Ett veck i tiden

1962 publicerades ungdomsboken Ett veck i tiden, skriven av Madeleine L´Engle (1918-2007), som blev en internationell succé. Nu har den kommit som nyutgåva i och med en filmatisering av boken av teamet som står bakom Frost. I svensk översättning kom den 1983. Boken var banbrytande eftersom den hade en kvinnlig huvudperson, vilket var ovanligt både för tiden och för genren; science-fiction. Idag hamnar den möjligen på alla bibliotekens dystopi-hyllor (i gott sällskap av flertalet kvinnliga kämpar som utgör strider mot makteliten). Det är en liten säregen historia som berättas med toner av både saga och vetenskap. Meg Murry, en trulig tonåring som hamnar i ständiga bråk med både skolvärlden och kompisvärlden, passar inte in någonstans och hon tycker själv att hon har fler brister än förmågor. Hon och hennes lillebror Charles Wallace, ett slags underbarn med stark intuition och intelligens, hänger ihop. Deras pappa som är vetenskapsman har varit spårlöst försvunnen under en lång tid. Deras mamma som hänger sig och all sin tid åt experiment i husets laboratorium är övertygad om att han kommer att komma tillbaka. Så dyker då tre märkliga figurer upp; fru Vadå, fru Vem och fru Vilken. Tillsammans med fruarna ger barnen sig iväg på en jakt efter fadern som tar dem ut i både tid och rymd. Där måste de möta både yttre fara men även sig själva. Det är aningen rörigt med alla tidsveck och varelser. Men det är också både spännande, kusligt, dystert och hoppfullt och finurligt skrivet. En bok om tilltron till att kunna älska. Om att kunna stå emot social oro och att våga tro på sig själv. Jag tycker att boken växer så här i efterhand. Meg och Charles Wallace dyker plötsligt upp lite här och där i mina tankar. Precis så där som Dorothy Gale och hunden Toto gör ibland när de vandrar iväg med sitt lilla gäng; Fågelskrämman, Plåtmannen och Lejonet mot vidare äventyr.

Väl värd att läsas om igen!

Ungdomsböcker: första kärleken och supandes föräldrar

Fifteen Love, Peter Barlach
Det här är den fristående fortsättningen på Inte bara tennis och Dubbelfel. Femtonåriga John försöker hanka sig fram i vardagen med sin pappa och att inte tänka på sin mamma som dog i en bilolycka i den första boken. Hans nyfunna kompis Gabriel är på väg att flippa ur och John tycker att vänskapen blir allt mer komplicerad och obehaglig. Han ångrar starkt att han nämnde sin förtjusning i deras nyanställda polska städerska. Det är lite grabbigt boken igenom och det biter inte riktigt tag i mig. Det blir lite dråpligt då och då när John försöker uppvakta Violetta men till huvuddel är det allvarligt då stora frågor som sjukdom, död, sorg, kärlek, sex och vänskap samsas om utrymmet.

Hej och tack för ingenting, Måns Gahrton.
Sextonåriga Elsa har tröttnat på att städa upp efter sin mammas kaos. Allt det svarta i magen har vuxit och till slut tagit över så mycket att ett självmord verkar vara enda utvägen. Tillfället har hon valt under ett läger på Öland. Men precis där, någonstans i utkanten av Kalmar, kliver Sigge in i hennes liv, en liten kille som vägrar släppa henne ur sikte. Och istället för ett hopp tar ett roadtripäventyr till Stockholm vid för det omaka lilla paret, i stressjakt för att hinna före Elsas mamma att få tag på det postade avskedsbrevet. Det är lättsamt med korta, enkla meningar, några dråpligheter, lite obegripligheter med lättsinnade föräldrar men historien flyter på. Kanske är det för att det känns som en barnbok för ungdomar eller som ungdomsbok för barn som det inte blir riktigt greppbart. Fast jag gillar karaktärerna Elsa och Sigge starkt och tänker att den funkar bra för glappet mellan barn och ungdom.

Juli, Tania Kjeldset
Även här handlar det om att tvingas ta hand om sin förälder, täcka upp, ljuga och att bli sviken om och om igen. Trots temat är det ändå även en småmysig charmig ungdomshistoria om första stora kärleken, vänner som sviker, första fyllan, om att hitta sig själv och hitta vuxna som vågar se. Parallellt får man följa femtonåriga Elin som känner att någonting är annorlunda just den här sommaren. De gamla vännerna är inte vad de varit, i synnerhet inte sommarkompisen Sara, och hon längtar efter något nytt. Så kommer Kato till den lilla ön Shröderön. Pirr uppstår men Kato vägrar att släppa in Elin i hemligheterna kring sin drickandes mamma. Hängmattsläsning med underton av allvarliga ämnen som alkoholism, depression och om att vara sig själv.

