30 november 2009

Men kom igen...

Det är ju i alla fall 2009 tycker man. Inte menar vi väl att flickor och pojkar sitter på pottan på olika sätt? Jo, från Berghs förlag kommer nu två pekböcker med de populära karaktärerna Ella och Leo, skapade av Linne Bie: Ella på pottan och Leo på pottan. Pedagogiskt och sött. Och uråldrigt förlegat vad gäller genus. Bortsett från de stereotypa färgerna så utrustas barnen med de vanliga attributen: Ella får trosor med prinsesskrona, Leo med piratskepp, Ella läser sagobok, Leo spännande berättelse, Ella leker med leksakslamm, slott och trollspö. Leo med piratskepp. På vårt bibliotek har vi bojkottat de här böckerna som vi inte tycker hör hemma i 2000-talet, och visar bara upp som avskräckande exempel på bokprat. Kan inte barnen få pottränas utan att samtidigt könsrollstränas? Kom igen!



Så här skriver Stina Zethraeus i DN om böckerna.

29 november 2009

Zombievampyrer

Jag har levt i en bubbla den här helgen, tack vare Guillermo del Toro (regissören till Pans labyrint) och Chuck Hogan och deras gemensamma roman Släktet. Jag har sett mig om över axeln, låst dörren och anat rörelser i ögonvrån. Och mått lite illa hela tiden. Släktet är första delen i en planerad trilogi som handlar om det uråldriga vampyrsläktets uppvaknande och erövrande av människorasen. Vampyrerna har nämligen hållit sig gömda och livnärt sig i det fördolda sedan urminnes tider. Nu har någonting eller någon gjort så att en av stamfäderna beger sig rakt in i New York och börjar sprida sitt virus. För i den här berättelsen är inte vampyrerna vackra och sexiga som trenden länge varit i litteraturen och filmerna. Här är vampyrismen i stället ett slags virus som äter sig in människorna och förvandlar deras kroppar till organismer som drivs av längtan efter blod. Allt mänskligt som inte längre behövs ruttnar och faller av och människornas inre består i stället av vridande blodmaskar som mynnar ut i en lång gadd som fälls ut genom munnen och sticks in i närmaste halspulsåder. Och så sprids smittan vidare till nästa individ som snabbt förvandlas. Det är alltså smutsigt, primitivt och äckligt. Kladdigt och fult. Ondskefullt.
En handfull människor förstår vad som håller på att ske och ger sig ut på vampyrjakt. Man får följa dem, samtidigt som man följer en massa andra personer som på ett eller annat sätt blir offer för vampyrerna, genom att själva bli smittade eller genom att en familjemedlem smittas.
Det är skrivet på ett utstuderat filmiskt sätt, i scener ur olika synvinklar, med spänningsskapande effekter och dialog som känns som filmrepliker. Men det funkar. Jag ser det verkligen framför mig. Och det märks så klart att det är en manusförfattare som varit inblandad. den andra författaren är vad jag förstår thrillerförfattare, vilket också märks: berättelsen drivs framåt av ett rasande tempo.
Ofta under läsningen kommer jag att tänka på Stephen Kings sätt att skapa spännande skräckberättelser. Lättläst, drivet, spektakulärt. Men det finns också ett djup i berättelsen, under alla skräckel-detaljer. Vampyrerna bli symboler för människans ondska, de livnär sig på vår sorg och vår egenskapade förintelse. I boken blir judeförintelsen och terrordåden 9/11 två monumentala händelser som givit liv åt och fött dessa varelser som egentligen inte drivs av ondska utan ett inbyggt behov av död men även reproduktion.

