Under ytan kommer Upp till ytan

Jag tycker på nåt sätt "Under ytan" skulle vara en minst lika passande titel på Margaret Atwoods suggestiva roman, som kom i nyutgåva i år. För det är mycket som sker underifrån och inuti människorna. Outtalade känslor och obehagliga konflikter under ytan som kommer upp till ytan, så att säga. Moa har skrivit om boken här, och jag gillar också särskilt relationen mellan människorna.

Det handlar om en kvinna som återvänder till sitt barndomshem i kanadensiska urskogen, för att leta efter sin pappa som har försvunnit. Hon kommer till platsen med sin pojkvän och några vänner. Kollisionen mellan barndomens dåtid och nutiden med vännerna och pojkvännen blir allt större ju längre in i romanen man kommer. Jag kom själv att tänka på märkliga känslor som kan dyka upp när olika skeenden i ens liv möts, ungefär som när man tar med en ny vän till sin barndomsstad. Att man tvingas möta delar av sig själv som man kanske har lämnat eller inte vill kännas vid. Det är lite av detta som sker i boken. Sen är det också mötet mellan civilisation och natur, eller om man så vill mellan det vilda och det civiliserade. Hur huvudpersonen återfinner sig i sin barndomsmiljö och närheten till naturen, medans hennes vänner inte känner sig hemma där. Hon börjar känna avstånd till dem, och reta sig på dem. Sedan eskalerar skeendet och avståndet blir större. Jag håller med Moa här, om att jag gillade bokens första del bättre, innan allt börjar "spåra ur".

Det är ingen helt lättläst bok. Den är inte heller direkt svår, men den kräver eftertanke och passar bäst att läsa när man har gott om tid. Det som tillkommit i den nya versionen är förordet som är skrivet av Hanna Nordenhök. Här kan man hitta en del förklaringar, även om inte heller det är särskilt lättläst. Ibland kan jag tycka bättre om att läsa förordet efteråt, och istället dyka rätt in i historien. Och här passar det ju särskilt bra som liknelse att dyka under ytan, för att sedan komma upp till ytan. Sen gillar jag det stilrena och snygga omslaget också!

Atwoodsk dystopi

Min favoritförfattare: Margaret Atwood.
Min favoritgenre: dystopiska framtidsskildringar.
Och vad är Atwoods senaste, The Year of the Flood, om inte just en dystopi. Kanske den bästa som skrivits. I alla fall som jag läst.

The Year of the Flood berättar historian om världens undergång såsom den skildrades i Oryx and Crake, igen. Jimmy, huvudpersonen i den boken, skymtar förbi i The Year of the Flood, som pojkvän och till slut galen överlevande. Och andra personer som skymtade förbi i Oryx and Crake, får här större plats.
Huvudpersonerna, hjältinnorna med stort H, heter Toby och Ren. Vi får följa dem genom samhällets kollaps tills kaos och anarki bryter ut. Isolerade på varsitt håll överlever de och väntar på säkrare tider. För världen har fallit samman. Djuren har avlats fram till livsfarliga och sluga varelser, maten är konstgjord, luften farlig att andas. Både Toby och Ren har haft med God's Gardeners att göra, en sekt som odlar grödor på taken till byggnader och som tränar sig i överlevnad inför katastrofen som bara de anar kommer.

Jag tycker Atwood lyckas mycket bättre med den här romanen än med Oryx and Crake som inte är någon favorit hos mig. Men The Year of the Flood är bra på så många sätt. Den är skrämmande och viktig i sin egenskap av dystopi. Den är vacker och välskriven: de växelvisa kapitlen som obönhörligt närmar sig katastrofen man förstår är oundviklig, är ett skickligt och fungerande grepp. Karaktärsskildringarna är trovärdiga och gripande: kvinnorna som reser sig från botten och slår tillbaka utan att sluta känna kärlek.

Min favoritbok: The Year of the Flood av Margaret Atwood.

Snart...

Helt darrig av lycka är jag efter att ha läst Margaret Atwoods The Year of the Flood. Vilket äventyr! Vilken fantastisk dröm att få sjunka ner i... Men jag kan inte skriva mer om den än, för först måste jag läsa om Oryx and Crake. Inte förrän jag började läsa The Year of the Flood förstod jag att de två böckerna hänger ihop: Atwood bygger vidare på några av karaktärerna i Oryx and Crake. Så nu ska jag läsa om den med ny kunskap och se de här karaktärerna (som jag ju känner nu!) flimra förbi. Himmel!