Hjärtat power off, Josefin Schygge
Fler döda pappor och återigen en mamma som inte talar utan som gömmer sig bakom arbete samt ett tonårshjärta i upplösning. Här är det femtonåriga Sofie som kämpar med sorgen efter sin pappas bortgång. I ett försök att stänga av känslor väljer hon bort plugghäststämpeln, sviker sina vänner och finner nya som erbjuder destruktivitet och farligheter. Skolk, fester, lögner och i det mörkaste mörkret hittar hon berusning i ett partydrogplåster. Allt blir intrasslat och plötsligt är hon den som langar droger. Det är mörkt och tungt, ensamheten och det tysta ropet på hjälp skriker genom texten. Schygge har valt att fokusera texten på en kortare period där allt spinner på i en allt svartare spiral och endast snabba glimtar ges från det som var innan. Vilket är bra. Det är rakt på och närvarande. Starkt.

Fler mytiska väsen

Vampyrerna blev varulvar som blev änglar som blev... grekiska gudar. Och javisst, varför inte. Allt finns ju där; mytiska väsen med superpowers som i att kunna flyga, omänsklig herculesstyrka, röntgenhörsel, förlorad kärlek, omöjlig kärlek genom nedärvda generationer och kärlek som kan starta krig mellan klaner. Blyga 17-åriga Helena (som är "lång, blond och vacker som en gudinna") som har vuxit upp på den lilla ön Nantucket tillsammans med sin pappa börjar inse att hennes livslånga utanförskap är mer än bara en känsla. Mardrömmarnas blodiga fötter är kvar efter drömmen och den nyinflyttade familjen påverkar henne så starkt att hon vill döda den jämnåriga Lucas. Hela boken känns högljudd (lite som den där scenen i Twilight när de spelar baseball), det är många kraschande kroppar som skapar meteorliknande hål, vingflygandes jakter, stora lögner och svek, krångliga arvslag som ställer släkt mot släkt och såklart superkärleken, den suktandes omöjliga, romeo&julia kärleken som ställer till det, eller egentligen är det sexet som ställer till det, såklart. Eftersom denna genre verkar försöka tillfredsställa ett helt omättligt behov så kommer två delar till, den andra i maj på engelska, och kommer säkerligen bli film. Mer information går att hitta på författarens hemsida.

Osnygga vampyrer

De som går igen av Marcus Sedgwick har en lite snyggare titel på engelska: My Swordhand is Singing, men jag antar att man på förlaget kom fram till att den svenska titeln klarare signalerar vad det handlar om: Skräck. Marcus Sedgwick har läst på ordentligt om vampyrernas historia och skapar en spännande berättelse utifrån de historiska fakta han stött på.

Berättelsen utspelar sig i ett östeuropeiskt land på 1600-talet. Peter och hans far Tomas försörjer sig på att hugga och sälja ved, och bor i utkanten av byn på ett slags ö som Tomas själv grävt diken kring. Tomas super och flyr från sitt förflutna som krigare, modern dog när hon födde Peter. Så börjar mystiska saker att ske i byn. Människor dör under oklara omständigheter, och rykten börjar tala om att de döda går igen om nätterna.

Det handlar alltså om urgamla vampyrlegender, långt ifrån dagens sexiga tonårsvampyrer. Här är de helt enkelt äckliga lik som livnär sig på blod. Det finns en kärlekssaga invävd i berättelsen såklart, och en dålig far-son relation att reda ut. Helt okej spännande och välskrivet, men jag tror att dagens vampyrälskande läsare blir besvikna.

Tystnaden i bruset

Här har vi någon sorts science fiction för ungdomar. Eller kanske science fantasy, ett begrepp som användes för några år sedan. Det är spänning och äventyr i ett kille-tjejkoncept som känns igen inte minst från Hungerspelen.

Todd är född i den Nya Världen, dit hans föräldrar utvandrade från den gamla hemska och förstörda världen där allt bara var kaos och krig, våld och misär. Man hittade en ny planet där man byggde upp sina bosättningar med drömmen om ett enkelt och vackert liv. Drömmen gick naturligtvis i kras. Dels för att planeten redan var bebodd av diverse varelser. Men framför allt på grund av Bruset. På den nya planeten hör alla varandras tankar, utom kvinnornas. De är av någon anledning immuna, trots att de kan höra männens tankar. Det leder till ett ständigt oväsen, galenskap och givetvis hat mot kvinnorna, som känner till männens alla hemligheter och mest skamfyllda tankar.

