"En busschaufför, en busschaufför"... De ofrivilliga - IRL!

Apropå snökaos och ersättningsbussar etc, så läste jag en himla rolig situation som utspelat sig i en buss. Inte helt olik scenen med busschauffören i Ruben Östlunds fantastiska De ofrivilliga, som Moa har skrivit om här. För er som inte sett så vägrar busschauffören köra en meter till då det uppdagas att gardinstången på toalettens buss har pajat. Den skyldiga vill inte erkänna, och inte förrän en oskyldig liten kille får ta på sig skulden kan bussen rulla vidare.

Maria Schottenius, på DN, var med om en snarlik situation där uppretad busschaufför fick blidkas av passagerarna så att bussen skulle kunna rulla vidare. Dialogen är ju hur rolig som helst, när hela bussen gör allt för att de ska få komma iväg. En passagerare är uppretad och enligt chauffören helt galen och aggresiv, varpå chauffören fruktar för allas säkerhet. Passagerarna hjälper till:

" - Han är inte arg på dig, han är arg på SJ, hördes det från sätena.

- Han är aggressiv, han kan komma fram och slå mig i huvudet, så jag kör av vägen och då är det ajöss med er allihop, förklarade busschauffören.

Mannen: Jag är inte aggressiv.

Chauffören: Du är visst aggressiv.

Medpassagerare: Men han har slutat vara aggressiv.

Mannen: Ja, jag är tacksam för att du vill köra bussen, det är jättesnällt av dig. Kan du köra nu?

Medpassagerare: Ja, hör du vad han säger. Snälla, snälla tack för att du kör bussen.

En ersättningsbuss full av djupt tacksamma passagerare, som hyllade sin snälla busschaufför, rullade sakta söderut i natten."

Slutet gott, allting gott. Läs artikeln i sin helhet.

Janet och jag

Jag har ett speciellt förhållande till Janet Frame. Ibland känns som en gammal släkting, jag får för mig att jag känner henne ganska väl. Men allt det beror väl egentligen på hennes oerhört ärliga och nakna sätt att skriva. Hon framhåller sina svagheter, lyfter fram alla pinsamheter i ljuset och låter oss se dem. Låter oss ta del av det allra mest mänskliga och svaga hos en människa: rädslorna, skammen, längtan. Men hon gömmer sig samtidigt bakom allt detta. För under alla fobier och tvångstankar, under blygheten, finns en stark och bestämd människa som har ambition och ärelystnad, och framför allt intelligens. Hon ser igenom sina medmänniskor, även om hon avundas dem den naturlighet med vilken de flyter genom livet. Hon står ensam och betraktar. Det är det jag berörs allra mest av. Det oerhörda utanförskapet, som om hon hela tiden står vid ett fönster och tittar in.

Under en period såg jag filmen En ängel vid mitt bord i regi av Jane Campion oräkneliga gånger; jag älskade den och kunde den utantill. Jag läste den självbiografiska trilogin Till landet Är, En ängel vid mitt bord samt Sändebud från Spegelstaden och romanen Ansikten i vattnet. Jag kunde känna igen mig i blygheten och rädslan, men själv kunde jag kontrollera den och ta mig ut ur den. Janet Frame är en författare som inte kan bortse från sig själv. Allt jag läst av henne verkar handla om hennes egna upplevelser. Kanske är det därför man kan bli så oerhört berörd och känna det som om man faktiskt vet vem hon verkligen var.

Ikväll diskuterar vi i bokcirkeln Mot ännu en sommar som kom ut på svenska i år och som skrevs redan 1963 men inte fick publiceras förrän efter hennes död 2004. Att återförenas med Janet Frame har varit att återförenas med mig själv. Det finns något i hennes böcker som talar till en speciell del av mig. Jag tycker bäst om boken när huvudpersonen Grace blickar tillbaka på barndomen och uppväxten. I de skildringarna händer det något med språket, det blir flytande och lätt. Handlingen kretsar kring Grace, en tillbakadragen författare som ska tillbringa ett veckoslut hos en bekant och dennes familj. Upplevelsen blir påfrestande och klaustrofobisk, Grace vet inte hur hon ska bete sig och kan inte leva upp till bilden av den lysande författaren som hon inbillar sig att andra vill ha av henne. Alltså blir hon stel och inåtvänd. Hon jämför i tankarna familjens liv med sin egen uppväxt och man får några ledtrådar till hennes oerhörda blyghet (fel ord egentligen, jag avskyr ordet "blyg"). Romanen växer hela tiden och jag sträckläste andra halvan med skräckblandad förtjusning. Mycket känns igen från självbiografin, och mycket känns djupt privat och personligt. Ändå lyckas hon förmedla något allmänmänskligt och universellt: den lilla människan som finns i oss alla.