Omläsning - Upp till ytan

Jag läser sällan om böcker faktiskt. Det känns som en oerhörd lyx att om igen öppna den där boken man tyckte så mycket om och det är inte ofta jag unnar mig den. Men nu är jag mammaledig och har lämnat bibliotekarieambitionerna att läsa nytt och aktuellt bakom mig för tillfället. I stället lustläser jag det jag kommer över. Som till exempel en massa postapokalypser och dystopier. Och så hade jag tänkt göra omläsningar av de där böckerna jag alltid säger att jag gillar så mycket, men som det var länge sedan jag läste.

Först ut var Margaret Atwood med Upp till ytan. Det handlar om en ung kvinna som närmar sig trettio, med ett kraschat äktenskap och ett förlorat barn bakom sig (att det handlar om en påtvingad abort tycker jag står klart den här gången men har inget minne av från första gången jag läste romanen). Hennes pappa har försvunnit och hon åker tillsammans med pojkvännen och ett annat par tillbaka till sitt barndomshem för att söka efter fadern. Hon växte upp på en ö i en naturskön del av Cannada, man måste paddla dit och bunkra upp med mat. Vännerna tycker det är exotiskt och pittoreskt, själv känner hon hur hon långsamt återvänder till sina rötter, till naturen.

Romanen skildrar ett sammanbrott: ett uppbrott från civilisationen, återgång till naturen och det primitiva språket som finns inne i kroppen. Samtidigt brakar relationerna mellan karaktärerna samman och blottar mänskliga svagheter och tillkortakommanden.

Nu när jag läser om romanen så tycker jag bäst om första delen; skildringen av hur huvudpersonen återvänder, relationen till hennes vänner som från början avslöjas vara en mycket ytlig bekantskap, förhållandet till Joe, bristen på kärlek och starka känslor och återblickarna, minnena som rörs upp av återkomsten. Minst tycker jag om sista delen där galenskapen bryter ut, språket huggs sönder och isoleringen från yttervärlden blir total. Vid förra läsningen tror jag det var tvärtom.

Jag gillar Atwood som bäst när hon är milt ironisk och när hon beskriver det vardagliga utanförskapet hos sina hjältinnor: känslan av att inte nå ända fram till sina medmänniskor, att ha anpassat sig och försökt göra detta tills man förlorat sig själv och inte når fram varken till sig själv eller till andra.

Projekt omläsning

Jag tjatar ju titt som tätt om hur mycket jag tycker om Margaret Atwoods böcker. Till exempel HÄR, HÄR och HÄR. Men vid närmare eftertanke var det faktiskt ganska länge sedan jag läste henne. Förutom novellsamlingarna Dancing Girls och Leva i synd då (se länkarna ovan). Och vid ännu närmre eftertanke kan jag inte riktigt minnas vad vissa av böckerna handlade om, bara att jag ÄLSKADE dem... Så därför tänkte jag ta itu med lite omläsning!

Först ut är Upp till ytan, en roman som beskrivs som Atwoods stora genombrott på baksidan. Tydligen är det tänkt att den ska återutges också för den finns på Bokus som ej utkommen med nytt fint omslag. Atwood skrev Upp till ytan 1972 och det är därmed hennes andra roman. Av min läsning minns jag naturen, landskapet, sjöarna och båten de åker i. Att huvudpersonens pappa är spårlöst försvunnen och att hon ska leta efter honom. Sedan att hon på något sätt blir sviken av sina vänner och att den skildringen gjorde mig upprörd. Men fler detaljer minns jag alltså inte. Återkommer när jag läst så får vi se om den höll för omläsning...

Näst på tur för omläsning är förresten Atwoods två dystopiska romaner Oryx och Crake samt Tjänarinnans berättelse.

Dancing Girls

Jag tycker den är väldigt tjusig den här framsidan. Själva boken är från 1977 då den också skrevs. Jag har glömt var jag köpte den, måste hittat den på något antikvariat här i Göteborg på en av alla skattjakter... Nu har jag i alla fall läst den, från pärm till pärm fast ändå inte riktigt. jag hade nämligen tidigare läst ungefär halva, så jag började där och tänkte sedan skumma genom de första novellerna igen för att färska upp minnet. Men när jag började om insåg jag att jag inte kom ihåg ett enda ord.