Todd bor i staden Prentisstown. Där har alla kvinnor och många män dött i ett virus som man tror har att göra med Bruset. Plötsligt en dag när han är ute för att plocka äpplen i träsket, så upptäcker han ett område av total tystnad. han förstår att han måste hålla tyst om sin upptäckt, men hur döljer man sina tankar när alla kan höra dem? Tystnade han upptäckt visar sig vara något väldigt hotfullt för staden Prentisstown och Todd tvingas fly ut i världen som sägs vara obebodd.

När man väl vant sig vid Brus-tanken och vid språket som är skrivet med Todds talspråk (ä i stället för är, tjyrka i stället för kyrka, han kan nämligen inte läsa och skriva särskilt bra), så blir det en extremt spännande historia. Det finns mycket att fundera på; hotet mot kvinnorna när de får för mycket makt, jakten på en bättre värld, teknikens för- och nackdelar.

Detta är första delen i en trilogi, Kaostrilogin, och fortsättningen kommer att läsas av mig, trots att jag blir provocerad av författare som medvetet kastar in konstiga vändningar i slutet bara för att få till en cliffhanger. Men jag vill verkligen veta hur det kommer att gå för den Nya Världen och alla dess stackars invånare.

Författaren heter Patrick Ness.

Ungdomsböcker

Splitter, Charles Benoit
Benoit har tidigare skrivit deckare och gör här sin ungdomsboksdebut. Det är fartfyllt, mycket tonårston och ett du-tilltal som tar några sidor att komma in i. Hoodiehighschooleleven Kyle Chase är trött på föräldrarnas tjat om att ta tag i sitt liv och lärarnas suckar, hänger med sina vänner och småtrular. Så kommer Zack till skolan som drar in honom i en allt tätare cirkel. Det är en rätt kort historia som utspelar sig under en kortare tid. I och med du-formen blir det lite ytligt och det känns lite grabbigt, men jag tänker att det nog är just det som är tanken. Kanske ska den locka lite läsosugna killar. Och det funkar. Det handlar, liksom i Språkresan, att man väljer sitt öde och att de val man gör påverkar det som händer.

Under trottoaren, Pernilla Glaser
Varje fredag under tio veckor i höstas så publicerades ett textavsnitt på undertrottoaren.se där läsare kunde rösta om vilket som skulle föra berättelsen framåt, ett interaktivt bokprojekt. Boken, en utökad version av bloggprojektet, kom ut nu under våren 2011. Det handlar om utanförskap, identitet och en undre del av städerna vi bor i. Ett utforskande av stadens okända ytor. Sam, som försöker fly undan sin våldsamma pappa, Lova som gillar att klättra och Astra som förgyller stadsstressen med färg. Tre ensamma unga karaktärer som möts nere under trottoaren. Det är väldigt enkelt och rakt vad gäller språk och persongallerier. Det känns lite tunt och jag skulle gärna vilja ha mer av de tre livshistorierna. Men jag antar att projektet också går ut på att få spekulera och diskutera kring Lova, Sam och Astra, om vilka de är. Tänker att den skulle fungera bra som läsbok i en högstadieklass eller för läsovana gymnasieelever.

Kapitulera omedelbart eller dö, Sanne Näsling
Det är som att guppa runt i en vindunk genom läsningen. Det är språkligt snirkligt, poetiskt och rivigt. Mary och Lovely är som siamesiska själsfränder. De är varandras tonårsallt och står lite utanför de andra i sin egna värld. Språkmässigt ett sprängstoff men saknar lite mer story. På slutet tänker jag att jag har fattat och tänker på någon slags schizofrenisaga, ändrar mig, läser om lite, men kommer fram till att det kanske inte var mer att förstå.

Sanningen om Alice, Rebecca James
Den här debutboken är såld till 30 länder och har sålts in som en "Twilight utan vampyrer" till både ungdom och vuxen. Psykologisk thriller och ja, visst det är spännande men hypen som en "exempellös internationell succé" ställer jag mig helt oförstående inför. Jag tycker att det är mättande redan från början, men nu håller jag kanske inte heller Meyer så högt för det språkliga. Katherines lillasyster Rachel har omkommit i en hemsk tragedi, en händelse som under läsningen blir allt mer uppnystad och ges svar på först på slutet. För att komma vidare ur de överhopande sorg- och skuldkänslorna får hon flytta till sin faster i Sydney, en plats där ingen känner till hennes bakgrund. Så dyker Alice upp som får Katherine att komma ihåg livet innan sorgen. Men hennes karismatiska personlighet visar sig vara allt annat än trevlig och efter hand förstår man varför Alice vill komma så nära Katherine som möjligt. Kanske är det kasten mellan Katherines vuxna liv med sin lilla dotter och hennes tonårsliv som gör det krystat eller så är det texten. Men visst funkar den att sätta i händerna på en storläsande äldre tonåring som vill ha en "bladvändare".

