31 augusti 2008

Kärlekens raseri

Joe och Clarissa ska ha picknick på ett fält. De ser en ballongflygare som har problem med landningen. Ett barn har blivit kvar i korgen medans farfadern springer nedanför och försöker hindra ballongen från att slita sig och försvinna upp med vindarna. Joe skyndar fram för att hjälpa till och från olika håll kommer flera män springande med samma avsikt. Det slutar i katastrof och tragedi. De är inte starka nog att hålla ballongen på marken och en av dem slits med upp över marken för att sedan falla mot sin död.
Här börjar berättelsen. Eller gör den det? För detta diskuteras grundligt av Joe, berättaren. Var börjar egentligen hans berättelse och vad handlar den i grunden om? Händelsen med ballongen blir upptakten till en thrillerartad historia om besatt kärlek. Men också om hur en lång och trygg relation skakas av en oförutsedd katastrof. Hur klarar man av att fortsätta älska varandra när den ena i paret börjar förändras. Och hur förändras människan av sorg och skuld? Hur klara man att leva genom och förbi sina misstag och sin mänskliga feghet?
Joe leder läsaren genom berättelsen med så vetenskaplig blick som möjligt. Han försöker reda ut de exakta händelseförloppen, få en överblick och förstå hur en kedja av slumpartade händelser leder till ett oundvikligt slut. Han är nästan manisk i sin övertygelse om att kunna hitta en sanning.
Kärlekens raseri (1997) är en överraskande och klaustrofobisk berättelse som ibland fungerar som en thriller och ibland som ett relationsdrama. Det första jag läser av Ian McEwan. Jag tröttnar emellanåt på de långdragna vetenskapliga och litteraturvetenskapliga diskussionerna. (Är det Paul Auster det påminner mig om?) Men partierna där Jed, killen som blir besatt av Joe och tror att de älskar varandra i Guds namn, träder in i berättelsen med sina brev och vanföreställningar, är helt fantastiska!

29 augusti 2008

Tionde bokstaven: O

Högt tempo hos Malin. Redan dags för bokstav nr tio. Här är mina val:

Författare: Vill egentligen säga Oates men det känns så förutsägbart. Så jag väljer i stället Orhan Pamuk. Som jag bara läst en bok av, Det tysta huset, men som var riktigt bra. Har både Istanbul och Den vita borgen väntandes i bokhyllan.

Titel: Kan inte bestämma mig. Först tyckte jag att det här var den svåraste bokstaven hittills. Sedan kom jag på flera på en gång. Två av mina favoritböcker: Orkanpartyt av Klas Östergren och Oryx and Crake av Margaret Atwood. Båda ligger på gränsen för science fiction. Dystopier. Sjukt bra romaner.

Litterär karaktär: Odysseus. Pampigast av de pampiga. Manlig, pompös, trendsättare.

Bilderna föreställer alltså våra idoler och förebilder Pamuk, Oates och Odysseus (i amerikansk tappning).

Apparently...

Fortsätter på Moas linje med lite bibliotekarie-relaterade grejer. Tydligen så var en av de tidigare Läderlappsflickorna en (typiskt nog!) "försynt" bibliotekarie på dagarna, som på nätterna förvandlades till Batgirl. Hon hette Barbara Gordon, arbetade på Gotham Library och var dotter till polischef James Gordon i Gotham City. På bilden syns Yvonne Craig som spelade i tv-serien från 60-talet.

Apropå det här med bilden av den stränga, lite tråkiga bibliotekarien och kommentarer som "du ser inte ut som en bibliotekarie" (är det en komplimang förresten?) finns en kul sida: You don't look like a librarian.
Är det fler som har erfarenhet av detta?
Nu ska jag släppa ut min stränga knut, sparka av mig mina Birkenstocks, ta ett glas vin och sen vet man inte vad som kan hända...

28 augusti 2008

Librarian Action Figure


Jag fortsätter att publicera halvt oseriösa inlägg. Inte mycket läst och funderat här inte. Däremot har jag lekt lite med mina Librarian Action Figures. Deras starkaste vapen är en "amazing push button shushing action". Hon heter Nancy Pearl och är baserad på en verklig(?) bibliotekarie. Och jag har två. En vanlig och en deluxe med bokvagn, dator och lite extra böcker...