28 november 2009

Den store Gatsby


Också tack vare klassiker-bokcirkeln: Den store Gatsby av F. Scott Fitzgerald. Den påminde mig om Bonjour tristesse litegrann. En kort roman som bygger mycket på spänningen i att man på förhand känner på sig att något kommer att hända, eller snarare att något redan har hänt. För historien återberättas av Nick, inte direkt huvudperson utan snarare ögonvittne till en omvälvande sommars händelser. Han vill tillhöra societen, fascineras av det ljuva livet, cocktailparties, blaserade kvinnor, otrogna äkta hälfter, bubblande champagne, fantastiska fester... Den store Gatsby är hans granne, en mytomspunnen ungkarl som visar sig ha en mycket mer banal bakgrund än vad alla tror. Det är tjugotalets USA, överklassens lättjefulla liv, lögner, girighet och klasskillnader. Jag tycker det är både underbart och ljuvligt att dyka in i den här världen, samtidigt hajar jag till när en av karaktärerna, den bufflige och mycket manlige Tom, får föra fram sina rasistiska åsikter angående rasblandningen som orsak till civilisationens förfall. Miljöerna är mycket filmiskt beskrivna, med alla människorna som nästan ansiktslös rekvisita. De är uttråkade, rika och ständigt berusade. Och slutet är så där härligt svulstigt tragiskt, där den som varit alltings mittpunkt visar sig vara älskad av ingen.

Jag önskar att jag hade haft den här fina koppen att dricka te ur medans jag läste boken. Den ska bli en julklapp till mig själv. Eller den med Wuthering Hights. Eller båda.

27 november 2009

Selma

Den här hösten har varit rent bedrövlig läsmässigt, jag har varit alldeles för trött och ofokuserad för att kunna läsa så där som jag brukar. En av räddningarna har ändå varit klassiker-bokcirkeln jag är med i. Trots att jag bara hann med halva Anna Karenina, så känns det som om jag fått läsa några riktiga guldkorn. Just Tolstoj skulle jag gärna läsa mer av någon gång, men kanske vid en längre ledighet och inte mitt i en termin med tids- och energiuppslukande heltidsjobb...

Nog klagat. Jag gav, tack vare cirkeln, Selma Lagerlöf en ny chans. Jag hade faktiskt redan läst Herr Arnes penningar för många år sedan, men när jag läste om den nu så var det en helt annan berättelse. Kanske berodde det på höststormarna som ven utanför fönstret, men Selmas beskrivningar av de kalla vinternätterna, snön som viner runt knutarna och osaliga andar som glider över skaren, kröp under huden på mig. Vi läste den fina pocketutgåvan med tre av hennes berättelser samlade: Herr Arnes penningar, Liljecronas hem och Körkarlen. Av de tre var den första helt klart bäst komponerad, sammanhållen och noggrannast skriven. Jag blev i och för sig väldigt förtjust i Liljecronas hem, ett slags askungesaga med övernaturliga inslag, men den var för lång och spretig. Och Körkarlen tyckte jag var för ensidig och påfrestande moral-predikande. Men trots invändningarna så blev det en helt ny läsupplevelse trots att jag tidigare läst Lagerlöf. Förut har jag tyckt att hon skriver tråkigt och gulligt, nu tyckte jag att det stämningsfullt, naturlyriskt och spännande. Jag vill ha mer!

26 november 2009

När prinsar fångar drakar


Eftersom jag huvudsakligen har sysslat med vuxenlitteratur i mitt arbete som bibliotekarie, har jag inte fått tillfälle att bekanta mig med Per Gustavssons Prinsess-böcker. Därför blev jag lite skeptisk när jag såg hans nya bok När prinsar fångar drakar. För det första är den blå på utsidan. Ja, ja det får väl gå. Men var inte Prinsess-böckerna rosa? Och så typiskt att det är en tuff prins som ska fånga drakar, och inte prinsessan som de andra böckerna handlar om. Nej, när det gäller drakfångning får man kalla in prinsen liksom. Men så började jag läsa och rätt vad det är så dyker prinsessan upp. I och för sig i rollen som bete för draken. En drake kan ju inte motstå en söt prinsessa. Men prinsessan är ju äventyrlig också. Och man kan ju faktiskt vara tuff och söt samtidigt.