Bibliotekarie - ett mytomspunnet yrke

Vi på Textappeal har ju mest sett och skrivit om film den senaste tiden. Det har ju varit filmfestival i Göteborg om någon har kunnat undgå det. Detta faktum, recensionsböcker och bokcirkelsböcker, har kommit i vägen för min "andra läsning". Den som jag gör på "fritiden" (men som jag med en tanke i bakhuvudet tänker att jag kan skriva om här på bloggen eller använda i bokprat på jobbet). För en bibliotekarie flyter ofta jobb och "fritid" ihop. Men det är också naturligt att det blir så, eftersom man arbetar med sitt stora intresse. Just nu känns det som att jag aldrig blir klar med Dubbelfel av Lionel Shriver, som är riktigt riktigt bra och som jag skulle vilja läsa hela tiden. Men plötsligt dimper det ner en recensionsbok i brevlådan, eller dyker upp ett bokprat för en förskoleklass och en rad böcker att läsa står på kö. Därmed tänkte jag avliva den första myten eller missförståndet om bibliotekarieyrket:

Som bibliotekarie får man väl sitta och läsa en massa böcker på jobbet - Nej, det fungerar inte riktigt så. Eventuellt kan man tigga till sig lite lästid inför stora bokprat eller liknande. Men då är det andra uppgifter som blir liggande och stressar. Så, vi sitter alltså inte och läser särskilt mycket på våra kontor.

Med tanke på självutlåningsmaskiner o.s.v., vad ska ni göra om ni inte lånar ut böcker (vad gör egentligen en bibliotekarie)- Jag har förstått att det inte är så många som vet vad vi bibliotekarier gör egentligen. Många verkar tro att vi mest lånar ut böcker, och strosande går runt och sätter upp dem i hyllorna. Men om man tänker efter lite så kan man ju undra t.ex., var vi får alla böcker ifrån? Det är ju inte så att det kommer automatiska standardleveranser. Nej, vi läser om böcker, försöker hänga med i media och bloggar etc. för att veta vad som är på gång och vad vi ska köpa in. Sen är det massor av uppgifter som inte syns direkt utåt. Bokprat av alla de slag på skolor och äldreboenden, bokpaket till skolor, "boken kommer" (d.v.s. vi skickar iväg företrädesvis talböcker till äldre och andra som har svårt att ta sig till biblioteket), hemsidearbete, temakvällar, författarbesök, fortbildning, kulturverksamheter av olika slag. Ja, listan är lång.

Men är DU bibliotekarie, det ser du inte ut som. De brukar ju vara äldre, lite tråkiga samt glasögonprydda hasa omkring i kofta och sshhh... - Ja vad ska man säga om egentligen. Det är sant att det inte finns så många bibliotekarier som är yngre än 30. (inte jag heller för den delen). Men det blir fler och fler yngre bibliotekarier i och med fler pensionsavgångar. Och när det gäller stilen, så har jag både kofta och glasögon vid behov.

Lika som bär

Jag har alltid tyckt att det här omslaget var fult när det användes till pocketupplagan av Siri Hustvedts roman Vad jag älskade, men antog att det var menat att locka den köpstarka gruppen kvinnor som gillar att läsa om kärlek och relationer. Men vad är omslaget tänkt att signalera när det används till Vårdvetenskap i klinisk praxis? Märkligt.