Love Stories och lite kärlek som gör ont

Det aldrig utsinade temat kärlek i två olika ungdomsboksskildringar: Förbjuden kärlek av den populäre brittiske författaren Bali Rai och Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn? av en norsk författare, Bjorn Sortland. I Bali Rais bok handlar det om kärlek över gränser, en modern Romeo och Julia historia. Hans böcker tar ofta upp temat rasism och kulturella fördomar, och här är det asiater som inte får blandas med svarta. Simran och Tyrones historia växer fram kantad av hårda förbud, osynliga lagar och tydliga regler som inte får rubbas. Det är bra och det skulle antagligen vara ännu bättre på engelska. Aktuell kärleksbok utan minsta slisk, bara rakt, hårt i ett ungdomsspråk som känns ärligt.


Den andra boken med den långa titeln är en fängslande fin liten historia. Markus blir förälskad i Ingrid och kärleken bränns av längtan och lycka, och bränns av sårbarhet. Ingrid är döende. Åh det är så sinnligt, skört och poetiskt brutalt i prosadiktsliknande textmassa. Det finns en fin liten bok som heter Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket. Jag blev mycket förvirrad först av att det var så likt på något sätt, tills jag såg att Ardelius har översatt Sortlands bok till svenska. Kompisinspiration? Båda böckerna är små guldkorn och jag hoppas att dom hittar till fler händer.

26 augusti 2008

Scener ur en kärnfamilj

Det är mycket prat om kärnfamiljen just nu. Maria Sveland sommarpratade om den. I GP var det en intervju med Jon Jefferson Klingberg, som har skrivit en ”separationsroman”. Boken heter Jag tror vi behöver prata faktiskt, (vilken jag kommer att rapportera om så snart jag fått tag i den), och bygger på självbiografiska erfarenheter av en skilsmässa. I samma tidning står att läsa om två tjejkompisar som har valt att leva i en vänskapsfamilj. De vill leva tillsammans som vänner och slippa bli ”en mans tillhörighet”. Slippa kärnfamiljen.

Kanske är det därför vi ser flera böcker som handlar om det svåra att få det att gå ihop just nu. Jag har varit inne på det tidigare här på bloggen, att det här med relationer verkar vara ett återkommande tema: Bitterfittan, Vi i villa , Ur vulkanens mun, Kicki och Lasse, Hennes mjukaste röst och nu Jag tror vi behöver prata faktiskt. Eller ”stadgad och bitter” som Amoroso- Nu vill jag sjunga dig milda sånger kallar ”genren” i sin blogg. Förhållanderomanen Maken (1976) av Gun-Britt Sundström, kultboken från 70-talet, kommer ut i pocketversion och får nytt liv. SVT visar dokusåpan "Singelmammor". Är det bara jag eller börjar det osa kärnfamiljsångest i romanvärlden?

25 augusti 2008

Böcker A-Ö. Nionde bokstaven


Nionde bokstaven som Malin valt: L

Författare: Maja Lundgren (bilden)! Fascinerande, konstig, superintelligent eller bara paranoid? Jag älskar hennes roman Pompeji och funderar ofta på Myggor och tigrar som är både intressant, tråkig och skrämmande.

Titel: Lily Dahls förtrollning av Siri Hustvedt. En bok jag älskar och tänker på jämt. Ofta kommer jag på mig med att känna igen platser och stämningar från boken i verkligheten.

Litterär figur: Lily Dahl från ovan nämnda bok. Vilken tjej!

