Längst ner i hierarkin

Majgull Axelssons nya roman Jag heter inte Miriam är en stark skildring av en människas kamp för att överleva. Det handlar om den romska flickan Malika, som i ett desperat försök att överleva, byter identitet i koncentrationslägret och blir den judiska flickan Miriam Goldberg, en lögn hon tvingas leva med resten av sitt liv. Ända tills den dag vi möter henne, på sin 85-årsdag, då sanningen plötsligt tränger sig på.

Det handlar om rangordningen i koncentrationslägren, om de inbördes hierarkier som fanns, och där romerna var längst ner. Och vi följer detta ur Miriams ögon när hon svikit sitt ursprung och tvingas betrakta sitt folk utifrån.

Det handlar om inställningen till romer i Sverige efter kriget, om ”tattarkravallerna” i Jönköping 1948.

Och det är inte minst en fasansfull och gripande skildring av livet i koncentrationslägren, ur en ung flickas synvinkel, en flicka som förlorar släktingar och vänner, som bevittnar Dr Mengeles grymma medicinska experiment på bl.a. romska barn.

Men utöver detta är det även en vacker berättelse om kärlek och vänskap. Och om lyckan i att vara vid liv, i att få hålla ett litet barn i sin famn och njutningen i att få äta jordgubbar med vispgrädde. En hyllning till livet mitt i det fasansfulla.

Årets bästa skönlitteratur 2008

Det som sammanfattar årets bästa böcker, och som är det jag oftast tilltalas av, är att bli berörd. Personligen är jag nog mycket en känsloläsare. Sen gör det så klart inget om det är skrivet på ett fint eller underfundigt humoristiskt språk.

Atwood, Margaret. Leva i synd och andra berättelser
Atwood har blivit en favorit de senaste åren och denna novellsamling gjorde mig inte besviken. Upplagd nästan som en roman, med 11 noveller får vi följa berättarjaget Nell. Nell skildras i olika kvinnoroller, som syster, älskarinna, dotter och sambo. Atwood bevisar än en gång vilken fantastiskt berättare hon är, och här får vi dessutom glimtar av hennes eget liv sägs det. Läs mer

Guo. Xiaolu. Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande.
Årets aha-upplevelse och wow-känsla. Inte får man bara en rejäl dos humor och kärlek, utan också en bit av Kina och det kinesiska. ”Öst möter väst” låter tjatigt men jag vet faktiskt inget bättre sätt att beskriva denna pärla till bok. Röd och vacker är den också! Läs mer

Malmsten, Bodil. Sista boken från Finistère.
Så fick jag bestifta bekantskap med Bodil Malmsten! Nu vet jag vad det "Bodilska" innebär (Moas citat). Hade inte läst Priset på vatten i Finistère, men det funkade ändå. Hon har ett sätt att uttrycka sig den där Bodil och ”Eurodisney-Finistère” var bara för bra! Humor, sorg och ordpoesi finnes på dessa sidor. Läs mer

Falkenland, Christine. Vinterträdgården.
Även Christine Falkenland var en ny bekantskap för mig. She also has a way with the words! Varje ord känns helt rätt och ingenting är överflödigt. Modigt och uppfriskande tema om 40-årig dagisfröken som förälskar sig i gift iransk kvinna. Men det handlar också om skapande, identitet, åldrande och bekräftelse. Läs mer

Oates, Joyce Carol. Vredens änglar.
Inte den bästa av henne, men det är ju ändå Oates och hon har en låg lägstanivå. Detta är en novellsamling med "kvinnlig ondska" som tema, och vad som händer när det är kvinnor som begår onda handlingar. Det finns, som ofta hos Oates, en underliggande känsla av obehag att något hemskt ska hända. I vissa partier har hon vridit åt kniven lite väl, det blir lite för svart och ångest. Men det är bara en parentes. Även novellformen hanterar hon, denna skildrare av Amerika och dess männniskor. Det är ruggit och det är bra.

Axelsson, Majgull. Is och vatten, vatten och is.
Det känns som att jag aldrig får läsa ut den den här boken. Var tvungen att lämna tillbaka den till biblioteket för att den var reserverad, önskade mig den i julklapp men fick ej, såg den hemma hos en vän och frågade om jag kunde låna den, men ej heller det gick. Så snart jag får fatt på boken igen måste jag läsa klart. Känner på mig att detta är en av de bättre i år. Tyvärr har jag bara läst 200 sidor, men det jag har läst är så bra. Relationer, skuld, skam, mystik och, som hos Oates, ett underliggande stråk av obehag. Läs mer

Lodalen, Mian. Dårens dotter.
Var lite tveksam till att ta med denna, men jag gör det. Jag gör det för att jag sträckläste och berördes av boken. Främst berördes jag av porträttet av flickan Connie. Kanske ingen ”stor litteratur”, men som Lodalen själv sa, en jävla bra historia. Läs mer

Årets överskattade

Kihlgård, Peter. Kicki & Lasse.
Jag läste i och för sig inte ut den här boken, så jag kanske inte ska uttala mig egentligen. Blev bara så besviken och förstår inte alls hypen. Som läsare kastas man in i handlingen, inga presentationer av personerna eller varför de gör som de gör. Där slår jag bakut direkt. Kihlgård "hade mig inte på hello” (citat från filmen Jerry Maguire) om man säger så. Och inte sen heller för den delen. Man är liksom inte med som läsare, det skaver och kliar som en stickig mössa som man bara måste ta av. Folk har sagt att den blir bättre sen, men jag är tveksam! Prettovarning.

Mannheimer, Sara. Reglerna.
Man kanske inte ska säga så om en Augustnominerad bok, men inte heller här fattade jag grejen. Kanske är det just förväntningarna som gör det, men den här boken tilltalade mig inte alls. Det första kapitlet var bra och bådade gott, men sen… Sen kom de förbaskade äppelklyftorna och lindandet och allt kändes bara så krystat. Jag skulle vilja ha en bra förklaring till bokens storhet. Tycker inte jag har sett någon än.

Is och vatten, vatten och is

Majgull Axelssons nya roman Is och vatten, vatten och is var efterlängtad av mig. Jag har läst hennes tidigare romaner njutningsfullt. Tycker att hon har en särskild förmåga att skåda in i människors sinnen och psyken. Att beskriva relationer, konflikter, känslor som svartsjuka, avund, ånger och skuld. Hon visar alltid så trovärdigt hur detta följer med oss i generation efter generation om vi inte konfronterar våra rädslor.

Så även i denna roman. Som tar sin början på en färja genom polarisen och sedan letar sig bakåt genom generationerna och visar hur saker och ting upprepat sig om och om igen. Hur is och kyla följt med karaktärerna, men symboliskt, som en oförmåga att älska och öppna sig. Och nu ska den sista levande personen i släkten en gång för alla göra sig av med sina demoner, bland den verkliga isen. Sorg och skuld, hämnd och raseri och livslång botgöring. Det är som vanligt fantastiskt roligt och spännande att följa författarens pusselbitar och antydningar, skiftningarna i perspektiv och tidsdimension.

Problemet blir att jag får så höga förväntningar på slutet (Vad hände egentligen med Björn? Vem har brutit sig in i Susannes hytt? Hur ska isen mellan tvillingarna Inez och Elsie brytas?) att det känns lite snopet när det väl kommer. Inte riktigt lika vass som några av Axelssons tidigare romaner.