Vägen

Cormac McCarthys roman Vägen har ju blivit film nu, med Viggo Mortensen i huvudrollen. Jag såg trailern och blev jättesugen på att se filmen. Men kände samtidigt att jag var tvungen att läsa boken först, eftersom många har tipsat om den och håller den som en favoritbok. Och det var verkligen en fantastisk bok! Väldigt filmisk, jag tror den kan överföras till film på ett bra sätt. I en dystopisk framtid vandrar en far och hans son längs vägen mot kusten i hopp om att finna något slags räddning. Världen har drabbats av katastrofer, naturen är död, människorna har svultit ihjäl eller ätit varandra, endast några få finns kvar och de flesta har förvandlats till livsfarliga rovdjur. I centrum för berättelsen står faderns kärlek till sonen och hans behårda vilja att beskydda och bevara livet trots all hopplöshet. Och barnets syn på världen står i kontrast till de vuxnas misstänksamhet och hänsynslösa överlevnadsinstinkt. Pojken vill alltid rädda andra liv, oavsett hur onda de är. Faderns enda instinkt är att beskydda sin avkomma. Jag älskar dystopier, och jag älskar den här boken! Glasklart språk, korta meningar, kargt men samtidigt poetiskt.

Göteborgs filmfestival: Avslut

Här är mitt sista inlägg om filmfestivalen, som i år kändes ovanligt lyckad. Jag har redan bloggat om alla mellanfilmer som var rätt bra men inte fantastiska. Jag såg tre filmer utöver det och de utgör de bästa och sämsta. Andra år brukar bottennappen vara fler, men det kan bero på att jag gått på rätt säkra kort i år: Filmer från Frankrike, Danmark och USA bl.a.Bästa filmen: Applause med helt oerhört fantastiskt formidabla Paprika Steen i huvudrollen som alkoholiserade skådespelerskan Thea som desperat försöker få ordning på sitt liv. Parallellt med hennes privata misslyckanden ser vi scener från teatern där hon spelar Martha i Who's Affraid of Virginia Woolf, en roll hon glänser i men som börjar flyta ihop med hennes riktiga liv. Hennes miner, ansiktsuttryck, känslorna som ibland döljs under en väl ordnad mask och ibland glider fram till ytan, är så äkta och underbara att det svarta blir komik för att sedan drabba än hårdare. Och så dyker Shanti Rooney helt oväntat upp i en biroll som den lite småskumme svensken Tom. Fantastisk film! Alla måste se!

Näst bästa filmen: White Material. En film som växer med tiden, för jag tänker på den fortfarande. Mycket obehaglig stämning, en undergångskänsla som hänger sig fast. Fransk film av regissören Claire Denis som vi också fick äran att träffa efter visningen. Då berättade hon bl.a. att filmen är baserad på Doris Lessings bok Gräset sjunger som skådespelerskan (och filmens huvudrollsinnehaverska) Isabelle Huppert bad henne att filmatisera. Denis kände då att hon ville förflytta handlingen från 30-tal till nutid samt till ett icke namngivet afrikanskt land eftersom samma saker som boken beskriver händer än idag. Huppert spelar ägaren till en kaffeplantage som vägrar att lämna landet och gården när rebellerna tar över makten. Långsamt tvingas hon inse att hon inte hör hemma i landet trots att hon och hennes far levt där större delen av sina liv. Hennes nästan vuxna son får symbolisera identitetskrisen hos människor som är födda i ett land men som egentligen härstammar någon helt annastans ifrån och inte hör hemma någonstans. "Han är född i ett land som inte vill ha honom". Titeln "White Material" syftar på alla föremål som hör västvärlden till: i filmen representerade av en tändare i guld samt kvinnans matchande örhängen, ring och halsband i form av små blommor. För ursprungsbefolkningen är dessa föremål bara "white material", värdelösa ting utan innebörd eller funktion, utbytbara precis som dess ägare.



Sämsta filmen: Kaifeck Murder. Tysk film med ambitioner att vara både skräck, thriller och lite folklore-fantasy. Miljön är suggestiv: en tysk by med vackra gamla stenhus, trolska skogar och en misstänksam befolkning. Men redan från början tycker jag att skådespelarna spelar över. Allting blir övertydligt och skrattretande: lite amerikansk såpa-skådespeleri, med långsamma huvudvridningar, uppspärrade ögon osv. Och så är det så mycket som ska in i filmen, trådar hit och dit med gamla legender och olösta mord. Och så visar det sig plötsligt att huvudpersonens mystiskt försvunna mamma är själva kärnan i byns hemlighet. Nä, lite för mycket av det goda. Och rädd blev jag inte direkt. Snarare besviken.