24 augusti 2008

Om barn som inte får finnas

Flickan under gatan, Roslund & Hellström (2007)
Har hamnat i en deckarkoma, vilket jag brukar göra under semestern. Det jag tycker om med deckare är just det samhällskritiska perspektivet som ofta förs fram. Författarparet Roslund och Hellström blir ofta hyllade för detta i sina böcker. Flickan under gatan är deras fjärde bok. Deras polishjälte Ewert Gren är en bufflig och osympatisk person där moraliska omdömen ibland sätts på prov (låter inte helt originellt). Temat för boken är barn. Barn som avfall, barn som ingen vill veta av, barn som ingen söker efter. Tonåriga flickor som väljer att leva under jorden i Stockholms tunnelsystem, som ingen söker efter. Rumänska gatubarn som bli dumpade i europeiska huvudstäder då konsultfirmor räknar barn som poster i en budgetkalkyl. Om gatubarn i ett Sverige där gatubarn officiellt inte finns. Det är hårt, brutalt och angeläget. I pocketutgåvan finns ett kapitel med ”verkligheten bakom Flickan under gatan” där författarna berättar om hur de gått till väga, om de historier som boken delvis bygger på och om de flickor, frivilligorganisationer och f.d. gatubarn som de intervjuat. Ja, jag gillar det här. Det är driv i boken, alla små parallellhistorier byggs intrikat ihop och kapitlen känns inte överflödiga. Vilket ofta deckare kan göra tycker jag med långa sidospår och utfyllnadsblad. Det är klart att deras hjälte som sig bör har sociala problem själv, som utgör stickspår, men det är också en parallellhistoria som byggs upp utan att vara överflödig. Man blir nästan lite matt av alla hyllande pressröster i slutet som pressats in, men jag håller ju med. Det är en välskriven deckare om ett påträngande ämne man önskar att det inte fanns någon sanningshalt i.
Nu ska jag fortsätta med några deckarklassiker tänkte jag och börjar med Fem små grisar av Agatha Christie.

23 augusti 2008

Om våldtäkt

Katarina Wennstam, En riktig våldtäktsman (2004)
Varför handlar våldtäktsdebatten mest om offret? Varför läggs fokus på flickan/kvinnan som blivit utsatt för angreppet? Varför är det vi som måste ändra våra vanor, vårt beteende? Vi som måste undvika parker och mörka gator, reflektera en extra gång över våra kläder, vår sminkning, våra ansiktsuttryck, kroppsspråk... Vilka signaler vi sänder ut och hur en man, en potentiell våldtäktsman skulle kunna uppfatta dem?
Katarina Wennstam vill ändra på detta och förflytta fokus från offret till gärningsmannen. I sin bok En riktig våldtäktsman är det mannen som granskas. Varför våldtar vissa män? Hur blir man en våldtäktsman, när kliver man över gränsen? Och varför görs det skillnad på olika våldtäkter i samhället? Genom att granska medias rapportering av våldtäkter visar Wennstam hur en skev bild av den typiske våldtäktsmannen ges. I media framträder monstret, pedofilen, invandrargängen, knarkarna som de vanligaste gärningsmännen. I själva verket är det vanligaste att våldtäkten sker i hemmet eller av någon man är bekant med. Wennstam menar att medias bild av våldtäkter sänder ut signaler om vad som är en riktig våldtäkt och vad som inte är det. Vi lär oss att hålla utkik efter den skummafarliga okända mannen i buskarna som kan hoppa fram när vi minst anar det, vi skräms till ofrihet, medan våldtäkterna egentligen kan ske på vad vi tycker borde vara mycket tryggare mark. Och kanske värst av allt: Om våldtäkten en dag faktiskt sker, på väg hem från krogen i en mörk park, så får man skämmas eftersom man ju blivit varnad. Det vet ju vem som helst hur farligt det är...
För att stoppa våldtäkter, menar Wennstam, måste vi diskutera mansrollen, synen på sex och framför allt synen på den kvinnliga respektive manliga sexualiteten. Man måste t.ex. klargöra för killar som växer upp att man inte måste vara ständigt kåt och beredd som man. Och ändra på bilden av kvinnan som ständig tillgänglig tills dess att hon säger nej.
Det är omöjligt att ta upp allt bra och intressant som Wennstam tar upp i den här boken, den är så viktig och bra! Dessutom skriver hon på ett övertygande och tillgängligt sätt. Hon är påläst, noggrann, intelligent och lagom arg. Ett av de mest intressanta kapitlen är det där hon intervjuar unga våldtäktsmän.