Oskyldiga, Anne Cassidy
Jag gillar Cassidys stil med att ofta börja från slutet där man får veta att något dramatiskt hänt och sedan nysta upp historien genom sidorna. I hennes senaste bok handlar det om de tre vännerna Ali, Jackson och Stephen bär på en fruktansvärd hemlighet. Två år tidigare har de tillsammans med Jacksons flickvän Hannah räddat en kille, Daniel Feeny, från att begå självmord på en fest. Över en natt blir de hyllade hjältar men får samtidigt i uppdrag av skolan att ta hand om den mobbade Daniel Fenny, något som till slut leder fram till en stor tragisk händelse. I början av boken får man veta att Jackson är tillbaka i staden efter en längre frånvaro och att han inte längre orkar leva med den mörka sanningen. Sakta nystas hela historien upp om hur räddningen istället kunde bli ett mord. Cassidys böcker handlar ofta om de fruktansvärda konsekvenser som impulshandlingar kan få. De må vara lite platta ibland, men som ungdomsbok är det mycket spännande med djupa undertoner att diskutera.

Den gröna cirkeln

När jag kom hem igår efter en helg på landet, så kändes det som om boken jag just läst blivit verklighet. På nolltid hade vår gata förvandlats till en liten bäck. Vi tog av oss skorna och vadade för att komma över till trottoaren! Och när vi satt säkert inomhus började det vräka ner ännu värre utanför fönstret. Jag tänkte så klart på Den gröna cirkeln av Stefan Casta som jag läste i helgen. Den börjar med att det börjar regna våldsamt, men sedan slutar det inte.

Judit bor på en internatskola i en framtid där vädret blivit allt mer extremt. När det regnar blir det översvämningar och när solen skiner smälter asfalten och människorna ömsar skinn. Judit och hennes tre kamrater bildar ett hemligt sällskap, den gröna cirkeln, som ska vara för de människor som vill ha mer än konsumtion och materialism. Just dessa fyra ungdomar hamnar tillsammans på ett trädäck som blir en flotte under en fruktansvärd ovädersstorm, och de lyckas överleva. När stormen bedarrar har de hamnat i en ny värld, eller om det är samma fast efter undergången?

Det här är en fantastisk roman som handlar om framtiden och nuet. Om att vårda det vi har och värdesätta de små vardagliga stunderna. För det är dem vi längtar efter när allt är för sent.

Jag lämnas med många frågor. Är det dödens land de hamnat i? Har världen gått under eller har de hamnat i en parallell värld? Och hur slutar det egentligen? Vad är innebörden och slutmeningen? Och så funderar jag väldigt mycket över vad den döda familjen innebar. Trots massor av frågetecken älskar jag den här boken och kommer säkert att tänka på den mycket framöver, även när det inte regnar...

Bortgångna pappor

2007 var året där flera mammor dog i ungdomsböckerna (enligt Svenska Barnboksinstitutet som varje år analyserar barn- och ungdomslitteraturutgivningen och letar trender och tendenser). 2011 har det utkommit några böcker där det är papporna som omkommit och tonårsdöttrar som sörjer.

Fyra dagar, fyra nätter av Morgan Matson.
Amys pappa har precis omkommit i en bilolycka. Redan från början får man veta att Amy var med i bilen, men det är först långt in i berättelsen som man får veta om incidenten. Det är snygga återblickar genom hela boken vilket gör att man kommer Amy väldigt nära genom texten. Plötsligt slungas man tillbaka år, månader, veckor i tiden utan att det tappar fokus. För att gå vidare har hennes mamma sålt huset och flyttat till Connecticut och Amy ska nu flytta efter. Eftersom Amy inte kör ska Roger köra familjebilen, en kille hon inte sett sedan de var små. Resan blir helt enkelt inte vad hon tänkt sig. Såklart. Roadtripen blir en resa i minnen och i sig själva, både för Amy som tampas med skuldkänslor och sorg och för Roger som tampas med att försöka förstå varför hans flickvän dumpat honom. I boken finns kvitton, kartor, små anteckningar och spotifylistor. Det är en bra, trovärdig och välskriven road-book med omtumlande känslor.

Hjärtat power off av Josefin Schygge.
Jag har inte hunnit läsa den här men jag gillade Schygges korta men starka stil i Hatar att älska. Här handlar det om Sofie vars pappa precis har dött. Läs recension på Tonårsboken.

