Skymningslandet

En ny bok från Marie Hermanson är alltid lika roligt! Jag tycker mycket om hennes berättelser, som alltid rör sig i gränslandet mellan verklighet och något annat. Det där andra kan vara ett drömlikt inre landskap hos karaktärerna, en bild av verkligheten, visad ur en annan synvinkel. Jag tycker att Hermanson skriver både djupt och lättillgängligt på samma gång. Det finns massor att gräva fram och prata om i hennes böcker, men man kan också bara njuta och sträckläsa böckerna som spännande bladvändare.

Den nya romanen heter Skymningslandet. Berättelsen utspelar sig på en stor gård, Glimmenäs, vars åldrade ägarinna har stannat i 1940-talet. Två vänner, Martina och Tessan, får möjlighet att arbeta där, men i jobbet ingår också att låtsas att det är 1940 med allt vad det innebär. I jämförelse med Martinas vanliga liv som ung vuxen, fyllt av bostadssökande, arbetslöshet, förödmjukelser och uppoffringar, så är livet på Glimmenäs rena drömmen. Men naturligtvis kan inte drömmar pågå hur länge som helst. Någon gång måste man ju vakna?

Boken är drömsk och vacker och det är med spänning man följer Martinas kamp för att få bevara sitt drömliv i skymningslandet. Det är kanske inte en av Hermansons starkaste romaner, men klart läsvärd!

Nytt från svenske skräckmästaren

Upplägget i John Ajvide Lindqvists nya roman Himmelstrand är suggestivt: Fyra familjer på en camping vaknar en morgon och upptäcker att resten av världen har försvunnit. Kvar finns bara deras fyra husvagnar på ett fält med en vit intighet runtomkring.

Hur gör man i en sådan situation? Vem tar befälet och leder gruppen? Vilka konflikter uppstår? Bara dessa frågor i sig är ju väldigt intressanta som grunden till en bok. Men som om detta inte vore nog så kommer det så småningom in olycksbådande figurer från den vita dimman, figurer som ändrar skepnad beroende på vem som tittar på dem. Det är alltså frågan om ett slags inkarnationer av huvudpersonernas innersta mardrömmar, något från deras förflutna som kommit ifatt dem.

Till saken hör också att ett av barnen i sällskapet, lilla Molly, visar sig vara någon helt annan än vad man först tror. Och så spelar låtskrivaren Peter Himmelstrand en ganska betydande roll i romanen…

Det här är första delen i en planerad trilogi och laddar verkligen upp för de efterföljande delarna. Personligen saknar jag den lite allvarligare och mörkare Ajvide Lindqvist som skrev Låt den rätte komma in och Människohamn men om man gillade hans förra bok Lilla Stjärna så tror jag att man även kommer att älska den här!

Nytt från Stridsberg

Ibland måste litteraturen få vara lite långsam, lite eftertänksam. Allt kan inte vara storslaga episka berättelser i tre generationer med magisk realism och mustiga karaktärer. Ibland vill man helt enkelt läsa Sara Stridsberg och det är som att försvinna in i sig själv ett litet tag.

I den nya boken Beckomberga: ode till min familj rör vi oss i mentalsjukhus-miljö. Beckomberga, den nya tidens sjukhus där patienterna kunde försvinna från omvärlden och aldrig mer besvära den. Här möter vi Jimmie Darling, älskad och beundrad pappa till Jackie, frånvarande och oåtkomlig, ständigt olycklig, på jakt efter ett annat liv. Eller på jakt efter döden. Vi möter Sabina, en annan intagen på sjukhuset, vacker och skör. Och vi möter Edvard, läkaren som tar med sig utvalda patienter på fantastiska fester i Stockholms nattliv. Jackie är fjorton år och söker efter en fast punkt, hon hänger på sjukhuset och umgås med patienterna, kommer och går som hon vill. Det blir som ett hem för henne. I efterhand, som vuxen och nu mamma till en liten son, ser hon tillbaka på tiden då pappan var intagen på Beckomberga.