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om En riktig våldtäktsman - en bok om samhällets syn på våldtäkt av Katarina Wennstam

Katrine Kielos, Våldtäkt och romantik (2008)
Och så en bok om våldtäkt som kom i år, fyra år efter Wennstams bok. Och jag blir besviken. För jag får inte ut så mycket av den här läsningen. Jag började faktiskt läsa den Kielos bok först, blev intresserad av ämnet, fick tag i Wennstams bok och kunde sedan inte sluta läsa den. När jag sedan återvänder till Våldtäkt och romantik har jag svårt att uppbåda något större intresse för resten av boken. Den fokuserar återigen på offret, kvinnan. Kielos vill utreda vad en våldtäkt egentligen är. Vad innebär det att våldtas? På vilket sätt skiljer det sig från annat våld? Vilken betydelse har sexualiteten här? Den kvinnliga? Det blir mycket diskussion kring könsroller och sexuell identitet. Kanske är den kvinnliga sexualiteten från början skapad genom våld?
Men mest stör jag mig på de fiktiva inslagen där berättaren skildrar en våldtäkt och vad den gör med kvinnan. Jag tycker det känns sökt och det stör min läsning. Då föredrar jag Wennstams berättande inslag av händelser och våldtäkter, sakliga och konkreta, men som ändå skapade identifikation och inlevelse.
Ett budskap som båda böckerna levererar är i alla fall klart: Vi måste prata om våldtäkt.

22 augusti 2008

bubbliga böcker!

Jag har läst smaskiga, fina och liksom bulliga böcker det senaste. Tydligt riktade till en kvinnlig publik men väldigt olika sinsemellan.

...alla för en av Maria Adolfsson (2008) är en debut om det tighta tjejgänget som tvingas ut på äventyr. (Jag vill inte avslöja handlingen eftersom den är så handlingsorienterad.) Det går fort, invecklingar och relationer svischar förbi och trots att jag finner det förutsägbart och klichéartat beskrivet kan jag inte låta bli att läsa. Jag kan inte sätta fingret på vad det är men jag antar att det finns en nerv i texten som inte har med handlingen att göra. Det är inte många böcker som ger mig det där totala läsbegäret, begäret som gör att man nöjer sig med fem timmars sömn men ...alla för en gjorde det. Rätt mycket mot min vilja för det var lite väl mycket jag tyckte kändes fånigt och otrovärt (otrovärt? är det ett ord eller känns det bara så?). Jag både gillade och inte gillade alltså, störigt att inte kunna bestämma sig!
Men jag hoppas att Maria Adolfsson skriver fler böcker och får utveckla det där sidvändandeskrivandet i andra historier. Och jag hoppas att boken släpps i pocket för det är verkligen en perfekt åka tåg- och på stranden bok.

Audreyflickorna av Monika Björk (2008)
Audreyflickorna är även de ett tjejgäng, denna gång på 6 tjejer, nu kvinnor som hållt ihop sen sin tid på expressen under det arga sjuttiotalet. Det var de som var tjejmaffian som upptäckte att de var starkare ihop. Nu träffas de ännu en vecka på ön och M som är berättarjaget väver in dåtiden med nutiden som rymmer en uppgörelse med deras yngre antagonist Pina Colada (alla har smeknamn/täcknamn alla utom M. Och Pina Colada är hämtade ur höga visan) som aldrig förstått kvinnokamp eller ens att slåss som kollektiv.
Pina Colada får stå för vad M. (och Monika Björk?) ser som den nya formen av feminism där det är den starkes rätt som gäller och kampen handlar om att bli kvinnan som får vara med och leka. Detta medans det äldre kvinnokollektivet står för just kollektivet, vänskapen och solidariteten (men inte utan kryphål, det är en av de sex som släpper ut Pina Colada på ön)
det är en fin berättelse om vänskap med en väldigt tydlig politisk kurs och det fungerar fint ihop. I och med att Monika Björk inte verkar ha försökt skriva något annat än just en lättsam (men allvarlig) historieskrivning över sin och sina väninnors kamp så blir man inte besviken.
Recensionerna av boken har varit förvånande ljumma tycker jag, kan inte låta bli att undra om det inte vore annat om Jan Guillou eller dylik skrev ner sin historieskrivning. Att den skulle ses som mer autentisk och ja, relevant? Men det är bara en liten misstanke...