Göteborgs filmfestival: Crazy Heart

Jeff Bridges spelar (eller snarare: han ÄR) en avdankad countrystjärna, ensam, alkoholiserad och tvungen att turnera runt på bowlinghallar och små syltor runt om i USA. Han har inte skrivit en ny låt på tre år. Så stöter han på en ung kvinna (Maggie Gyllenhaal) i en av städerna, en journalist som vill göra en intervju med honom. Självklart ser hon igenom honom och imponeras inte av hans forna glans så som hans engångsligg alltid gör. Hon är ensamstående mor till en fyrårig pojke, självständig och vacker. Att han blir kär i henne har jag inga problem att förstå, men varför hon attraheras av en alkoholiserad gubbe med bekräftelseproblem är lite svårare att smälta. Jag tycker att Jeff Bridges övertygar i sin rollprestation, Maggie Gyllenhaal däremot känns smetig och tillgjord. Hon talar med sexig långsam röst och är allmänt opersonlig. Hon blir bara till ett föremål för hans begär, utan egna karaktärsdrag. Och så störde jag mig på det typiskt hollywoodska slutet: "sexton månader senare", så är allt såklart bra och lyckligt och fixat igen. Jag hoppades att det skulle sluta mitt i en smäktande countrylåt om hjärta och smärta som han mot slutet äntligen lyckas skriva. Han har hittat tillbaka till sin kreativitet och till sig själv, trots att det innebär att han blir ensam. DET hade varit ett värdigt country-slut!

Göteborgs filmfestival: Creation

Min sista film på årets filmfestival blev Creation i regi av Jon Amiel, som jag såg en söndags förmiddag kl. 10. Vet inte om det var tiden på dygnet eller min förkylning, men jag kom på mig själv med att vila ögonen lite ibland.. Det var ju ingen bra reklam för filmen, men den var stundtals lite seg för min smak. Creation handlar om Charles Darwin och framförallt tillkomsten av verket "Om arternas uppkomst". Den handlar också om hur han brottas med sin Guds tro, där relationen till hans djupt troende hustru spelar in.

Utan de ypperliga skådspelarinsatserna av, de i verkligheten gifta paret, Paul Bettany och Jennifer Connelly, hade nog filmen stått sig slätt. Deras spel känns fint och äkta, särskilt Paul Bettany som Darwin. Jennifer Connelly spelar hans hustru och tillika kusin, och håller hög klass som vanligt. Vi får ta del av konflikten mellan familjeliv och karriär, Gud och vetenskapen, man och hustru. Allt detta tär på förhållandet och på Charles inre. En skicklig gestaltning av hans själsliv är filmens behållning, och det är just här det bränner till några gånger. En snyggt gjord film, med tidsenliga miljöer och fint skådespeleri. Trots det når filmen inte riktigt ända fram, och jag har svårt att sätta fingret på vad det är. Men, som sagt, helt klart sevärd också ur en allmänbildande synvinkel. Det skulle också vara intressant att veta hur mottagandet blev i USA, där ju evolutionsteorin är extra omdebatterad.

Göteborgs filmfestival: Ricky

Jag misstänker att det var många i publiken som inte riktigt förstod sig på den här filmen: Ricky av franska regissören Francois Ozon. Fler än tanten bakom mig som sa det själv alltså. Och väldigt många skrattade väldigt högt lite för ofta skulle jag vilja påstå: ett tecken på att man inte riktigt vet hur man ska reagera? Jag har min egen tolkning, kanske (troligtvis) färgad av min graviditet.

