Svart humor om livet

Jag fick en liten lustig bok att recensera. Den heter Ju fortare jag går, desto mindre är jag och är Kjersti Annesdatter Skomsvolds debutroman. Först var jag inte så förtjust, den kändes lite konstig och vad handlar den egentligen om? Huvudpersonen heter Mattea Martinsen och är, hur ska man säga, socialt handikappad. Hon har svårt att umgås med människor, förutom sin man Epsilon. Men på ålderns höst kommer hon på, att ingen kommer ju att märka om hon dör eftersom hon inte träffar någon. Så hon bestämmer sig för att ta tag i det hela. Hon är också mycket förtjust i sylt som hon har på sina smörgåsar. Men hon börjar bli gammal och är svag så får hon aldrig upp locket, och Epsilon är inte till någon hjälp. Hon tänker att hon ska be kassörskorna att hjälpa henne med locket, men det blir aldrig så. Så hon går hem och ställer burken i skafferiet bland alla de andra.

Jaha, tänkte jag det verkar ju spännande... Men allt eftersom växte romanen. Och den är full av humoristiska tragikomiska glimtar. Speciellt gillar jag den där Mattea ringer nummerupplysningen och frågar efter sitt eget nummer för att hon har glömt det. Sen ringer hon flera gånger. Hon tänker att det kanske förs någon statistik över de mest efterfrågade numren En slags nummerupplysningens tio-i-topp. Då kanske någon kommer ihåg henne sen. Boken är fylld av sådana här små lustiga scener. I all sin enkelhet blir detta en liten pärla till roman. Det är en rolig bok om social ångest, ensamhet och döden.

En generationsroman(?) med glimten i ögat

Jag har läst Josefin Palmgrens debut Engångsligg. Vilken otroligt passande titel på denna underhållande historia! Först hade jag svårt att bestämma mig för vad jag tyckte om boken. Den ytlig, pratig och gnatig. Och vad handlar det om egentligen? Men jag njöt under läsningen, och det är väl så det ska vara. Dessutom anas här också ett djup. Jag tycker inte den har gjort sig förtjänt av att kallas chick-lit. Men det kan ju förstås också ha med bokens rosa omslag att göra.

Vi får följa 20-åriga Klementin, även kallad Klem, som jobbar på en reklambyrå. Hon festar och driver rastlöst omkring i Stockholms innevärld, med referenser som Hornstull på Söder. Hon twittrar och Facebookar om sitt liv. Snabba möten med människor som hon bedömmer med kritisk blick. Lite som engångsligg alltså, och jag kan inte låta bli att använda samma citat som i en recension: "Ibland är det som att mina tjejkompisar också är engångsligg. Vi träffas och de vill inte riktigt ha mig, och jag vill inte riktigt ha dem men vi är ensamma och därför hänger vi med varandra ett litet tag. Och ibland är det som att hela mitt liv är ett enda stort engångsligg." Detta summerar på många sätt romanen.

Men samtidigt som det är ytligt är det ju också sorgligt. Sorgligt att hon inte har någon riktig vän, och att de hon har inte vågar närma sig eller på riktigt öppna sig för varandra. Allt för att bibehålla den coola fasaden. Palmgren har själv sagt att hennes bok är "en psykologisk studie i att vara ung tjej i en tid där allt bara flyter omkring och ingenting är konstant. En generationsroman som inte klagar på samhället men som skildrar det". Det ligger en hel del i detta, och här använder hon själv begreppet generationsroman. Jag håller till viss del med. Tänker på det ständiga uppdaterandet på Facebook och det flyktiga som ligger i tiden. Men samtidigt är det ju en storstadsmiljö som skildras, och kanske inte beskriver verkligheten för det stora flertalet som bor inte bor i Stockholms innerstad, eller i någon annan större stad i landet. Men som sagt jag gillar detta! Samtidigt som det är ytligt och sorgligt, är det skrivet med glimten i ögat. Här finns en självironi och distans som glimrar till i bokens komiska höjdpunkter. Klem har en vass tunga i sitt kritiska betraktande av människor. Men hon gör det med en slags naivistisk värme. Läs! I Klems värld har du garanterat inte tråkigt!