Så dumt! av Mia Törnblom (2008)
Mia Törnblom är livscoachen som med en egenstöpt version av KBT har erövrat landets bokhandlar, bibliotek, allmänna transportmedel och stränder med sina självhjälpsböcker självkänsla nu och mera självkänsla. Men innan Mia blev framgångsrik livscoach var hon framgångsrik knarkare och tjuv och om detta handlar den här hennes första självbiografi. Jag har svårt för självhjälpsböcker precis som min mamma men vi är överrens om att vi ändå gillar Mia Törnblom. Förutom att hon pratar så fort så att vi blir stressade. Och lite rädda. Vissa författare blir ett med sina röster väldigt fort, Guillou är en, Martina Haag är en annan och Mia Törnblom är en tredje. Så dumt! går så himla fort! Det tar ett tag innan jag kommer på hur jag kan lugna ner Mias ettriga, hysteriska och energiska röst till ett läge där jag slipper hjärtklappning.
Så dumt! är en rak historia som handlar om hur Mia knarkade och stal, ljög och svek. När hon blir dömd till vård bestämmer hon sig för att ta chansen och bli ren. Hon bestämmer sig för att fixa det och lever för att lyckas. Hon gör alla läxor, går på alla möten och jobbar otroligt hårt. och hon klarade det, hon är drogfri idag, lever ett liv utan lögner och är lycklig.
Det märks att Törnblom har gjort sina KBT-läxor och boken är väldigt skoningslös uppriktig. här får inte något döljas som Mia kan känna skam för, allt ska fram i ljuset och skärskådas. Tyvärr tycker jag att boken som bok förlorar på det, det blir som lite för färdigtuggat på något sätt. Det är en fruktansvärd verlighet som hon målar upp men jag känner den inte, jag tar inte in den, den känns tillrättalagd, jag får inget grepp om huvudpersonen Mia förutom att hon förut ljög men nu är sann. Jag får inget grepp om Mias närmaste förutom att Mia förut kände skam för vad hon gjort mot dem men nu skuld hon har bearbetat. jag tror att jag kanske är en hemsk människa men jag lyckas inte relatera till det här, den Mia vi får möta i den här boken är för färdig och klar, hon har fel och brister men de tar hon itu med på ett konstruktivt sätt, hon arbetar hårt för att bli och vara lycklig och det unnar jag henne gärna, det är bara det att det inte blir en så bra bok av det.
Läs mycket hellre Lotta Thells självbiografiska böcker (en serie på fem) som börjar med i Utan en tanke eller Rapport av Birgitta Stenberg, där hittade jag knarkarhelveten som bränns, rispar och får det att knyta sig i magen.

18 augusti 2008

Bokmärken















Bokmania efterfrågar bilder på bokmärken. Nu för tiden använder jag mest gamla kvitton, SJ- eller konsertbiljetter, men hittade i alla fall några gamla "riktiga" bokmärken som jag fått i present vid olika tillfällen. De har blivit kvar i gamla böcker som jag inte läst på länge. Jag hade ett fint med ett Stephen King-citat en gång i tiden: "Nightmares come after midnight" och en liten läskig demon bredvid, men det har försvunnit... Det med Jungfru Maria fick jag för säkert femton år sedan av min moster, det blå med det guldiga sädesaxet tror jag hängde med ett antikvariatköp och det till vänster är ett hemmagjort från en kompis. Välanvänt. Nu gillar jag nog Strindberg-bokmärket bäst. Han ser så sträng och fin ut, man vågar ju inte annat än läsa!

17 augusti 2008

En svart ungdomsbok

Svart Elfenben, Arne Svingen (2007)