Först kort om handlingen: En ensamstående fabriksarbetande mamma, Katie, blir handlöst förälskad i Paco som börjar arbeta på samma fabrik. De blir med barn och flyttar ihop, alltmedan Katies dotter hamnar mer och mer vid sidan av. Så föds lille Ricky, som visar sig vara ett krävande barn. Och genast börjar sprickor visa sig i förhållandet mellan Katie och Paco. När Katie hittar röda svullnader på Rickys rygg och anklagar Paco för misshandel så är separationen ett faktum. Det är nu de fantastiska inslagen i filmen börjar: De röda svullnaderna på Rickys rygg visar sig vara vingar. Mor och dotter får stora besvär att sköta om det lilla barnet som ständigt vill flyga sin väg, och samtidigt måste de försöka hålla Rickys speciella egenskaper hemliga för pressen.

Jag tror det handlar om att få ett annorlunda barn eller att förlora ett litet barn, och om sorgearbetet som måste följa. Mot slutet finns en jättevacker scen där Katie försonas med sitt bevingade barn och ber honom om förlåtelse för att hon släppt taget och låtit honom flyga iväg. Därefter kan hon återvända till sin dotter och till Paco som kommit tillbaka, och i den allra sista scenen ser vi att hon är gravid igen. Man måste smälta faktumet att bebisen har små kycklingvingar och faktiskt så småningom flyger omkring, för att kunna ta till sig den här filmen. Jag var personligen väldigt berörd när jag gick ut ur biosalongen.

Göteborgs filmfestival: 1

Filmen 1 (Ungern 2009, regisserad av Pater Sparrow) bygger på en novell av polske science fiction-författaren Stanislaw Lem. Det är en extremt snygg film, visuellt njutbar. Men i övrigt ganska rörig och konstig.

Plötsligt en dag är alla böcker i en exklusiv bokhandel utbytta mot en enda bok. Boken har titeln "1" och innehåller statistiska fakta om våra liv. Hur många som dör varje sekund och av vad till exempel. Men även tankar och känslor. Och ingen kan läsa boken med fröståndet i behåll. För den tvingar oss att konfronteras med våra egna sanningar. Återkommande i filmen är budskapet: Är du medveten om din egen existens? Och det är förstås vad den handlar om. Lever vi våra liv medvetet eller följer vi bara med i strömmarna som för oss framåt?

Jag blev helt knockad av inledningen till filmen som påminde lite om inledningen till underbara Magnolia. En berättarröst pratar om bokens tillblivande. Tanken föds när en bok om världsrekord blir den mest säljande i världen. Rösten berättar om olika extrema rekord som slagits samtidigt som vi får se en kavalkad av svartvita klipp på folk som går på lina, rullar biljardklot uppför ett berg med hjälp av näsan osv. Supersnyggt och effektfullt! De här inslagen återkommer lite då och då och knyter samman historien som utvecklar sig till något slags detektivhistoria som jag inte riktigt hänger med i. Jag är helt med på budskapet och estetiken men blev lite besviken på själva handlingen.

Göteborgs filmfestival: Bitterljuv romantik i Tom Fords debutfilm

Funderade på vilken känsla som bäst skulle beskriva filmen En enda man (A single man), med Gucci-designern Tom Ford som debutregissör, efter boken med samma namn av Christopher Isherwood. Det som poppar upp är bitterljuvt och romantik. Romantik kan se ut på olika sätt, och behöver inte alltid vara "lycklig". För mig handlar det mer om en inställning till livet. Det tycker jag mig se gestaltas i filmen. Moa har skrivit om boken här, och det verkar som att den är minst lika bra och mångfasetterad. För det handlar egentligen bara om en enda dag i huvudpersonen Georges liv. Vi får följa honom och hur han bokstavligen försöker överleva ännu en dag i livet utan sin älskade. Ganska tidigt i filmen får vi veta att han har förlorat sin man Jim i en bilolycka. Hans enda man. Hur livet ter sig efter detta, och hur man ska kunna gå vidare. Frågan är ju också om man vill gå vidare? Vågar man släppa taget och börja leva igen?

