helt enkelt.

Tycker detta var så fint sagt om Maryse, hittat på en diskussionsblogg: "There is no one in this world of whom African and people of African descent can be more proud of than Maryse Condé. She is, for us, life, literature, text, context, excellence, spirit, history, and personhood."

Facebook i böcker

Samtiden påverkar ju som bekant ofta litteraturen. Nu kan vi se de första böckerna där Facebook är med, både som en direkt handling eller som en fond i en samtidsroman. Det senare alternativet har jag sett i två böcker för gruppen unga vuxna. Det är Engångsligg av Josefin Palmgren och Vad jag gjorde en höst av Jenny Björklund. Båda böckerna påminner en del om varandra. De handlar om unga kvinnor som festar, pluggar, shoppar och uppdaterar sin status på Facebook. Huvudpersonen i Vad jag gjorde en höst funderar bl.a. på om hon ska uppdatera sin status, eller om hon ska vara lite mystisk och inte göra det så att folk börjar undra om det har hänt något. I Engångsligg relateras det också en hel del till Facebook. Huvudpersonen Klemetin gör saker för att sedan tänka, det här kan jag ju skriva om på Facebook osv.

En bok som mer direkt handlar om Facebook och som har det i titeln är Konsten att vara otrogen på Facebook av Gunilla Bergensten. Jag har dessvärre inte läst boken, men en del recensioner. Boken handlar om Tove som har flyttat till en ny stad med sin man. Hon trivs inte med sin livssituation, de har svårt att få barn och hon får något av en 40-års kris. Mitt i allt detta får hon kontakt med en gammal ungdomskärlek. Och var är det lätt att hitta folk nu för tiden? Jo, just det, på Facebook. I recensionen i BTJ skriver man att boken känns mer som reklamannons med allt tjat om Twitter, Facebook etc. (Jag är redan trött på att skriva om det...). Någon annan skriver att den är slagfärdig och något av en samtidsroman som många kan känna igen sig i.

Nu när det även finns en film, The social network som berättar historien om fenomenet Facebook, och varenda kotte finns med i nätverket, så får vi nog vänja oss vid att det refereras till sociala medier både här och där.

För mycket frihet?

Det här är den stora amerikanska romanen, om den amerikanska familjen i dagens USA. Det vill säga i ett USA efter 9/11, efter Irak-kriget och efter George W. Bush. Jag är förtjust men inte betagen.

Vi får följa familjen Berglunds uppgång och fall skulle man kunna säga (jag får lite känsla Oates amerikanska familjeskildringar). Vi vet när vi börjar läsa att the Berglunds är en familj som utåt sett är perfekt men att den vackra polerade ytan plötsligt börjar krackelera. Detta ser vi genom de avundsjuka och missunsamma grannarnas ögon. Sedan får huvudpersonerna komma till tals: medlemmarna i familjen Berglund.

Jag gillar hur romanen är upplagd: hur grannarna ser familjen utifrån både i början och sedan också i slutet. Och jag älskar delarna där fru Berglund, Patty, skriver sin självbiografi som en övning under sin terapi. Dialogen är också briljant och måste nog läsas på engelska för att helt komma till sin rätt! Och karaktärerna som är stereotypa men smart gjorda. En favorit är grannflickan Connie som helt går upp i sitt livs kärlek Joey Berglund och utplånar sig själv för hans skull, och som blir en parallell till Pattys ungdomsvännina Eliza, som dyrkade Patty som en idol. Vissa kvinnoporträtt stör mig lite dock, i synnerhet Lalitha, den vackra, sexuellt frigjorda och överväldigande indiskan som är självständig och tuff, som inte vill skaffa barn och som till slut (naturligtvis) måste offras.

Bilden av USA är också intressant, mycket av dagens politik, kritik av presidenterna och den amerikanska självbilden. Och så klart det stora temat, den amerikanska friheten som man vaktar med sitt eget liv. Rätten till frihet, rätten till rikedom, rätten till olja, rätten till vapen. På bekostnad av miljön och minoriteters fattigdom...

Jonathan Franzen skriver emellanåt mastigt och svårläst och emellanåt lättläst och flytande, samma intryck hade jag av hans förra roman, The Corrections. Men slutresultatet är även denna gången överväldigande.