Sen var jag tvungen att läsa några av Prinsess-böckerna också, och då fattade jag hela grejen. Prinsessan är ju helt underbar. Visst det är mycket rosa, guld och glamour. Men det är ju så man vill se en prinsessa. I alla fall ville jag det när jag var liten. En brun prinsessa är ju inte samma sak. Men hon är ju både rosa och fin OCH äventyrligt tuff. Hon väljer smycken, borstar håret OCH kopplar av med lite ishockey.

I När prinsar fångar drakar tar prinsen, iförd rosa tights och jacka!, hjälp av prinsessan i sin drakjakt. Per Gustavsson har gjort ännu en roligt bok med fin fina bilder. Många komiska höjdpunkter varvas med pojk-flick vänskap. Jag tror att boken passar utmärkt som högläsning, men även för nybörjarläsaren som precis har kommit igång med sin läsning.

21 november 2009

Men åh så himla bra....

Det här är det bästa jag har läst på länge inom ungdomsgenren.
Cilla Naumanns Augustprisnominerade Kulor i hjärtat innehåller åtta täta små berättelser om Tom som går i högstadiet. Rättfram och rakt på som en stor högersmäll får man följa små enkla vardagshändelser i hans liv, om små händelser som plötsligt verkar både skrämmande och främmande i en värld där vuxenlivet närmas. Det är syskonparet från hennes tidigare bok Värsta brorsan som här har blivit äldre, och det är om just den där brytningstiden som boken handlar om. Vuxenvärldens solkiga hemligheter skrämmer, äcklar och fascinerar, drömmen om kyssen är feberhet och illusionen om den perfekte kompispappan spricker som en enorm luftballong på en sekund. Små stilistiskt snygga snapshots i någon slags vardagsabsurdism.

20 november 2009

Muren: starkt och tänkvärt

Muren av Titti Knutsson är som en modern Ronja- och Birkhistoria, där en häst för två barn från hatande folk samman. Sofia och Peter lever på varsin sida av en mur som separerar två folk i en oviss tid och i ett ovisst land. Tankarna förs oundvikligen till Västbanken men genom bokens odefinierbara miljöbeskrivning och försvenskade namn skulle det likaväl som det pågående murbyggslandet, vara ett fiktivt land, eller en hemsk desillusionerad bild av ett framtida Sverige, eller vilken nutida konfliktplats i världen som helst. I fokus finns barnens berättarperspektiv där man slungas mellan de tvås tankar och dagar i en alltmer intensifierande konflikt, om deras inlärda hat mot varandras sidor, krokodiler och gnagare, deras inbyggda rädsla för varandra och skräck inför vad som kan komma hända någon familjemedlem. Suggestivt och spännande i en brutalt otäck magisk realism växer en historia fram om en högaktuell och viktig fråga fram. Denna ungdomsbok kan med fördel läsas av alla och diskuteras kring.

18 november 2009

På tal om text...


I flera notiser har jag nu läst om filmen Pumans dotter som för första gången ska visas i Guatemala. Filmen som spelades in 1996 har hittills varit totalförbjuden men ska nu få visas på filmfestivalen Ícaro i Guatemala City. Det hejar vi ju för naturligtvis. Det nämns dock ingenstans att filmen bygger på boken Pumans dotter av Monica Zak. Konstig journalistik tycker jag, eller är det inte så viktigt kanske?

Tematrio- Astrid



Veckans tema-trio från bloggen Lyrans noblesser handlar om Astrid Lindgren. Utmaningen lyder:
"Berätta om tre böcker/serier/figurer/filmer från Astrid Lindgrens värld som ni tycker extra mycket om".


1. Ronja Rövardotter
Jag fullkomligt älskade Ronja Rövardotter. Jag var som besatt av boken, och sen filmen och skivan (märk LP , som man lyssnade på i lurar medan man tittade på omslaget). Jag tror att jag ville vara Ronja, bo i skogen, möta naturen och träffa på olika väsen och djur. Dessutom var jag hästtokig vid tidpunkten och Ronja rider ju också. Så där vilt och barbacka. Jag tror att jag beundrade Ronja också för att hon var så modig. Och så var det ju kärleken till Birk... När filmen kom såg jag den flera gånger och läste allt om inspelningen. Dessutom var ju Hanna Zetterberg så trollsöt och passade perfekt i rollen som Ronja.