En (relativt) stor del av förra årets barn- och ungdomslitteraturutgivning speglade den afrikanska kontinenten. Arne Svingens Svart Elfenben tillhör den högen av böcker. Hans bok utspelar sig under en resa till Elfenbenskusten. Berättaren (namnlös) har följt med sin bäste vän Sam, född och uppvuxen i Liberia men bosatt i Oslo sen några år, på en resa hem. Sam har fått veta att hans mamma lever och är tillbaka för att söka upp henne. För att de ska ha råd att åka har de rånat huvudpersonens fosterfar och huvudpersonen jobbar för att tränga undan minnesbilderna. När de anländer möts de av ett land präglat av inbördeskrig, korruption, fattigdom, trasiga människor och kalasjnikovprydda män. Allt som först verkade som ett rafflande äventyr utvecklar sig till det svartaste av svartaste små helveten. Med på resan får Conrads Mörkrets hjärta följa med och på så sätt blir boken inte bara en nutidsresa utan också genom sin slags metatext en illustration av en icke förändrad afrikansk kontinent. Sams minnen präglas av barnsoldatminnen och under resans gång tränger fasansfulla små minnesglimtar upp. Det är en mycket grov historia med brutala våldsskildringar och grymheter som pyr vart de än vänder sig. Genom den naive norske ynglingens betraktelser i det krigsdrabbade kolonialarvslandet och minnen av sin småkriminella fosterhemsplaceringsbarndom byggs en historia upp med stora frågor som rör vår samtid. Det är också en skildring av en vänskap som förstärks när alla andra alltid har svikit. Det är som sagt en mörk historia med skarp civilisationskritik och väldigt lite hopp som växer fram, men det handlar också om att hopplösheten tvingar människor att växa upp och sätter känslor på prov. Det är en bok som för fram en berättelse om västvärldens undangömda samvete. Och jag hoppas att det inte bara är unga killar (eller ligan som slukar El Choco, Gangsterbröder, Snabba Cash) som läser den här boken.

16 augusti 2008

Bokstaven T

*Malin* har valt bokstaven T den här veckan.
  • Jag väljer Göran Tunström som författare på T. Jag älskar Göran Tunström. Jag tycker att Juloratoriet och De heliga geograferna är bland det vackraste man kan läsa. Men ibland glömmer jag bort honom. Är det för att han är död och lite allmänt bortglömd just nu?
  • Bok blir Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood. Kanske världens bästa bok. Eller i alla fall en av dem. Dystopi. Framtidsskildring som gör att man ryser och svettas. Vackert och fruktansvärt.
  • Litterär gestalt blir självklart Toru Okada i Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami eftersom jag ännu inte kommit ur mitt Murakami-koma. Hur går man vidare efter att ha läst sådana fantastiska böcker? Var finns Kafka och Toru nu? Och hur hittar jag dem?

15 augusti 2008

Kafka på stranden

Jag vill flytta till Japan. Jag vill kunna tala med katter. Jag vill rymma till en stuga utan vatten och el mitt ute i en stor skog, gå in i skogen tills jag träffar två soldater som dog för sextio år sedan, jag vill att de ska ta mig med till en stad mellan livet och döden. Jag vill lyssna på klassisk musik och Prince på gamla kassettband, tala om metaforer och stirra på en tavla i timmar. Jag vill flytta in i Haruki Murakamis roman Kafka på stranden och bara vara en av hans fantastiska karaktärer, varför inte Oshima, den tvåkönade kultursnobben som jobbar på ett privatägt bibliotek och alltid klär sig oklanderligt. Eller den gamle mannen Nakata, han som talar med katter alltsedan han som barn oförklarligt tappade bort sitt förstånd. Eller vackra och eleganta fröken Saeki, vars 15-åriga jag har fastnat i tiden och existerar bredvid hennes drygt 50-åriga nutida jag. Drömskt och vackert, ibland obegripligt och ibland glasklart berättat om allt som är viktigt i livet.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

13 augusti 2008

En aning oväntad romanthriller

Ligg hos mig, Joanna Briscoe (2008)
Började läsa med skepticism. Baksidestexten lät sådär lockande och första sidan verkade lite haltande. Men så blev jag oväntat fast i boken. Inget mästerverk att blända med men en perfekt semesterbok. Ett sinnligt triangeldrama där bara en i dramat håller i trådarna. Vad kan bli bättre? Och hon gör det skickligt, Briscoe, när hon skriver om paret Richard och Leila som hon låter perspektivet växla mellan. Det blir aldrig tråkigt och handlingen tar små tvära kast emellanåt. Paret Richard och Leila trampar på i sitt förhållande i Londonska Bloomsbury och väntar på något nytt. Så blir Leila gravid och med graviditeten förändras tillvaron, men kanske inte till vad de tänkt sig. Richard drabbas av en livskris (så oväntat 30-årsmanligt) och börjar smått undvika sin sambo. Ideligen glömmer han bort att Leila är gravid och tar inte riktigt hennes oro för missfall på allvar, något som är överhängande eftersom hon har haft två tidigare. Samma kväll som barnet blir till träffar de Sylvie på en fest. Hon är liten, grå och anspråkslös men lyckas suga in folk till närmast besatthet. Richard är en av skaran som dras in i hennes märkligt intensiva personlighet. Åtrå, samvetskval och lögner börjar byggas upp. Vad Richard inte vet är att hans svek leder fram till att Sylvie även får en betydande roll för Leila. Och frågan är vem Sylvie egentligen är? Det är trots sin historia oväntade små vändningar vilket gör boken spännande och huvudrollerna sitter kvar efter att man har läst ut boken. Och på något sätt påminner den vagt om Siri Hustvedt (ni vet hon som är gift med Paul Auster och skriver mycket bra böcker).