Mitt perfekta liv av Sarah Dessen.
Titeln syftar på Macys ouppnåeliga kamp av att vara perfekt. Efter att hennes pappa dött har hon ett enormt behov av att hålla allt i schack. Hon börjar göra sig själv osynlig och omärkbar. Något som hennes uberduktiga pojkvän är nöjd med och hennes mamma, som själv håller sin sorg under kontroll genom att arbeta dygnet runt. Men sommarviket för pojkvännen på biblioteket och de lugna ensamma veckorna blir inte som hon tänkt sig. Av en slump hamnar hon mitt i ett kaosartat arbete på cateringfirman Wish där det är allt annat än tyst och finslipat. Där jobbar Wes och den inrutade tillvaron börjar luckras upp, liksom hennes tankar kring hennes pappas bortgång och mammans tysta sorgarbete. En sån där bra tonårsbok med stora känslor utan att bli pekad på näsan.

På tal om familjedöd så går ju snart Peter Pohls bok Jag saknar dig, jag saknar dig upp på bio (19 augusti). Tårar förväntas.

Humor och allvar - 2 ungdomsböcker

Jag skrattar högt åt Min pappa är snäll och min mamma är utlänning av Emmy Abrahamson. Den känns så där lite härligt befriande. 15-åriga Alicja bor med sin familj på Österlen, pappan är frånvarande större delen av boken genom resor men mamman syns och hörs desto mer. Mamma är polska och Alicja har inte mycket övers för skrapade ostkanter till sopporna, lökhemkurerna, de raka frågorna till kompisarna och framför allt inte till mammans inbjudna gäster som stannar aningen längre än tänkt. Hon har sett fram emot en lugn och stillsam sommar men istället blir det en påtvingad tur till en mässa med påven, polska snickare i köket och trasiga elledningar, polisförhör, trasslig kärlek och sviken vänskap. Allt inpackat i en varm humoristisk ton. Det känns uppfriskande att få skratta högt till en ungdomsbok (som dock ändå behandlar kärlek, vänskap, familj, kulturkrock och identitet) och jag tänker att de är sällsynta.

Liksom i ovanstående är tonen även varm i Jenny Valentines bok Hitta Violet Park, inte lika uttalad humoristisk men med samma uppskruvade på snudd till bisarra stämning (jag får lite samma känsla som i Ally Kennens böcker). 16-åriga Lucas träffar på en urna, som blivit kvarglömd för flera år sedan på ett taxikontor, och kan inte släppa tanken på den. Med hjälp av sin farmor tar han hem den till henne. Genom att luska fram vem Violet Park egentligen var blir det också ett sökande och finnande på frågor om hans sedan sex år tillbaka försvunna pappa och om sig själv. Det är klurigt och välskrivet. Trådarna nystas upp alltmer genom texten och handlingen blir också ett ifrågasättande av familjerelationer och av en sanning som inte alltid är svart eller vit. Det är en sinnrik välkomponerad deckareroman. Hitta Violet Park är Jenny Valentines debutroman, som utkom 2007 i Storbritannien och fick bland annat det prestigefyllda Guardian Children´s Fiction Prize. Broken soup, utgiven 2008 har ännu inte översatts till svenska.

Ungdomsböcker och oskuld

I flertalet av de ungdomsböcker jag läst på sistone har huvudpersonerna blivit av med oskulden. Oavsett om det är en medveten jakt (liksom i Amandas bok, eller ett tillfälle som dyker upp (Språkresan, Lilla Darling) så är det ett slags avgörande steg i identitetssökningen och närmandet till vuxenlivet. Klassiskt ungdomstema helt enkelt.

Amandas bok av Katerina Janouch

Hade några tonårsflickor på biblioteket häromdagen som ville ha böcker som liknande Eva Sussos serie Hemligheter och pinsamheter (där man får följa tre vänner i varsin bok). Den enda jag kom på för tillfället var Katerina Janouchs nya serie Amandas bok, där man också kommer få följa tre personer i varsin bok, men den ville de inte ha. Mentalt hade de nog inte kommit till det där stadiet som inbegriper sextankar utan var mer ute efter chick litt mys i lightvariant. I Janouchs triologi, varav den första utkommit där man får följa 15-åriga Amanda, innefattar nämligen även sexualupplysning, då böckerna tar upp tre tjejers sexdebut. Det är skolarbete om oskulder, googling om sex, bibliotekslån med Erica Jong, Suzanne Brögger och Kerstin Thorvall, skolvardag med komplexet hora och madonna, utseendefixering och skolstatus, en kondomlektion och så oskuldsförlorandet. Litterärt är det rätt platt men för att blanda pedagogisk tjejkunskap och lite girlpower med en berättelse i lättsam form så fungerar det fint.