Vilken debut!

Ibland är det speciellt roligt att recensera böcker. När man får en riktigt bra debutant i brevlådan, känns det extra spännande. Ett uns svartsjuka kommer över mig när jag läser boken, för det känns som att texten flyter så lätt. Läste dessutom i en intervju med Anette Kindahl, att det var den första roman hon har skrivit. Någonsin. Hon har inte ens ett par halvfärdiga manus liggandes. Och det är med den hon nu debuterar. På Bonniers. Hon har alltid vetat att hon skulle bli författare, men det var först nu hon tog tag i det. Och det med rätta!
Berättarjaget Sarah arbetar med katalogisering på ett museum, vilket författaren själv har erfarenheter av som intendent på Norrköpings museum. Det är en mystisk och gåtfull historia som målas upp. Påverkad av miljön på museet och de gamla föremålen flyttas Sarah tillbaka i tiden. Hon börjar fundera kring sin egen släkts förflutna, som visar sig att den har beröringar med nazismen och den tiden Hermann Göring var i Sverige. Jag gillar verkligen det temat i boken. Om hur vi inte kan låta bli att påverkas av det förflutna. Kindahl blandrar dåtid med nutid på ett skickligt sätt. Det vilar också ett mystiskt skimmer över romanen. Jag gillar också när där det känns som att något lurar under ytan. Detta har Kokongen. Den har inte allt, men den fångar mig. Och det är inget dåligt sätt att debutera på!

Och allt är förvridet kröp under huden

Emma Ångströms romandebut kröp under huden på mig efter 50 sidor. När jag väl kom in i boken var det en sträckläsare. Eller skräckläsare. Inte skräck på det sättet att jag blev rädd när jag läste, utan mer som en slags äckelblandad känsla inför karaktärerna. Lite samma känsla som jag fick vid läsningen av Karolina Ramqvists Flickvännen. Jag fascinerades på samma sätt av romanfigurernas till synes innehållslösa och torftiga liv. Det är som att de inte lever fullt ut. Det är så ytligt att det blir ångestladdat och skrämmande. Erik i Och allt är förvridet, har ju i och för sig ett intresse, och det är att förfölja och stalka sin före detta. Och Karin i Flickvännen är intresserad av kläder, pengar och lyx.

Och allt är förvridet handlar alltså om Erik, som genom att be en arbetskompis testa sin flickvännen trohet, förlorar henne till densamme. Eriks flickvän och sambo Mina blir alltså tillsammans med arbetskompisen som heter Rikard. De blir jättekära och flyttar ihop. Erik blir självklart förkrossad, och lite mer än det. Något går sönder hos Erik och han börjar spionera på Rikard och Mina. Eller stalka som det heter. Boken har också blivit kallad just en stalkerroman, och även Twitterroman. Uppenbarligen, som jag inte alls kände till vid läsningen, så går det att följa Mina och Erik via twitterinlägg. Romanen publiceras även som mikroroman, och via hemsidan www.forvridet.se kan man alltså följa Erik och Mina, parallellt med händelserna i boken. Detta ska, enligt Ångström, fungera som ett komplement till boken. Det är säkert någon poäng med det, men för mig låter det bara tröttsamt. Räcker det inte med boken liksom?