2. Madicken
Min andra Lindgren-kärlek var Madicken. Egentligen så långt från Ronja som man kan komma. Men, som så ofta hos Lindgren, är Madicken också en modig tjej. Lite Emil över henne när hon hittar på bus, och saker som går fel utan att det var tänkt så. Som när hon tjuvåker bakpå en släde, eller hoppar med paraplyet från vedbotaket. Och så är ju Madicken så fin med sitt långa hår och vackra klänningar. Jag hade själv jättelångt hår som jag vägrade klippa. Även systerrealtionen med Lisabet var något som jag kunde relatera till. Sen är det ju så många härliga karaktärer i boken. Jag tänker på Alva och sotaren. Abbe och hans mamma och pappa. Som vuxen ser man ju också klassperspektivet med tjänstefolket och fattiga klasskompisen Mia.

3. Allra käraste syster
En av Lindgrens allra vackraste bilderböcker, och kanske en lite bortglömd bok. En vemodig fantasysaga där Barbro, som känner sig bortglömd i familjen träffar sin "tvillingsyster" Ylva-Li genom att krypa ner i hålet under rosenbusken. Även här är det systertema och jag älskade sagor med "Narniatema" där man kom in i en annan värld. Minns att jag var ute och letade efter en rosenbuske, och att jag och grannkompisen stod och stampade i en gammal garderob efter att ha läst Narina.

Om ensamhet och osäkerhet



På sista tiden har det kommit ett antal ungdomsböcker som behandlar temat blygsel. Böcker där blygheten tar över allt, äter upp huvudpersonerna inifrån och om kampen ut ur detta tillstånd.
Lindbäcks Tänk om det där är jag, Olssons Känslan av att hoppa och Nordins Natthimmel. Även Granholms Ett nytt liv på köpet får sållas in till skaran, även om huvudpersonens blyghet och osäkerhet till största del handlar om att vara utsatt för utfrysning. De handlar även om att söka och finna sig själv.

I Emma Granholms tredje ungdomsbok Ett nytt liv på köpet får man följa Sanna, som i och med att hon börjar gymnasiet också får en chans att börja ett nytt liv. De sista åren av hennes skolgång har handlat om ensamhet och om att försöka dölja detta för sina oroande föräldrar. I den nya klassen får hon plötsligt vänner och hon försöker sakta övervinna sin blyghet och smälta in. Men livrädd för att åter hamna i samma situation kämpar hon för att vara alla till lags, och genom att säga ja till allt och alla tappar hon bort sig själv, och snart är allt långt ifrån så perfekt som hon försökte få det till. Det är rätt hjärtslitande att följa Sannas väg ut ur ensamheten och sedan förfall in i ensamhetens tillstånd. Det blir så fel och hjärtat ömmar lite mot slutet och helst av allt vill man lyfta ur Sanna ur sig själv i den allt eskalerande karusellen som spinner åt fel håll. Granholm har ett mycket följsamt språk och den enda personen jag inte kan känna någon förståelse för är Sannas bror, vars roll jag tycker är något överdriven, men vad vet jag med två snälla bröder.

I Sofia Nordins Augustnominerade bok Natthimmel är det Tildes rädsla och blygsel som äter upp henne. Tystnaden är stor i hennes familj och runtomkring henne. Så kommer Jesper till klassen och bryter tystnaden och genom lajvspelet som han introducerar henne för ser hon en möjlighet till att bryta sitt tysthetsvakuum. Genom de nya rollerna och den nya gemensakapen börjar hon att definiera sig själv och inte längre bara utifrån andra. Det känns som ett väldigt trovärdigt grepp att genom lajvspelet våga iscensätta även en ny roll för sig själv och genom att tvinga sig själv till olika situationer växa som människa. Det är en väldigt subtil och finstämd text.

Det känns som att blygsel är ett viktigt och välkommet tema att behandla i ungdomslitteratur, och de ovan nämnda är riktigt bra inom sin genre.