Språkresan av Mats Berggren

Varje år beger sig tiotusentals svenska ungdomar iväg på språkresor. Så gör även Max i Mats Berggrens senaste bok, en av få (enda?) böcker som handlar om detta, som blir ivägskickad av sin mamma till Whalebone Bay på den engelska sydkusten. Hon har tröttnat på att han bara sitter och spelar WoW men är nog inte beredd på vad som kan hända på enbart tre veckor. Max börjar hänga med två killar som leder till alkoholtestning, snatteri, förälskelse, sexdebut, svartsjukedrama och våld. Flertalet av Berggrens böcker, en gedigen produktion av ungdomsböcker, handlar om identitetssökande och om hur nya situationer kan förändra en. Här är egentligen själva oskuldsbiten liten men utgör tillsammans med de andra bitarna en slags mandomsprövning och avslutande av naivitet och oskuldsfullhet. När Max väl kommer hem igen är det med omtumlande känslor och han har svårt att återgå till det som fanns innan. Det handlar om val och konsekvenser och hur de påverkar livet. Ett plus för att Mats lyckas väva in engelskan på ett icke konstlat sätt i texten och inte faller för självklara översättningar.
Här finns en intervju med Mats Berggren.

Lilla Darling av Johanna Nilsson

Huvudpersonen Jerry, eller Jeremia som han är döpt till av sina kristet utövandes föräldrar, målar sina ögon med svart kajal. Föräldrarna förstår honom inte, skolkamraterna tror han är homosexuell, han själv ser det som sorgekanter som måste visas upp. Identitetsskap, föräldraskap och vänskap. Och så förälskelse. Lilla Darling är Jerrys smeknamn på Diana som han till slut vågar ta kontakt med. Johanna Nilsson lyckas med att skala av de figurerande personernas yta, oavsett om det är mammans växande känslor, gängledarnas fasader eller tonårsfestande skal. Det är fint. Enkelt men samtidigt rymmande. Här är båda oskulder det känns ärligt och mycket realistiskt. Johanna lyckas också fånga tonårstiden mellan skolväggarna, hierarkierna, horrykten, osynliga murar och tydliga skiljelinjer mellan bostadsområdena.

Att söka och finna

Jag kände ett intensivt behov av att få en sådan där läsupplevelse. En Philip Pullman-upplevelse. Helst i alla fall en fantasy-upplevelse. Med unga personer i huvudrollerna. Och mycket mystik. Gärna på gränsen till skräck. Lite Neil Gaiman-känsla! Så jag letade lite i bibliotekets ungdomsfantasyhylla. Tummade lite på gamla favoriter som Meredith Ann Pierce och Ursula Le Guin. Hittade Ondviter av Anders Björkelid och tog hem.

Till en början var den inte alls så dum. Jag har lite svårt för det dubbla berättarperspektivet: Det handlar om ett tvillingpar som är så tätt förenade i tanken att de berättar gemensamt i vi-form. Ett nytt grepp, javisst, men det funkar inte riktigt. Jag tycker mest det stannar upp läsningen. Men i övrigt alltså rätt bra. Vättar i skogen, kajor som visar sig vara tysta budbärare, ondska i form av köld som kryper in i människorna och förlamar sinnet. Och det bästa av allt: Galgmännen! Tysta och oberörda av kylan smyger de omkring och utstöter fasansfulla skrik ur sina stympade munnar där tungorna blivit utskurna för att de aldrig ska kunna yppa sina hemligheter. Och i händerna har de snaror som fortsätter att strypa även efter det att man gjort sig fri ifrån dem. 

Inledningen på inlägget visar mina högt ställda förväntningar, och jag tycker inte de infriades. Efter ett tag tappade jag intresset för berättelsen, läste ute den mest för att ha det gjort och gick vidare till andra delen i Suzanne Collins trilogi i stället: Fatta eld.

Här snackar vi effektivt berättande. Perfekt för den läströtta kicksökande tonåringen (eller småbarnsmamman för den delen). Jag tycker inte den håller samma klass som Hungerspelen, överraskningsmomenten och häpnaden över hela upplägget uteblir ju såklart. Men Katniss hjältestatus håller för att intresset ska fortsätta, och den nya intrigen kring en revolt i distrikten är absolut tillräckligt spännande. Sedan tycker jag att det är lite synd att det blir en repris på första boken med ännu ett hungerspel. Hellre mer om distrikten och upproren där!

Det är hur som helst action och känslor från början till slut om vart annat. Svek, lögner, dubbelspel. Kärlek, hat och skuldkänslor. Och underhållning. Det är verkligen som en lyckad tv-serie i bokform. Och jag får kanske inte min oförglömliga läsupplevelse, men likväl en stunds hederlig gammal adrenalinkick.

