Ungdomspoesiromaner

Aase Berg kom förra året med sin ungdomspoesiroman Människoätande människor i Märsta, vilken ju var en liten pärla, både vad gäller layout- och textmässighet.
Nu har en serie av Sonya Sones nyligen översatts på svenska som har samma litterära grepp. Första boken heter Vad mina vänner inte vet och uppföljaren Vad min flickvän inte vet.
Jag hastade mig igenom boken, orkade inte läsa, och detta trots de korta diktmässiga raderna som bär upp ramberättelsen. Sonya gör mig otålig. Till skillnad från Aases bok där formen kändes som att den ramade in språket, känns det här faktiskt istället som att den tvingar in texten. Det vippar till klaustrofobiskt och eftersom den riktiga känslan i orden saknas blir allt lite platt. Storyn är klassisk: flicka har perfekt pojkvän men är inte kär, vännerna åker bort, skolans tönt kliver in på arenan, pojke och flicka blir kära, men när vännerna kommer tillbaka måste grupptryck, feghet och yta ställas mot egenvilja och kärlek. Jag tycker om själva greppet med poesiromaner men i det här fallet tycker jag inte att det tillför historien något.

Jag hyllar den hyllade boken

Jag instämmer med många andra röster om denna bok. Människoätande människor i Märsta av Aase Berg är det bästa jag har läst på länge. Allt är så klaffande med omslag, layout, språkmässigt och stilistiskt att det går rakt upp i näsborrarna. I denna poesiroman får man följa Tove, Klara och Britta, tre bästa vänner där tonårskap ska bli vuxenliv och man måste hitta sin väg, sammanhang och mening. Tonårskaos och revolt och en ogenomtränglig vänskap som ändå ställs på prov genom förälskelser och svek. Vanliga tonårsämnen men förpackade i en ny variant som är sprängande bra. Tidigare har Aase Berg gett ut diktsamlingar för vuxna och detta är hennes debut för unga, hoppas det kommer fler.