Under den här dagen händer så otroligt mycket. Så många känslor och perspektiv på livet som kommer upp till ytan. På så sätt verkar filmen påminna mycket om boken. Skådespeleriet är också fantastiskt bra. Colin Firth imponerar och överraskar i rollen som George. Han är med i princip varenda scen, och hela tiden med samma närvaro. Jag kommer, ärligt talat, mest ihåg honom som Mr. Darcy i Bridget Jones dagbok. Visste inte att han var så här bra även i "seriösa roller". En av mina favoritskådespelerskor Julianne Moore spelar Georges vän, och sen långt tillbaka före detta partner. Hon är också makalöst bra. Och så vacker sen! I all sin bedagade skönhet och rödfräknighet. Firth och Moore har ett elektriskt samspel i scener med lång långa tagningar. Men det blir aldrig tråkigt. Man vill bara ha mer. Dansscenen är en favorit. Vi har ju i alla fall varandra liksom.

Sen märks det att Tom Ford har koll på mode och detaljer. Alla är mycket välklädda, snygga och tidsenliga. Dessutom vackert ljus och foto som för tankarna till den amerikanska konstnären Edward Hopper. Och många snygga män i sailor och James Dean-stil. En fröjd för ögat och en injektion för sinnet. Måste ses!

Göteborgs filmfestival 2010

Filmfestival 2010: Tokkallt & snötyst. Filmtältet: extremvärme & högt pulserande.

Första filmen: Best of Caroline Leaf på Hagabion. Fantastiska små medryckande animerade berättelser. Hade turen att Caroline själv var där och svarade på frågor. Jag var lyrisk & betagen, särskilt i The Owl Who Married a Goose: An Eskimo Legend från 1974.

The Fish Tank, Lucía Puenzo, på Chalmers. Kommentaren bakom mig var "en typisk filmfestivalsfilm". Programtexten löd "En argentisk variant på Mulholland Drive". Rätt förutsägbar men fint foto och skådespeleri.

White Material, Claire Denis, på Draken. I efterhand stämmer nog presentationstexten bäst på denna film med skakigt foto, stämningsskapande musik och postkolonial kritik utan att skriva någon på näsan. För inget här bär enkla svar. Men trots starka scener i ett afrikanskt namnlöst land, starkt skådespeleri av Isabelle Huppert och en film som etsar sig fast om vem som har rätt till att älska en plats, hade jag nog velat bli mer berörd. Filmen är inspirerad av Doris Lessings Gräset sjunger. Det blev dock ett smått snöpligt slut där Claire blev bländad av kamerablixtrar och efter bara några minuter avbruten av en stressad Draken-arbetare, och några frågor hanns inte med på grund av märklig tidsplanering.

Min nya hjältinna: Caroline Leaf. Inspirerande och ödmjukt berättade hon under sin Masterclass om sina filmer, teknik, tankar och sin Visual research, tex är mannen i Two sisters inspirerad av Jean Genet och systrarna från en målning av Frida Kahlo. Till stor del så skrapar hon fram sina bilder och målar direkt på filmremsan "...And by doing this, I put a bit of myself in the films". Vi stod som små groupies efter seminariet och fick titta närmre på skapelserna.




Järntorget: Vegkorv, filmtält, snöis & bokbussen.


Kaffe och semmelpaus på Aftonstjärna innan Kärlekens krigare.


Kärlekens krigare av Simon Staho. Programbeskrivningens "Minimalistisk duett" är nog det rätta ordet för denna film. Minimalism i extremform. Det gränsande stillfotografiska filmandet och kompaktystnaden fick folk att lämna några minuter in i filmen. Det Romeo&Julianska-temat blev en aning banalt tyvärr, idén är god om en glasbubbelvärld som går för långt, och det tickande svarvita svajjande gräset och ansiktsporer vackert i sig, men jag känner mig inte riktigt berörd här heller. En eloge till skådespelarna dock. Kvinnan bakom mig på bussen hem kunde inte sluta säga "supsupsupsupsuperdålig". Funderar på varför flickorna i båda de lesbiska kärlekshistorierna, Kärlekens krigare och The Fish child, blivit utsatta för faderlig incest och förtryckande fäder. Känns som ett lite trist tema. Och så funderar jag på varför folk går från filmer. Liksom lämnar filmerna osedda när de ändå bemödat sig att ta sig dit.


Applause på Draken. Mästerligt av debutanten Martin Zandvliet och briljant skådespeleri av Paprika Steen. Dansk film när den är som bäst. Mycket bra avslutning.