Som alltid skriver Stridsberg poetiskt och vackert, med ett långsamt tempo. Allt har redan hänt, vi rör oss fram och tillbaka i berättelsen och långsamt läggs pusselbitarna ihop till en helhet. Bäst blir det om man läser romanen i ett svep och riktigt låter sig dras med i textens strömvirvlar.

In i mörkret

Det börjar med att Ashley Cordova, dotter till den berömde regissören Stanislas Cordova, tar livet av sig. Därefter vecklar berättelsen ut sig som en labyrint med många förgreningar. Vi följer journalisten Scott McGrath, vars karriär en gång ödelades när han letade efter sanningen om regissören Cordova, vars filmer rör sig i gränslandet mellan skräck och dokumentär och lämnar åskådaren förändrad för livet. Hans filmer är så mörka och skrämmande att de bara kan visas i hemlighet i slutna sällskap. Det har bildats ett sällskap av beundrare av Cordova, som kallar sig för cordoviter, och som driver en hemsida som man bara kommer åt om man är speciellt inbjuden.

Det är en helt egen värld som målas upp, ett mörkt och farligt New York med en hemlig undre värld, där vansinnet ständigt ligger på lur. Jakten på sanningen om Ashleys död, och hennes far, regissören som gått under jorden, leder allt djupare in i mörkret.

Jag älskade författaren Marisha Pessls första roman Fördjupade studier i katastroffysik, och jag älskar även den nya romanen Nattfilm som är som en total flykt från verkligheten, som att se en film och verkligen låta sig uppslukas. Det är mörkt, spännande, otäckt, roligt, underhållande, smart och överraskande.

Anna Fock fick Borås Tidnings Debutantpris 2014 för sin roman Absolut noll. Och med all rätt, för det här är en bok som är värd att läsas och prisas många gånger om!

Vi befinner oss i Sankt Petersburg, mitt i den bitande kylan, mitt ibland ett kompisgäng som festar sig igenom nätterna. Berättare är Nikita, en ung kille som brottas med känslor av utanförskap, kärlek och tristess. Det handlar bland annat om homosexuellas rättigheter i Ryssland, om hur man förföljs och misshandlas. Hur man gömmer sig i portuppgångar för snabba kärleksmöten, hur man absolut inte kan hålla handen på gatan. Man tvingas maskera och ljuga för att på nätterna leva ett hemligt dubbelliv. Men det handlar också om att bara vara ung, att växa upp och bilda sig ett eget liv, en framtid.

Varför är den här boken så bra då? Jag tror den största styrkan ligger i språket och drivet med vilket Anna Fock för sin berättelse framåt. Jag undrar hur det ska gå för kompisgänget, jag tänker på dem när jag inte läser och det är med saknad jag lämnar dem när boken är slut.

Längst ner i hierarkin

Majgull Axelssons nya roman Jag heter inte Miriam är en stark skildring av en människas kamp för att överleva. Det handlar om den romska flickan Malika, som i ett desperat försök att överleva, byter identitet i koncentrationslägret och blir den judiska flickan Miriam Goldberg, en lögn hon tvingas leva med resten av sitt liv. Ända tills den dag vi möter henne, på sin 85-årsdag, då sanningen plötsligt tränger sig på.

Det handlar om rangordningen i koncentrationslägren, om de inbördes hierarkier som fanns, och där romerna var längst ner. Och vi följer detta ur Miriams ögon när hon svikit sitt ursprung och tvingas betrakta sitt folk utifrån.

Det handlar om inställningen till romer i Sverige efter kriget, om ”tattarkravallerna” i Jönköping 1948.

Och det är inte minst en fasansfull och gripande skildring av livet i koncentrationslägren, ur en ung flickas synvinkel, en flicka som förlorar släktingar och vänner, som bevittnar Dr Mengeles grymma medicinska experiment på bl.a. romska barn.