Kyrkogårdsboken

En av de bästa sakerna med att börja jobba igen (som bibliotekarie alltså) är tillgången till böckerna. Överflödet! Och läslusten som vaknar till på nytt. Man snappar åt sig en bok här och där och släpar hem i travar. Och läser en del. De flesta lämnas tillbaka igen olästa, men en del slukas i en enda stor tugga. Som den här.

Neil Gaiman är en stor favorit hos mig. En perfekt kombo av fantasi, humor och skräck. Tidigare barn- och ungdomsboken Coraline var fantastisk och jag gillar Kyrkogårdsboken nästan lika mycket.

En pojke växer upp på en kyrkogård efter att hans familj blivit brutalt mördad. Spökparet herr och fru Owens adopterar honom och ger honom namnet Ingenman Owens, förkortat Ingen (vilket såklart leder till en massa språkliga fyndigheter, typiska för Gaiman). Den som mördade Ingens familj, en man vid namn Jack, är fortfarande ute efter Ingen, så för att skydda pojken får han bo på kyrkogården, i kryptor och bland spöken från alla tider. Som upplagt för rysningar och äventyr alltså.

Jag gillar hur Gaiman kan blanda skräck och humor. De onda är riktigt onda och grymma och de goda är mänskliga och lite komiska. Jag gillar också hur han kan riktigt frossa i döden som tema och både avdramatisera och filosofera på samma gång.

Gilla gilla förlag

Gilla förlag, som grundades 2010 av Ada Wester och Anna Danielsson Levin, fortsätter att ge ut riktigt bra böcker. Efter fjolårets finfina bok Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld, som fick Augustpriset i klassen Årets svenska barn-och ungdomsbok förra året, har nu Sara Ohlssons debut Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag (andra långa titlar på ungdomsböcker under våren har varit Min pappa är snäll och min mamma är utlänning, Kapitulera omedelbart eller dö) getts ut. Vissa författare äger den där förmågan att förflytta läsaren in i huvudpersonens tankar. Här flyttar jag inte bara in i 17-åriga Olivias dumpade tonårssjäl utan jag är även tillbaka på ölandsbron susandes i en bil med ett nytaget körkort, tillbaka på de kalmaritiska kullerstensgatorna och vid borden på KM med förstulna blickar. Det är roligt att läsa ett tonårsperspektiv om sin hemstad. Dumpad och sårad försöker Olivia följa bästisens råd om att vinna kärleken tillbaka genom svartsjuka. Planen går så där. Plötsligt har Olivia trasslat in sig, förirrat sig och känslorna går på högvarv. Det handlar också om att få ta för sig på lika villkor, vänskap, ryktesspridning, könsskillnader, familjerelationer (familjehemligheter) och om att hitta sig själv. Det hade kunnat bli riktigt krystat med att få in allt, men den stora behållningen i boken är att allt flyter på i en sådan himla behagligt framdrivande ton att det aldrig blir pålagt.

Boken finns också utgiven som Sveriges första E-bok+, något som i USA kallas för Enhanced Books, och innebär extramaterial i form av text, bild, ljud och musik så att man kan "lära känna personen djupare, ta del av deras hemligheter och spellistor, lyssna på musik och bakgrundsljud medan du läser den på din surfplatta eller smartphone." Blir lite nyfiken att prova för att se vad detta skulle ge läsningen (spontant känner jag att det är ju en del av hela läsningen att hitta på allt detta i sitt huvud, men som 30+:are tillhör jag nog inte den tilltänkta målgruppen).

Kärlek

Den jag var

För några år sedan i ungdomsavdelningen på Kungsbacka bibliotek hittade jag Om jag inte hade sett honom av Kevin Brooks som var fylld med små skrivna hälsningar om hur fantastisk boken var. Vilket den också var. Meg Rosoffs bok Den jag var påminner mig om denna. Kanske är det bara kusten, de salta stänken, längtan, de stora känslorna och det något grådisiga. Ibland lämnar ju böcker bara en stark känsla efter sig. Men lika bra är det i alla fall. På en internatskola i en liten ort utmed den engelska östkusten hamnar bokens huvudperson efter många omflyttningar på diverse skolor till föräldrarnas besvikelser. Plötsligt finns det ett skäl att kämpa sig kvar på skolan, ett skäl som befinner sig utanför internatet. I en av de små fiskestugorna längs stranden bor nämligen Finn som han dras till likt en magnet. Det är små ljuvliga vändningar i boken och språkmässigt uppslukande. Och inget är som man tror från början.