16 november 2009

Jag hyllar den hyllade boken

Jag instämmer med många andra röster om denna bok. Människoätande människor i Märsta av Aase Berg är det bästa jag har läst på länge. Allt är så klaffande med omslag, layout, språkmässigt och stilistiskt att det går rakt upp i näsborrarna. I denna poesiroman får man följa Tove, Klara och Britta, tre bästa vänner där tonårskap ska bli vuxenliv och man måste hitta sin väg, sammanhang och mening. Tonårskaos och revolt och en ogenomtränglig vänskap som ändå ställs på prov genom förälskelser och svek. Vanliga tonårsämnen men förpackade i en ny variant som är sprängande bra. Tidigare har Aase Berg gett ut diktsamlingar för vuxna och detta är hennes debut för unga, hoppas det kommer fler.

15 november 2009

Fyren och stjärnorna

Senaste boken av Annika Thor är för ovanlighetens skull en barnbok, klassad till åldern 9-12. Personligen tycker jag nog att den passar lite högre åldrar också. Fyren och stjärnorna har Annika Thor skrivit tillsammans med sin man Per Thor (vad många sådana författarsamarbeten det är just nu). Det handlar om Göteborg runt sekelskiftet. Vi får följa syskonen Blenda och Erik som bor med sin mamma i det då så fattiga kvarteret Haga. Deras pappa har seglat till Amerika utan att därefter höra av sig med ett enda ord. Båda syskonen drömmer om honom: Blenda skriver brev till honom om sitt liv, och Erik planerar att rymma med en båt till Amerika för att söka efter honom. Och deras mamma är ensam och övergiven, utsliten av arbetet som tvätterska. Där tvättar hon bland annat fyrmästare Nordstens skjortor och han börjar så smått uppvakta henne. Och eftersom barnen behöver en far så bestäms det att familjen ska flytta ut till fyrmästarens fyrtorn på en liten karg ö i skärgården. Där förändras barnens liv brutalt. Deras nye styvfar visar sig vara hård och kallhjärtad, en spegel av öns karga natur. Blenda längtar efter sin pojkvän och sina vänner och Erik har svårt att anpassa sig efter alla nya regler som införs. Till slut kommer kulmen i form av ett skeppsbrott som för med sig ett antal besökare till ön och som tvingar alla att bekänna färg. Och mysteriet med den försvunna pappan får sin upplösning.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den här boken. Slutet blir overkligt, då den försvunne pappans gamle barndomsvän kommer till ön genom skeppsbrottet och rentvår pappans namn. Kontrasten till den onde styvfadern blir väl svartvit. Behållningen är barnens berättelser om sina liv, särskilt Erik och hans kamp för att rädda alla små djur. Men Blendas brev till pappan känns onödiga eftersom de är en upprepning av vad man just läst. Över huvud taget kan jag inte riktigt komma på vem som är den tänkta målgruppen för den här boken. Vem ska jag rekommendera den till på biblioteket? Kanske helt enkelt någon som gillar historiska romaner och svunna tider. För det barnböcker som bättre skildrar familjekonflikter och frånvarande fäder tycker jag.

13 november 2009

Böcker om böcker

I höst har jag läst två nya böcker som båda handlar om ordets makt och läsningens magi. En hyllning till boken. De följer i Den oändliga historiens fotspår, där en bok är ingången till inte bara äventyr och fantasi, utan även inre styrka och mod. Och häromåret kom ju också fina Boktjuven på samma tema.

I de två nya kapitelböckerna för åldrarna 9-12 är huvudpersonerna i början ensamma och utstötta för att sedan genom berättelsen hitta sig själva och sin nya styrka. Slumpens bok av Åsa Lind handlar om Hanna Demeter, en ovanligt lång tjej som ännu en gång har tvingats flytta tillsammans med sin mamma som inte är riktigt som hon ska. Mammans psykiska ohälsa beskrivs talande genom att Hanna talar om mamman som olika personer. Ibland är det Divan som är glad men oåtkomlig och ibland är det en sorts mamma som Hanna måste gömma alla knivarna för. Men i den nya staden är allt annorlunda. Här träffar Hanna genast en samling udda karaktärer, vuxna som för en gångs skull tar hand om henne och inte tvärtom. Och framför allt hittar hon en bok som visar sig vara Slumpens bok. I den finns all världens slump och bara den rätte läsaren kan förstå vad som står där. Hanna är en sådan läsare och blir plötsligt eftertraktad av allt och alla. Frågan är vem hon ska kunna lita på, hon som aldrig tidigare vågat lita på någon annan än sig själv?