Men utöver detta är det även en vacker berättelse om kärlek och vänskap. Och om lyckan i att vara vid liv, i att få hålla ett litet barn i sin famn och njutningen i att få äta jordgubbar med vispgrädde. En hyllning till livet mitt i det fasansfulla.

Under verklighetens yta

I Neil Gaimans nya bok Oceanen vid vägens slut möter vi en man som återvänder till platsen där han växte upp. Han hamnar vid ett grannhus, på en bänk intill en liten damm. Och där börjar plötsligt minnen dyka upp. Det blir en fantastisk berättelse om hur det gick till när ondskan dök upp i den sjuårige pojkens liv.

Som så ofta hos Gaiman handlar det främst om baksidan av verkligheten, det där som finns alldeles i utkanten av synfältet, precis under den vardagliga ytan. Och skrapar man lite där så dyker de mest skrämmande monster upp, personifieringen av våra värsta mänskliga egenskaper: girighet, avundsjuka, hat och ensamhet. Och i Gaimans värld finns det inga garantier för att allt slutar väl: föräldrar visar sig svika sina barn, vuxenvärlden faller samman och ondskan smyger sig in genom sprickorna som vi lämnar öppna.

Men barnen förblir starka. De ser igenom de vuxnas fasader och skådespel och de går inte på ondskans lockelser. Genom sin oskuldsfullhet går de ändå fria och klarar sig. Det här är ännu en läsvärd roman av den amerikanske kultförfattaren Gaiman!

Den nya människan

Boel Bermanns roman Den nya människan är en dystopisk framtidsvision: vi möter ett Sverige där människorna plötsligt slutar bli gravida. Inga barn föds och teorierna kring varför detta händer är många. Har vi blivit förgiftade av alla besprutningar och kemikalier i maten? Är det Guds straff? Har vi utsatts för alltför mycket strålning från alla tekniska apparater?

Men så plötsligt blir kvinnor gravida igen. Och nästa problem möter mänskligheten: de nya barnen som föds beter sig inte som vanligt. De leker inte, skrattar inte och känner ingen kärlek.

Boel Bermann diskuterar i den här spännande framtidsromanen hur människorna beter sig i denna nya situaition. Vad är mänsklighet och hur behandlar man oliktänkande?

Nytt av Toni Morrison

Toni Morrisons senaste roman heter på svenska Hem och är en tunn liten sak. Men berättelsen är desto bredare. Det handlar om forne soldaten Frank Money som efter Koreakriget återvänder till USA med fruktansvärda minnen och upplevelser. Han blir inlagd på mentalsjukhus men flyr därifrån för att resa tillbaka till södern där hans lillasyster har råkat illa ut. Det blir för båda syskonen en resa tillbaka till barndomen och en uppgörelse med familjen, uppväxten och sig själva. Kanske blir slutet lite väl tillrättlagt för min smak, men boken blir ändå en stor läsupplevelse i sitt lilla format.

Bland tomtar och troll

Åh, hur ska jag beskriva romanen Kleptomania? Kanske som en blandning av folktro, urban fantasy, science fiction och skräck?

Så här är det: Halvar växer upp hos trollen i den djupa skogen, sedan hans familj blivit mördad och han själv bortrövad. En dag får han återvända till människorna, men kan aldrig riktigt anpassa sig till livet i staden. När han sedan är vuxen är han med om en tågkrasch och det verkar som om trollen har något med det att göra. Tillsammans med den unga kvinnan Claudia och Linus Kaiser, mångmiljonär och cornflakes-magnat, flyr han in i skogen för att gömma sig för alla väsen som verkar vara ute efter dem.

Senare får man följa Linus Kaiser, som är den enda som tar sig ut från skogen igen, när han ligger dödssjuk i sitt palats och biktar sig för revisorn Ingra. Vad var det som hände i skogen? Varifrån kom alla Linus pengar? Och vad är det för mystisk sjukdom som äter upp honom inifrån?