Boken är i alla fall en novellsamling av Margaret Atwood: Dancing Girls and Other Stories. Det är en ganska ojämn samling, en del av berättelserna känns som skrivarövningar mer än något färdigt. Jag kan till exempel inte riktigt se någon sammanhängande tematik i novellerna, mer än att de möjligtvis ofta handlar om den unga kvinnan i början av karriär eller studier som Atwood ofta skriver om. Fast det är inte genomgående i samlingen. Det är lite för mycket idé och för lite känsla tror jag.

Men det finns några undantag: "The Man From Mars" är en rolig och fruktansvärt obehaglig historia om en studentska som plötsligt blir förföljd av en utbytesstudent. Hon vill vara snäll mot honom så hon konverserar på tydlig engelska och bjuder honom till och ,ed till sitt hem. Sedan blir hon inte av med honom. Han väntar utanför hennes klassrum, följer efter henne på avstånd även när hon springer ifrån honom. När han till slut är borta har kvinnan vant sig så mycket vid hans närvaro och uppmärksamhet att hon känner sig tom.
"A Travel Piece" handlar om en kvinna, journalist för ett resemagasin, som under en flygtur hamnar mitt i en krasch med efterföljande skeppsbrott i en livbåt mitt ute på havet. Hon har hela sitt liv väntat på att något ska hända men när hon är mitt i detta så blir hon ändå besviken. Det finns inga insikter, inga stora gester. Människorna är likadana som innan, lika små och ensamma. I den sista novellen, "Giving Birth" kommer hjältinnan på sätt och vis till samma slutsats efter att hon fött sitt första barn. Hon har också sett fram emot detta livsavgörande ögonblick: äntligen ska hon få ingå i mödrarnas hemliga klubb och få tillgång till deras hemligheter. Äntligen ska livet uppenbaras för henne. Ögonblicket kommer och går, annorlunda än vad hon föreställt sig, och hon inser, för alltid förändrad, att hon inte bara vunnit något stort utan även oåterkalleligt lämnat kvar en bit av sig själv bakom sig.

Margaret Atwood är som alltid fenomenal på att beskriva kvinnors inre liv. Ensamma, utanför, egensinniga försöker de passa in och delta, men står oftast kvar utanför som betraktare. De är cyniska och ironiska, fulla med självdistans, men de kan ändå inte ta sig ur de liv de hamnat i, hur destruktiva de än kan vara.

Leva i synd

Halleluja. Äntligen Margaret Atwood i mitt liv igen. Jag har sparat den här boken i flera år. Bara för att jag skulle ha en oläst Atwood kvar. Vilken njutning att läsa henne igen. Jag hade nästan börjat tro att jag överdrivit min kärlek till hennes böcker, hur bra kan en författare vara? Och så tänkte jag att jag kanske skulle uppfatta hennes prosa annorlunda nu, jag har läst mycket de senaste åren. Kanske hade min smak förändrats, så som den gör. Jag tycker till exempel inte alls lika mycket om Oates längre efter att ha läst en tio-femton romaner. Men att läsa Atwood igen var som att hitta hem.

Leva i synd presenteras på svenska som en samling berättelser. Originaltiteln är vad jag förstår bara Moral Disorder och ingen undertitel. Jag ser boken mer som en roman med kapitel där författaren gör nedslag i olika händelser i en kvinnas liv. När man läst färdigt bildar "berättelserna" en helhet och förstärker varandra. Ofta glider de in i varandra och lägger till en pusselbit. Bäst gillar jag de avsnitt som handlar om huvudkaraktären Nells syster och Nells liv på landet tillsammans med sin gifta sambo.

I titelberättelsen "Leva i synd" flyttar Nell till en gård på landet tillsammans med Tig som fortfarande är gift med Oona. Deras liv där beskrivs, Nells ensamhet och försök att bli en duktig och stark bondhustru. Men lantlivet är inte bara nybakat bröd och vindtorkad tvätt. Man måste handskas med djur som blir sjuka, dödas av rovdjur eller skickas till slakt. Samtidigt gör Nell sitt yttersta för att inte vara en krävande flickvän, hon begär ingenting av sin sambo Tig, hon försöker komma överens med hans fru och hans båda söner och hon försöker hantera sin längtan att själv få ett barn.