Hur som helst så skräckläste jag romanen, som påminner om en slags psykologisk spänningsroman. När det gäller deckare så är det denna typ jag brukar läsa, när jag ger mig på deckargenren. Det är de psykologiska människoporträtten som fascinerar. Att grotta ner sig i en störd människas psyke. Så blir det med Erik. Under handlingens gång försöker man komma underfund med vad som har hänt och inte. Om Erik nu är en störd person kan man ju som läsare inte lita på hans historia. Vad har hänt och vad har inte hänt? Vad är sant och vad är bara tankemonster? Det är denna osäkerhet som får mig att inte kunna sluta läsa. Boken må vara orealistisk på sina håll, men det bryr jag mig inte om. Jag kunde inte lägga ifrån mig boken, och det är gott nog ibland.

en banan har väl ingen dött av?

Huvudpersonen i Släktfeber ärver Fasters stuga. Det har hon vetat sedan länge eftersom Faster har haft det som utpressningsmetod under alla år den namnlösa huvudpersonen levat. Bredvid stugan ligger hennes föräldrars stuga där hennes familj varit varje semester i 40 år. Här får hennes pappa (iförd rökrok/badrock) sitta under sin korkek (en tall han knutit fast korkar i) och hennes mamma klä sig i diverse roller (hon är skådespelerskan som det aldrig riktigt blev något med men som ser bra ut för sin ålder). Faster är egentligen hennes mors faster som räddade hennes mor med tillhörande lillasyster från en supande far och en misshandlad mamma. Även huvudpersonen är uppfostrad av Faster som då var 85 år och ställeföreträdande familj då huvudpersonens mamma skulle förverkliga sig själv och stack iväg på skådespelarutbildning.

Nu ska semestern spenderas i stugan och intrigerna är många. Hennes mammas lillasyster har bestämt sig för att bli sams med sin storasyster, trots dennes bastanta vägran. Lillasystern tältar således utanför tomten i väntan på att få prata ut. Huvudpersonens poet till pojkvän verkar få lite väl mycket lantluft och börjar plötsligt bete sig märkligt mycket som hennes pappa. Ett badrum byggs, en gammal skolkamrat lägger rör men borde han egentligen inte blivit läkare? Ska hennes föräldrar slutligen gå skilda vägar som de verkar ha velat de senaste 30 åren? Hur många bananer kan hennes pappa äta egentligen? och vem var Faster egentligen?

Man blir lite trött av att försöka sammanfatta handlingen i Släktfeber, det händer mycket, det blandas hejvilt mellan det dråpliga och det allvarliga. Och det är min enda invändning, jag tycker det spretar. Det allvarliga och de övertydliga funderingarna hos huvudpersonen ska väl ge någon riktning i historien och ge en utveckling men det känns bara malplacerat. Det blir för ryckigt att kastas mellan en mamma som surar genom att äta bakelser i hammocken och en allvarsam fundering hos berättarjaget om man kan vara kär hela livet. Jag tycker Paborn borde skippat utvecklingen och bara kört på med det dråpliga. för det är väldigt dråpligt och mycket är sådär på-pricken (som bara kan beskrivas som just på-pricken).

Jag tänker mycket på Karin Brunk-Holmquist när jag läser, här finns samma sorts vardagliga humor och samma sätt att beskriva de där vanligamänniskorna på ett absurt och dråpligt sätt. Men Paborn har betydligt mer skärpa och svärta, det är tunga frågor som ligger under och lyfter de absurda människorna som befolkar historien.

Så gillar jag skarpt när hon slutar beskriva och bara berättar. Hur huvudpersonen är så lik sin mamma utan att begripa det själv men reagerar över hur hennes pojkvän blivit lik hennes pappa är inte skrivet ut klart men tydligt ändå.

Det är inte vanligt med roliga, fyndiga och dråpliga böcker som även är välskrivna (åtminstone har jag inte stött på så många) så Släktfeber är ett välkommet bidrag.

Det här citatet fastnade jag för, det är roligt, argt och sorgligt på samma gång.