Här möter vi inte bara troll, utan även gengångar-barn, skogsrån och andra väsen. Dessutom är det rasande rappt skrivet, spännande och fängslande. Detta är första delen av författaren Kristina Hårds nya serie Arvet efter Kaiser och jag längtar redan efter nästa del.

En vacker berättelse i skuggan av pirater

Elin Boardys tredje roman har den långa och fantasieggande titeln Mary Jones historia: nedtecknad av mej själv och alldeles uppriktig: om mitt liv samt om Dolores & John Silver, så som jag fått det berättat för mej av dom själva. Och om du tycker att titeln lovar äventyr, spänning och hemligheter, så har du alldeles rätt.

Berättare är alltså Mary Jones, kökspiga hos den legendariske Long John Silver som vi känner från Robert Louis StevensonsSkattkammarön, och hans fru Dolores, den friköpta slavkvinnan. Long John Silver är död, och Mary får en skrivbok av Dolores att skriva ner allt hon tänker i. För, och det här är en av de viktigaste tankarna i boken, utan en egen röst är man inte annat än en slav. Det är alltså viktigt att berätta, att minnas och föra historier vidare. Och kanske att byta perspektiv och se berättelserna från ett annat håll?

För det är just vad Elin Boardy gör i den här romanen. Hon väljer ett helt annat perspektiv när hon berättar om Long John Silver och personerna runt honom, och gör lilla pigan Mary Jones till huvudperson i stället och det är genom hennes ögon vi lär känna de andra. Det handlar mycket om hur det är att vara kvinna i den manligaste av världar: det är sjörövare och godsägare, man tar slavar och man köper kvinnor. Men man kan också bli kär och överskrida gränser, som både Dolores och Mary gör.

En stark känsla av äventyr och glädje genomsyrar hela berättelsen och denna känsla bär jag med mig långt efter att jag slagit ihop pärmarna.

Robinson i en livbåt

Nej, jag blev ju besviken. Det här var inte alls så spännande som jag hade trott och hoppats. Den omtalade och hajpade Livbåten av Charlotte Rogan började bra men föll platt. Grundhistorien är såklart fångande: en oceanångare förliser under resan mot USA 1914. 39 personer räddar sig i en livbåt och vi får sedan följa deras långa väntan på räddningen genom en ung nygift kvinnas ögon. Redan från början tar överlevnadsinstiknkten över hos människorna och de väljer att inte rädda ett litet barn som hamnat i vattnet och förtvivlat sträcker armarna efter dem. Och därpå följer ett slag Robinson-stämning i livbåten. Personer röstas ut, får dra lott om vem som ska hoppa över bord från den överfulla båten och övertalas att offra sig för de andra. Självklart blir det också en kamp om ledarskapet.

Det hela blir lite för invecklat för att vara trovärdigt för mig. Jag har helt enkelt lite svårt att tänka mig att man efter två veckor ombord på en liten livbåt, nästan utan mat, med endast lite vatten, dålig sömn, kyla och skräck, ändå har kraft att konspirera och skvallra, bilda pakter och smida planer.

Dessutom är huvudpersonen Grace, en osympatisk lycksökerska utan personlighet och även övriga karaktärer är tecknade på ett sådant sätt att man inte riktigt bryr sig om vad som händer med dem. Trist.

Främlingsleguanen

När jag under läsningen ler och myser för mig själv och skrattar igenkännande men med något slags ångest i bröstet, (ni vet så där som man kan göra när man läser något riktigt fantastiskt bra och roligt men som samtidigt är väldigt svart och tungt), så ser jag framför mig vilken reaktion jag skulle få om jag presenterade den här romanen för min bokcirkel som jag håller i på jobbet. Ungefär samma som när vi läste Reglerna av Sara Mannheimer, föreställer jag mig. Alltså total oförståelse blandat med lite medlidande. "Tycker du att det här är roligt? Men hon är ju sjuk!" Lite så.