Jag tycker mycket om fantasin och mystiken och den mörka stämningen i boken. Men jag tycker att inslaget med Hannas sjuka mamma försvinner och löses upp alltför lättvindigt. Plötsligt sätter de henne bara på ett behandlingshem och så är allt bra med det. Om man introducerar sådana element i en barnbok får man allt följa upp dem lite bättre tycker jag.


Precis som i Åsa Linds bok, Slumpens bok, så handlar den här boken framför allt om en bok. Författaren heter Zizou Corder och är egentligen en pseudonym för mor och dotter som tillsammans skrivit Nabus bok.
Här möter vi en sann antihjälte som huvudperson. Ficktjuven Lee Raven lever på Londons gator i en framtid som inte ligger alltför långt borta. Han har flytt sin egen missanpassade familj i slummen och försörjer sig nu som tjuv. Av en slump stjäl han en mycket värdefull bok som han tar med sig ner i kloakerna där han ibland gömmer sig undan rättvisan. Eftersom Lee dessutom är analfabet så betyder boken ingenting för honom, han har dock snabbt förstått att den är värdefull och har redan börjat bli eftersökt för bokens skull. Så börjar boken plötsligt tala till honom. Boken är nämligen Nabus bok, själva essensen av litteratur och berättande. Den har funnits sedan tidernas begynnelse och i den finns alla världens berättelser som någonsin skrivits ner eller berättats. Boken har en enda längtan, och det är att bli läst. Men eftersom Lee inte kan läsa så får boken för första gången använda sin röst och berätta för Lee.

Nabus bok är kanske lite rörig, men väldigt spännande, driven och fantasifull. Mötet med boken blir Lees vändpunkt och han hittar inom sig mer än han trodde fanns. Båda böckerna pekar framåt mot en uppföljare. Och där blir jag lite trött. Varför måste alla barn- och ungdomsböcker skrivas i serier? Vad hände med den fristående boken?

4 november 2009

Sånt man bara säger dröjer sig kvar

Vet inte vad det är med Helena von Zweigbergk. Hon skriver ganska vardagligt och enkelt, men det är något med hennes böcker som fångar mig. Så även med hennes senaste, Sånt man bara säger. Det är en lågmäld bok, men samtidigt en riktig sträckläsare. Det är något med boken som gör den så drivande och relevant. Jag tror att hon främst lyckas med karaktärerna. Det är något som gör att man bryr sig om dem. De känns trovärdiga. Som ofta hos von Zweigbergk handlar det om ett favorittema för mig, nämligen relationer. Denna gång är det inte en kärleksrelation som i Ur vulkanens mun, utan det är släktrelationer som står i fokus.

Susanne har precis brutit upp från ett förhållande, flytt ut i en stuga på landet för att få vara, och kanske hitta sig själv. Då dyker plötsligt hennes syster Louise upp. Med sig har hon sin tonårige son Jonas, och Louise ber, eller snarare kräver att Susanne tar hand om honom under en tid. Louise har återigen råkat i knipa, och denna gång är det värre än vanligt. Det visar sig att Jonas och Louise inte har någonstans att bo. Susannes värld vänds upp och ner på flera sätt. Hon tvingas möta sig själv, och i relationen till Jonas väcks något till liv. Ett behov av andra människor som hon har förträngt och begravt djupt inom sig.