11 augusti 2008

Duktig flicka

Tänkte att jag skulle skriva om en gammal favorit. Eller så gammal är den inte för mig, eftersom det var bara ett par år sedan jag läste den. Vet egentligen inte varför det tog så lång tid att läsa den, det var som om jag ville spara den på något sätt. Jag talar om Glaskupan av Sylvia Plath.
Kanske var jag lite rädd för den. Jag visste ju vad den handlade om, och hur det gick för författarinnan Sylvia Plath. Jag var kanske rädd att den skulle vara bara ångest. Framsidan porträtterar en flicka med mörk blick. En duktig flicka. En flicka som vill vara bra. Esther vinner en skrivartävling. Hon har hela livet framför sig. Hon får åka till New York. Men så kommer bakslaget. Hon kommer inte in på skrivarkursen som hon har sökt. Det känns inte bra för en flicka som vill vara duktig. Allting rämnar. Hon är inte bra på någonting längre. Esther gör upp listor över allt hon är dålig på, och hon går in i en depression.
Ok, det här är så klart ingen må-bra-bok om man är den typ av person som inte tycker om böcker som ”inte är så upplyftande”. Men tycker man det är intressant att läsa om människors inre värld, så ska man läsa den. Sylvia Plath beskriver Esthers självmordtankar förvånansvärt sakligt och osentimentalt. Boken känns väldigt tidlös och bitvis rolig på ett överraskande sätt.
Tycker man om ett vackert och underfundigt språk så ska man också läsa den. Sällan har jag stött på en författare som så skickligt använder sig av beskrivningar och metaforer utan att det blir krystat eller klyshigt. Hon beskriver gräsmattan som ”var vit av läkare”, klänningarna som ”hängde som slaka sillar i min garderob” och hur ”den porslinsvita telefonen vid sängen kunde satt mig i förbindelse med omvärlden, men där stod den, stum som en dödskalle”.
Tycker man om litteratur som vill, verkligen vill, berätta något så ska man läsa den. Har man någon gång känt sig lite off och utanför världen. Lite som i en glaskupa (vilken fantastisk titel förresten!). Känt sig lite för mycket i sitt eget huvud, lite för mycket duktig flicka, då tycker jag definitivt man ska läsa den. Och läsa den igen, för det tänker jag göra.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

5 augusti 2008

modernista mon amour!