För handlingen i Främlingsleguanen av Martina Montelius är ju absurd och lite sjuk: En femåring säger upp sig från dagis och tillbringar dagarna hemma i lägenheten tillsammans med sin leguan, medan "upphovsmännen" är någon annanstans, frånvarande hur som helst. Barnet tänker och resonerar, lite som Stewie i Family Guy om ni har sett den serien på tv. Alltså ett barns kropp med alla begränsningar det medför, längden till exempel och även att inte hunnit lära sig klockan än. Men i övrigt är hon hur utvecklad och intelligent som helst, analytisk och kritisk mot sin omvärld.

Men här har vi humor, intelligens, samhällskritik och igenkänning i en liten roman som till formen är ett litterärt experiment. Det är så träffande ibland att jag riktigt hajar till för att i nästa sekund drabbas av den där ångesten i bröstet inför barnets, människans totala ensamhet.

Det vita huset i Simpang

Två syskon växer upp i Nederländska Ostindien strax innan andra världskriget. Det är flickan Zus, senare kallad Kerstin och hennes lillebror, gossen. Mamman, kallad Moeder, är som en fånge i det vita huset, med betjänter och uppassare, sockerkarameller och svalkande drycker och de två barnen som hon försöker hålla ifrån sig. Ibland tar hon fram sina gamla målardukar men lägger snabbt tillbaka dem igen, orörda. Pappan, kallad Pa, jobbar på sockerfälten och är hemifrån allt längre perioder. Och syskonen försöker sysselsätta sig och fördriva tiden bäst de kan. Flickan tar på sig ansvaret för gossen som gör allt för att hitta något som kan kompensera moderns brist på kärlek och tillgivenhet.

Parallellt får man följa Kerstin när hon blivit gammal, genom hennes dotters ögon. Dottern hittar en gammal anteckningsbok och försöker förstå hur moderns uppväxt har påverkat henne.

Hanna Nordenhöks roman Det vita huset i Simpang är en fantastiskt sinnlig skildring av barndomen i dåvarande Ostindien, som framkallar dofter och syner hos läsaren. Man känner hettan, doften från de prunkande övermogna trädgårdarna, de klibbande sockerkaramellerna. Och man ser gossens vidöppna, sökande blick som gradvis blir alltmer inåtvänd när han aldrig finner det han längtar efter. Det här är en drabbande, hemsk och samtidigt vacker bok som kommer att stanna kvar hos mig länge.

Hanna Nordenhök fick Göteborgs-Postens litteraturpris 2013.

Steglitsan

Författaren Donna Tartt slog igenom stort med sin debutroman Den hemliga historien. Tjugo år senare kommer hennes tredje roman, Steglitsan. Jag älskade debutboken som var mystisk och olidligt spännande och rörde sig i snobbiga kulturelitistiska kretsar på en amerikansk internatskola.

Miljöerna känns igen något i den nya boken. Det handlar om konst och överklass, antikviteter och en dold undre värld av kriminalitet. Theo Decker överlever en terroristattack mot ett museum i New York. Hans mamma dör, och Theo som är tretton år gammal finner sig övergiven i en värld utan trygghet. hans pappa är försvunnen sedan en tid tillbaka, (kanske lika bra det eftersom han drack och spelade) och hans farföräldrar verkar inte vilja ha honom. Han får i stället bo hos en tidigare kamrat, i en överklassfamilj där mamman är kyligt reserverad, pappan bär på en hemlig psykisk sjukdom och den äldre brodern är en riktig mobbare.

På nästan 800 sidor får vi följa Theos liv efter katastrofen. Hur han handskas med sorgen efter modern, nya bekantskaper och vänskper, kärlek, svek och inte minst: den lilla tavlan han råkar få med sig från museet. Det här är en fantastisk läsupplevelse som innehåller många vändningar och överraskningar, en sådan där bok som man inte kan sluta läsa och ständigt går och tänker på mellan läsningarna.