Zweigbergk gör ett lyhört och rörande porträtt av relationen till pappan, men också systerrelationen är träffsäkert beskriven. Man kan känna igen sig i hur svårt det kan vara i nära relationer. Susanne och Louise tycker egentligen mycket om varandra, men genom åren har avundsjuka och bitterhet inför de egna livsvalen förgiftat situationen. Samtidigt som man stör sig oerhört på Louise som den bortskämda lillasystern, så känns den förnuftiga stora systerrollen igen. Louise har alltid känt sig som den slarviga och Susanne har känt sig tvungen att vara den duktiga, den som tar om hand. Kanske är det också därför hon flyr ut på landet, för att slippa omhändertagandets påtvingade roll.

Läs den här romanen för att den ger många lager på relationer. Vem har rätt och vem har fel? Hur långt kan människor gå i relationer för att rädda varandra? Ganska långt visar det sig. Själv jag störde mig oerhört på Louise. Tänkte varför sticker inte Susanne bara, och säger att de får reda upp röran själva? Antagligen för att Louise är hennes syster som hon älskar, och någonstans hoppas hon att de ska finna en förståelse. Jag tror alla kan känna igen sig i detta, och boken ger perspektiv på relationer som ibland känns självklara. Det här är en bok som man, lite oväntat, går omkring och tänker på länge efteråt.

2 november 2009

Fin-fina Hedvig

Det finns mängder av barnböcker som handlar om den allra första spirande kärleken, men ingen beskriver den så fint som Frida Nilsson i senaste boken om Hedvig: Hedvig och Hardemos prinsessa. Så helt befriad från vuxen världens syn på kärlek, i stället könlöst och allmänmänskligt.
Hedvigs klass ska få en ny klasskamrat. Och Hedvig blir mycket nöjd när hon först av alla lyckas träffa och bli kompis med denna söta flicka, vacker som en prinsessa med glänsande bruna lockar och ett ansikte som gjort av porslin. Hedvig låter den nya får sitta i hennes knä till och med, så härligt känns alltihop. Tills det är upprop och det avslöjas att den nya inte är en flicka utan en Olle. Genast vänds vänskapen till avsky, för hela klassen börjar ju genast reta och skrika att Hedvig är kär som har en kille i knät...
Frida Nilsson skriver helt otroliga barnböcker, det har jag tjatat om förut, hon använder ett vackert och utmanande språk utan förenklingar men målande och tydligt. Hon är rolig och hittar det komiska överallt, även i det vanliga varje-dag-livet som de allra flesta barn lever. Speciellt rolig är skildringen av de olika årskurserna, hur jättestor skillnad det är på en trea och en fyra. Och hur gigantiskt stora tjejerna i femman är, med sin okränkbara makt över alla småungar.

1 november 2009

Ett hastverk?

Jag blev stormförtjust i Jonas Karlssons första novellsamling Det andra målet, som jag tyckte var rolig, kvick och pricksäker. Och visst känner man igen stilen och tonen i de nya novellerna i samlingen Den perfekte vännen. Nästan lite för mycket. Det känns som att läsa den första boken en gång till ungefär. Med den skillnaden att den var jämnare och bättre. Det finns några bra berättelser i den nya boken; jag gillar Den fjortonde februari som fanns med i antologin Noveller för världens barn 2008, och titelnovellen Den perfekte vännen. I just de här två berättelserna träffar Jonas Karlsson precis mitt i igenkänningen. Vem har inte stött på någon man vet att man borde känna igen men inte kan placera? Och alla känner så klart igen sig i skoltidens pinsamheter och osäkerhet. Men resten av novellerna i samlingen känns mest som ett slags ofärdiga skrivövningar. Sånt som blev över från förra vändan. Vissa är alldeles för långa, utdragna, kommer aldrig till skott. De skulle behövt kortas av, redigeras, skrivas om. Och ofta tappar författaren tråden vid halva berättelsen och börjar helt enkelt nysta i något helt annat. Väldigt trist, tycker jag, när man känner att förlaget sitter och flåsar bakom författarens axel och kräver en uppföljare medans järnet är varmt... I stället hade jag velat se utveckling hos författaren. En ny sorts berättelser, andra teman eller åtminstone fördjupning.