I "Den vita hästen" får Nell och Tig besök av Nells syster som man i en tidigare berättelse stiftat bekantskap med som ett mycket ängsligt och överkänsligt barn. Hon har fortfarande inte fått rätsida på livet, är ledsen och deprimerad men hon och Nell har också en varm och nära relation där de fyller i varandras meningar och kan dela allt. Systern går till en psykiater som ordinerar tabletter vilka får henne att bli alldeles slö och avtrubbad eftersom han gett henne diagnosen schizofreni Man vet att hon kommer att ta sig ur det här, eftersom vi i en tidigare berättelse mött henne som medelålders med perspektiv på sin barndom och uppväxt där ingen förstod att det var en kemisk obalans som gjorde henne olycklig. Jag älskar det här greppet att hoppa i kronologi och perspektiv. Det skänker en känsla av ömhet och sympati för karaktärerna.

Jag har faktiskt en till sparad Atwood, en novellsamling som heter Dancing Girls och som hon skrev någon gång på 70-talet tror jag. Och så har jag ännu inte läst The Year of the Flood. Och så kan man ju alltid läsa om alla hennes andra romaner och noveller. Så det finns ännu hopp.

Elin har tidigare skrivit om Leva i synd.

Lördagscitatet

Idag är det alla hjärtans dag och med tanke på alla röda och rosa hjärtan som myllrar omkring oss idag, väljer jag ett citat av Margaret Atwood som handlar om just den skära färgen. Ur romanen Kattöga:

Det finns andra färger, skärt till exempel - skärt antas försvaga ens fiender, göra dem kärleksfulla, vilket måste vara anledningen till att det används på småflickor. Det är ett under att inte militären har tagit fasta på det. Blekskära hjälmar med rosetter, en hel bataljon, mot brohuvudet, till anfall i skärt.

Årets bästa skönlitteratur 2008

Det som sammanfattar årets bästa böcker, och som är det jag oftast tilltalas av, är att bli berörd. Personligen är jag nog mycket en känsloläsare. Sen gör det så klart inget om det är skrivet på ett fint eller underfundigt humoristiskt språk.

Atwood, Margaret. Leva i synd och andra berättelser
Atwood har blivit en favorit de senaste åren och denna novellsamling gjorde mig inte besviken. Upplagd nästan som en roman, med 11 noveller får vi följa berättarjaget Nell. Nell skildras i olika kvinnoroller, som syster, älskarinna, dotter och sambo. Atwood bevisar än en gång vilken fantastiskt berättare hon är, och här får vi dessutom glimtar av hennes eget liv sägs det. Läs mer

Guo. Xiaolu. Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande.
Årets aha-upplevelse och wow-känsla. Inte får man bara en rejäl dos humor och kärlek, utan också en bit av Kina och det kinesiska. ”Öst möter väst” låter tjatigt men jag vet faktiskt inget bättre sätt att beskriva denna pärla till bok. Röd och vacker är den också! Läs mer

Malmsten, Bodil. Sista boken från Finistère.
Så fick jag bestifta bekantskap med Bodil Malmsten! Nu vet jag vad det "Bodilska" innebär (Moas citat). Hade inte läst Priset på vatten i Finistère, men det funkade ändå. Hon har ett sätt att uttrycka sig den där Bodil och ”Eurodisney-Finistère” var bara för bra! Humor, sorg och ordpoesi finnes på dessa sidor. Läs mer

Falkenland, Christine. Vinterträdgården.
Även Christine Falkenland var en ny bekantskap för mig. She also has a way with the words! Varje ord känns helt rätt och ingenting är överflödigt. Modigt och uppfriskande tema om 40-årig dagisfröken som förälskar sig i gift iransk kvinna. Men det handlar också om skapande, identitet, åldrande och bekräftelse. Läs mer

Oates, Joyce Carol. Vredens änglar.
Inte den bästa av henne, men det är ju ändå Oates och hon har en låg lägstanivå. Detta är en novellsamling med "kvinnlig ondska" som tema, och vad som händer när det är kvinnor som begår onda handlingar. Det finns, som ofta hos Oates, en underliggande känsla av obehag att något hemskt ska hända. I vissa partier har hon vridit åt kniven lite väl, det blir lite för svart och ångest. Men det är bara en parentes. Även novellformen hanterar hon, denna skildrare av Amerika och dess männniskor. Det är ruggit och det är bra.