Jag har läst två nyutkomna modernistakortisar. Den ena är Lonely Planet av Elise Karlsson och den andra är Får i mig mer liv än jag är van vid av Johanna Mo.
Lonely planet är Elise Karlssons andra bok, den första kom förra året och Lonely Planet kan sägas vara en fortsättning, vi får här möta främst Amanda som var en av fyra huvudpersoner i Fly. Amanda åker på solsemester med sina nya bröst som hon tycker är väldigt praktiska och bra och ger henne den uppmärksamhet hon så gärna vill ha. Hon ska sola och bada och vara trevlig och glad och komma hem med fina brännan. Vi får följa Amandas tankar tätt tätt och det är genom hennes språk snarare än handlingen som vi lär känna Amanda. Jag tänker på 14åriga tjejers modebloggar när jag tänker på Amandas språk, åtminstone när det fungerar. ibland blir det lite för krångligt att läsa och jag kommer ur fas. men när jag läser det snabbt och flytande så rycks jag med och älskar kantigheten och ickegramatiken. efter ett tag åtminstone. Jag har ingen aning om det här är ett realistiskt porträtt av en ung tjej som köper nya bröst, åker på solsemester och vill ha uppmärksamhet från män även om hon verkar föredra kvinnor. Jag har verkligen ingen aning men det gör inte så mycket, jag gillar Amanda även om hon verkar helt galen och orealistisk ibland, det gör verkligen ingenting.
och läs Fly innan, den var något helt annat än den här men de två bör läsas efter varandra tycker jag för de är båda väldigt bra och ger varandra mycket.
Får i mig mer liv än jag är van vid är då skriven av Johanna Mo och är en debut. Boken handlar om Annas själ som får nog och sticker iväg från Anna som förresten verkar trivas bättre utan något som skaver där inne. Själen är berättarjaget och passar på att njuta av sin frihet genom att spionera, diskutera och försöka påverka de andra personerna i Annas hus. och rusa upp mot vinden så fort den bara kan också, så klart.
Det känns ofrånkomligt att tänka på skrivarskoledebut när jag läser boken men det gör ingenting för det finns väl en anledning att vi har någon form av debutform i Sverige, det finns de som gör den väldigt bra. Jag gillade verkligen att läsa Får i mig mer liv än jag är van vid och jag ser fram emot nästa bok av Johanna Mo. och jag älskade slutet, tänk att man kan gilla en frihetsälskande själ så mycket.

3 augusti 2008

Fågeln som vrider upp världen

Haruki Murakami, Fågeln som vrider upp världen

Vad handlar den här boken egentligen om? Det känns som om det är helt omöjligt för mig att beskriva handlingen. Boken kändes som ett tillstånd när jag läste den. 740 sidor lång, uppbyggd som en labyrint och svepande över olika tidsplan och dimensioner av verkligheten. Främst handlar det om Toru Okada och vad som händer honom när nyckelfågeln i hans trädgård slutar låta om morgnarna. Fågeln har ett läte som en nyckel i en uppvridbar leksak, och Toru och hans fru Kumiko skojar om att fågeln vrider upp världen varje dag. Sedan börjar det hända konstiga saker. Först försvinner Torus katt, sedan hans fru. Och i samma veva börjar konstiga kvinnor ringa hem till honom. Han blir också vän med grannflickan, sextonåriga Mei Kasahara (favoritkaraktär!) och börjar intressera sig för ödehuset i kvarteret, det som kallas "de hängdas hus". Det är alltså den yttre handlingen på ett ungefär. Men berättelsen utspelas också i det undermedvetna, Toru måste ta sig in i en annan parallell värld för att rädda sin fru. Och Japans historia spelar en stor roll. Det verkar som om onda handlingar som begåtts för länge sedan lämnar ett avtryck i tiden och påverkar oss i nutiden. Fascinerande och fantastiskt, för att inte säga uppslukande!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

2 augusti 2008

Världens elakaste fröken

Harald och Elsa har världens elakaste fröken, Karin Karlsson. Hon hatar barn och går in för att systematiskt bryta ner och skada barnen så mycket hon kan. Först studerar hon barnen mycket noga och antecknar deras styrkor och svagheter i sin svarta bok. Sedan skrider hon till verket och väljer det bästa sättet att förödmjuka dem på så att de för all framtid förlorar sin självkänsla. Harald och Elsa är de blyga barnen utan vänner i klassen och när de finner varandra och blir vänner så hugger Karin Karlsson till direkt. Hon säger högt inför klassen att det har bildats ett nytt litet kärlekspar, och låtsas vara alldeles förtjust. Naturligtvis är detta det mest pinsamma Harald kan tänka sig och vänskapen avslutas snabbt. På liknande sätt splittras resten av klassen i frökens regi. Det slutar med att hon tappar masken när Harald äntligen vågar säga ifrån, och Karin Karlsson kastar sig över honom i avsikt att döda... Petter Lidbecks nya barnbok Världens elakaste fröken (2008) är rolig och spännande och författaren balanserar som vanligt på gränsen för vad man brukar räkna till barn- respektive vuxenvärlden. Och alla minns väl en och annan småsadistisk lärare från sin barndom?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,