Jag tror du skulle gilla den här faktiskt

Jag var lite skeptisk till den här boken, som heter Jag tror vi behöver prata faktiskt, av Docenterna-gitarristen Jon Jefferson Klingberg. Dels för att jag trodde att det skulle vara för mycket kändis-referenser. Dels för att det kommer många böcker i den här relationsgenren just nu, och jag trodde den skulle vara en i raden. Visst här finns en del kändisnamn som ibland nämns lite by-the-way och visst det är lite "vi-bor-på- Söder-och-är-mediemänniskor-känsla". Dessutom störde jag mig på användandet av Winamp i ett kapitel. ”Hon slog upp sin Winamp, hon satte på en ny låt på Winampen” osv. (Produktplacering?). Men förutom det så gillar jag den här boken.

Den handlar om en skilsmässa och allt som hör därtill. Uppdelandet av hemmet, vårdanden av barnen, gräl, smärta, otrohet, svartsjuka och sorg. Men framförallt handlar den om att bli dumpad. Bokens berättarjag, Karl Mikael Frejevall, använder själv uttrycket flera gånger. För den ganska ”lugna” skilsmässan som till en början var en slags överenskommelse initierad av hans fru Kristin, utvecklas till ett svartsjukedrama då han får reda på att hon träffat en annan. Han har blivit dumpad. Alla som någon gång blivit lämnade för någon annan vet hur djävulskt det kan kännas. Karl Mikael jämför sig med den nye mannen, tänker ut hämndplaner, pratar, ältar och gråter med sina vänner. Och det här är bokens starka partier. När det blir svart och mörkt. Ångest, ensamhet, mindervärdeskomplex och hat. Allt som hör till att bli lämnad. För någon annan. Någon bättre.

Visst det här kanske inte är en bok som kommer att gå till historien. Och jag tycker kanske att det är orättvist att jämföra den här debutboken med exempelvis P-O Enquists senaste, som jag sett göras någonstans. För trots allt så är det här är en bok man sträckläser. Och han gör det riktigt bra Jon Jefferson Klingberg. För, undantaget kändisarna, så vill man ju veta hur det ska gå för den stackars kraken. Och det är sannerligen inte alla böcker man känner så inför.

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Jag tror vi behöver prata faktiskt av Jon Jefferson Klingberg

Scener ur en kärnfamilj

Det är mycket prat om kärnfamiljen just nu. Maria Sveland sommarpratade om den. I GP var det en intervju med Jon Jefferson Klingberg, som har skrivit en ”separationsroman”. Boken heter Jag tror vi behöver prata faktiskt, (vilken jag kommer att rapportera om så snart jag fått tag i den), och bygger på självbiografiska erfarenheter av en skilsmässa. I samma tidning står att läsa om två tjejkompisar som har valt att leva i en vänskapsfamilj. De vill leva tillsammans som vänner och slippa bli ”en mans tillhörighet”. Slippa kärnfamiljen.

Kanske är det därför vi ser flera böcker som handlar om det svåra att få det att gå ihop just nu. Jag har varit inne på det tidigare här på bloggen, att det här med relationer verkar vara ett återkommande tema: Bitterfittan, Vi i villa , Ur vulkanens mun, Kicki och Lasse, Hennes mjukaste röst och nu Jag tror vi behöver prata faktiskt. Eller ”stadgad och bitter” som Amoroso- Nu vill jag sjunga dig milda sånger kallar ”genren” i sin blogg. Förhållanderomanen Maken (1976) av Gun-Britt Sundström, kultboken från 70-talet, kommer ut i pocketversion och får nytt liv. SVT visar dokusåpan "Singelmammor". Är det bara jag eller börjar det osa kärnfamiljsångest i romanvärlden?