Axelsson, Majgull. Is och vatten, vatten och is.
Det känns som att jag aldrig får läsa ut den den här boken. Var tvungen att lämna tillbaka den till biblioteket för att den var reserverad, önskade mig den i julklapp men fick ej, såg den hemma hos en vän och frågade om jag kunde låna den, men ej heller det gick. Så snart jag får fatt på boken igen måste jag läsa klart. Känner på mig att detta är en av de bättre i år. Tyvärr har jag bara läst 200 sidor, men det jag har läst är så bra. Relationer, skuld, skam, mystik och, som hos Oates, ett underliggande stråk av obehag. Läs mer

Lodalen, Mian. Dårens dotter.
Var lite tveksam till att ta med denna, men jag gör det. Jag gör det för att jag sträckläste och berördes av boken. Främst berördes jag av porträttet av flickan Connie. Kanske ingen ”stor litteratur”, men som Lodalen själv sa, en jävla bra historia. Läs mer

Årets överskattade

Kihlgård, Peter. Kicki & Lasse.
Jag läste i och för sig inte ut den här boken, så jag kanske inte ska uttala mig egentligen. Blev bara så besviken och förstår inte alls hypen. Som läsare kastas man in i handlingen, inga presentationer av personerna eller varför de gör som de gör. Där slår jag bakut direkt. Kihlgård "hade mig inte på hello” (citat från filmen Jerry Maguire) om man säger så. Och inte sen heller för den delen. Man är liksom inte med som läsare, det skaver och kliar som en stickig mössa som man bara måste ta av. Folk har sagt att den blir bättre sen, men jag är tveksam! Prettovarning.

Mannheimer, Sara. Reglerna.
Man kanske inte ska säga så om en Augustnominerad bok, men inte heller här fattade jag grejen. Kanske är det just förväntningarna som gör det, men den här boken tilltalade mig inte alls. Det första kapitlet var bra och bådade gott, men sen… Sen kom de förbaskade äppelklyftorna och lindandet och allt kändes bara så krystat. Jag skulle vilja ha en bra förklaring till bokens storhet. Tycker inte jag har sett någon än.

Bokstaven T

*Malin* har valt bokstaven T den här veckan.

• Jag väljer Göran Tunström som författare på T. Jag älskar Göran Tunström. Jag tycker att Juloratoriet och De heliga geograferna är bland det vackraste man kan läsa. Men ibland glömmer jag bort honom. Är det för att han är död och lite allmänt bortglömd just nu?
  
• Bok blir Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood. Kanske världens bästa bok. Eller i alla fall en av dem. Dystopi. Framtidsskildring som gör att man ryser och svettas. Vackert och fruktansvärt.
  
• Litterär gestalt blir självklart Toru Okada i Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami eftersom jag ännu inte kommit ur mitt Murakami-koma. Hur går man vidare efter att ha läst sådana fantastiska böcker? Var finns Kafka och Toru nu? Och hur hittar jag dem?

Atwood i novellform

Margaret Atwood har skrivit en liten pärla i formen av elva noveller. Boken heter Leva i synd och andra berättelser, och kan även ses som en roman uppbruten i elva berättelser. Vi får följa berättarjaget Nell i olika tidsskeden, landskap och kvinnoroller. Om boken har sagts att vi kommer nära Margaret Atwood själv. Det är också en känsla som man som läsare får. Det är nära och personligt. Det är inte bara sådana detaljer som att ett par i övre medelåldern sitter och reflekterar över världen och dess orättvisor, som i den första novellen Bad News. Som inte vill läsa tidningen och ta del av dess dåliga nyheter om världen före morgonkaffet. Eller att paret, likt Atwood och hennes make, bor i Toronto och att resonemangen för tankarna till Atwoods eget starka miljö-och samhällengagemang. Nej, det är också något med själva språket som känns väldigt direkt. Det finns också, som tidigare hos Atwood, en känsla av att något lurar under ytan och att något inte riktigt är som det ska. Boken har fått ett ganska blandat mottagande. En del tycker att novellformen gör att man vill veta mer och att det blir för korthugget. Att man inte inte vill lämna varje berättelse som målas upp. Detta hade inte jag några problem med, utan tyckte istället att novellerna gav en mer komplex bild av ett människoöde sett ur olika vinklar och perspektiv. Tror inte heller att det är fruktbart att jämföra med Atwoods tidigare produktion som det ofta görs i recensioner. Det här är inte Alias Grace eller Rövarbruden. Det här är något annat som får stå för sig självt. När jag kom in i formen sträckläste jag boken och för mig var det bara intensivt, vackert och nära.