Och det var min filmfestival 2010. Hade jag kunnat så hade jag velat se La Yuma, som är den första nicaraguanska spelfilmen på 25 år, av en intressant regissör som tidigare gjort starka dokumentärer om kvinnor.

Göteborgs filmfestival: Engelen

Med rödstrimmiga kinder och tunga ben stapplar jag och en väninna ut från biosalongen på Bergakungen. Det känns tungt, men det känns bra. Det känns som att det inte kunde berättas på ett annat sätt, än det vi just såg. Vi såg Margret Olins nya film Engelen.

När jag läste om filmen innan, tänkte jag först orkar man? Orkar man se någon sån där ångest-film. Men så var jag ändå lockad, mycket tack vare att jag har hört så mycket bra om Margret Olins tidigare film Kroppen min. Valet av skådespelare lockade också. Länge sen man såg fenomenala Gunilla Röhr, och roligt att se ljuva Maria Bonnevie i en sån här roll.

Sen lockade temat om moderskap. Kan man ge upp sitt barn? Eller kan ge upp också vara att ge? Att inse att man faktiskt inte orkar, att någon annan kan göra det bättre? Moderskapet är själva kärnan i filmen. Huvudpersonen Leas pappa dör när hon är liten. Lea växer upp med sin mamma, och de blir ensamma efter att pappan dör. Men det varar inte länge, för Leas mamma är en kvinna som inte kan vara ensam. Ole, hennes gamla ungdomskärlek dyker upp. Och därmed är lugnet slut. Kontakten mellan Lea och hennes mamma suddas ut. Ole dricker och slår mamman. Ole är som ett barn och måste tas om hand. Mamman tar mer hand om honom, än hon tar hand om sitt eget barn. "Den dagen mamma valde Ole framför mig, blev hon en främling", tänker Lea.

Ingen ser Lea eller hur hon känner. Hon känns så bottenlöst ensam. Leas berättarröst förklarar, "att det var något med mamma som jag aldrig kunde förstå, hon hade en hemlighet". Det är detta något som kommer emellan mamma och Lea. När Lea behöver henne som mest finns hon inte där. Då finns ingen där. Lea söker tröst i alkohol och killar för att fylla hålet. Hålet av ensamhet och tomhet. Så träffar hon Martin och de får ett barn, Sonja. Livet ler lite igen. Ett tag är de lyckliga. Men hålet i Lea går inte att fylla. Inte förrän den dag då hon tar heroin för första gången. Det slutar med att hon adopterar bort sitt barn. Lea säger till sin mamma, "jag ser att hon är rädd, jag vill inte att hon växer upp och är rädd". Hon talar av egen erfarenhet.

Tillägas bör att filmen bygger på en sann historia. En historia som skulle berättats dokumentärt, men där Olin valde spelfilmens form. Delvis för att skydda sin vän Pia. Hon hade lovat Pia att göra filmen som en förklaring till Pias dotter om varför hon blev bortlämnad. På många sätt känns det som ett klokt val. Särskilt genom perspektivet av Leas egen barndom. Hon ville ge sitt eget barn en bättre chans.

Det här är ingen dussinfilm i eländesklassen med effektsökeri i fokus. Visst det är eländigt och vidrigt. Men det är äkta. Det känns på riktigt. Mycket tack vare den fina regin, fotot och underbara skådespelarinsatser. Fint att se Bonnevie visa upp hela sitt starka register. En kvinna som lätt skulle kunna hamna i snyggfacket, men som här visar att hon har så mycket mer att ge.

Filmen väckte otroligt många känslor och tankar kring moderskap, kvinnor och relationer. Relationen mellan en kvinna och man, i förhållande till sitt barn. Vad händer när en man och en kvinna älskar varandra för mycket? "Det finns kanske inte alltid plats för ett barn?", funderar Lea. Efter filmen var jag helt slut. Man hade pendlat mellan ledsen, arg, förtvivlad och uppgiven. Men till sist kändes det ändå hoppfullt. Margret Olin fanns på plats så att vi i publiken kunde ställa frågor. Det var många som stannade kvar. Det kändes skönt att ha den stunden till eftertanke. Ibland kan man ångra att man ser vissa filmer som är hemska. Det gör jag inte med Engelen.