Har du någonsin varit stolt över något jag gjort? frågar jag.
-Stolt? min far ser förvånad ut. Det vet jag inte direkt . Stolt och stolt. Han
spottar fram ordet, som om det kvalificerar sig som ett av de dummaste han hört.
Vem är stolt över mig? -Nu pratar vi inte om dig, avbryter jag. -nej just det.
säger min far trumpet. men jag finns faktiskt också. Han lyfter förorättat
upp smörgåsen från magen och tar ett stort, stånkande bett. Han har
fullt upp med att tugga. Han utför uppgiften med alla sinnen på vid gavel. Utan
att lägga märke till det själv småsnarkar han medan han njuter av
pålägget

Mmmm...me I like mucho.

Jenny Häggs mamma solar brösten i sovrummet, Ida Säll (2008).

Det är en liten finstämd historia med spridda minnesbilder och fragment från en barndom. Korta små nedslag ur ett barns perspektiv, där små detaljer blir knivskarpa analyser av en värld som man ska passa in i mellan vardag och fantasi. Om hamstrar, kondomsamlingar, neonöverstrykningspennor, kanotklassresa, storebröder, cp-barnen i matsalen, kissdoft, leguaner, döden och Kennet Andersson.
Briljant helt enkelt. Har redan läst om den några gånger fram och tillbaka.

Märkligt är att jag läste den som ur en pojkes perspektiv. Vet inte varför. Det finns ingen logik i det hela. Det slog mig bara när jag kom till kapitel 39 om ett omklädningsrum att det var en liten flicka som den handlar om (ja, den lilla flickan på omslaget vilket borde ha slagit mig på en gång). Det var bara en liten märklig detalj, hur man liksom läser in en bokfigur.

modernista mon amour!

Jag har läst två nyutkomna modernistakortisar. Den ena är Lonely Planet av Elise Karlsson och den andra är Får i mig mer liv än jag är van vid av Johanna Mo.

Lonely planet är Elise Karlssons andra bok, den första kom förra året och Lonely Planet kan sägas vara en fortsättning, vi får här möta främst Amanda som var en av fyra huvudpersoner i Fly. Amanda åker på solsemester med sina nya bröst som hon tycker är väldigt praktiska och bra och ger henne den uppmärksamhet hon så gärna vill ha. Hon ska sola och bada och vara trevlig och glad och komma hem med fina brännan. Vi får följa Amandas tankar tätt tätt och det är genom hennes språk snarare än handlingen som vi lär känna Amanda. Jag tänker på 14åriga tjejers modebloggar när jag tänker på Amandas språk, åtminstone när det fungerar. ibland blir det lite för krångligt att läsa och jag kommer ur fas. men när jag läser det snabbt och flytande så rycks jag med och älskar kantigheten och ickegramatiken. efter ett tag åtminstone. Jag har ingen aning om det här är ett realistiskt porträtt av en ung tjej som köper nya bröst, åker på solsemester och vill ha uppmärksamhet från män även om hon verkar föredra kvinnor. Jag har verkligen ingen aning men det gör inte så mycket, jag gillar Amanda även om hon verkar helt galen och orealistisk ibland, det gör verkligen ingenting.

och läs Fly innan, den var något helt annat än den här men de två bör läsas efter varandra tycker jag för de är båda väldigt bra och ger varandra mycket.

Får i mig mer liv än jag är van vid är då skriven av Johanna Mo och är en debut. Boken handlar om Annas själ som får nog och sticker iväg från Anna som förresten verkar trivas bättre utan något som skaver där inne. Själen är berättarjaget och passar på att njuta av sin frihet genom att spionera, diskutera och försöka påverka de andra personerna i Annas hus. och rusa upp mot vinden så fort den bara kan också, så klart.

Det känns ofrånkomligt att tänka på skrivarskoledebut när jag läser boken men det gör ingenting för det finns väl en anledning att vi har någon form av debutform i Sverige, det finns de som gör den väldigt bra. Jag gillade verkligen att läsa Får i mig mer liv än jag är van vid och jag ser fram emot nästa bok av Johanna Mo. och jag älskade slutet, tänk att man kan gilla en frihetsälskande själ så mycket.