Ung, bög och jävligt kär

16-åriga Filip går musiklinje i Stockholms förort och bestämmer sig för att komma ut. Hans pappa vägrar tro att det är något annat än en övergående extremfas. Filip finner istället stöd hos bästa kompisen och den oljemålandes bohemgrannen. Grundhistorien i Johannes Sandreyos bok Ung, bög och jävligt kär handlar om Filips kärlek till den latinofotbollsspelande Emilio, som motvilligt besvarar känslorna. Men det finns även ett antal andra historier i den här kompakta boken som liksom inte andas. Det gör mig matt och en aning uttråkad. Tyvärr är karaktärerna oätligt stereotypa vilket plattar till hela texten. Ett onödigt inlägg som jag hakade upp mig på genom texten är stycket om den sura lärarinnan och hennes musbröst, som kommenteras av den superfantastiska och vidsynta (?) läraren Benny, vilket bara känns märkligt och irrelevant. Språket irrar bort sig, är näst intill pedantiskt upplagt där man är rädd för att lämna ute ett ord, och perspektiven byts till förvirring. Idén är jättebra, men jag tycker att många av de nystartade förlagen gör misstaget att låta idén gå före formen. Det är en viktig bok och den kommer absolut åka med på bokpraten framöver men den borde ha kapats och skrivits om. Under ett besök nyligen hos oss så gjorde Petter Lidbeck en parallell till Astrid Lindgren när han skulle beskriva skrivprocessen för att få fram något bra "man skriver, kapar bort hälften och skriver om det som är kvar".

Det här med resuméer

Jag har läst del ett och två om klanen Otori, Lian Hearns böcker om Takeo och Kaede som lever i ett fedoalt japan som till stor del liknar det verkliga landet. Första boken slukade jag och jublade över hur spännande och välskriven den var, vilka överraskande karaktärer som fanns med och vilka fantastiska egenskaper de besitter. Kanske störde jag mig lite lite på att kvinnorna var vackrare än vackrast och att männen generellt hade svårt att tygla sina lustar men över lag tycker jag att det är en jättebra bok som vänder sig till vuxna och ungdomar som gillar spänning, historia och fantasy.

Men så läser jag alltså den andra delen och kör fast totalt. Andra delen är nämligen skriven på ett sätt som ska kunna vända sig till en läsare som inte har läst första delen. Den är fylld av återblickar, förklarande meningar, den återknyter och återberättar i var och varannan ening, och för mig som faktiskt har läst första delen och dessutom minns vad som stod i den, blir detta outhärdligt tråkigt efter några kapitel.

Jag tycker så här: Om man skriver böcker i en serie som hänger tätt ihop och där den nya delen tar vid där den förra slutade, så får man förutsätta att läsaren har läst första delen eller annars letar upp den första delen och läser den först. Och om man som författare tänker att läsaren kanske har glömt några viktiga detaljer sedan läsningen av den förra delen så föredrar jag en en fristående kortfattad resumé i början av boken, typ "Detta har hänt". Att försöka väva in en sådan resumé i själva berättelsen går bort. Det gör att texten står och stampar på samma ställe utan att komma framåt och blir en riktig spänningsdödare.

För övrigt stör jag mig enormt på att Kaede får feber av åtrå och andra starka känslor.

Snart är jag borta

Snart är jag borta, Hanna Jedvik

Lina blir våldtagen på en fest. Hon är full och skäms över att hon följde med killarna hem. Hon skäms så mycket att hon inte ens vågar berätta det för sin bästa kompis Maja. Hemligheten äter upp Lina och den enda som får henne att le är Calle som trivsamt tvingar sig på Lina utan att vara framfusig eller påstridig. Maja och Lina får plötsligt en spricka i sin annars så tajta vänskap och vardagen delas inte som förr. Man får följa de båda flickorna och vad de har gemensamt är att de båda längtar bortom: Maja längtar bortanför småstaden och drömmer om ett liv i Göteborg medan Lina längtar bortom sig själv. Det är bra. Jedvik lyckas skriva en sammanhållen bok om tjejers utsatthet, vänskap och om att växa, för det gör dom. De växer båda två och utvecklingen känns realistisk och inte alls krystad som i så många andra ungdomsböcker. Det är en läsvärd fin debut och man kan ju bara hoppas på att det kommer fler ungdomsböcker av Göteborgsjournalisten Hanna Jedvik. På Rabén & Sjögren kan man läsa hennes egna beskrivning samt få hennes soundtrack till boken.
Det är förövrigt väldigt många ungdomsböcker som kommit senare tid som innehåller låtcitat. Musikvärlden får tala för personerna och gestalta deras tankevärld. Ibland känns det lite krystat men i de flesta fall, liksom här, fungerar det bra.

kärlekskranka killar från 2010

Kanske var kärlek ett av temana inom ungdomslitteraturen under 2010, som Petter Lindgren nämnde. Fast när är inte kärlek ett av temana inom tonårskulturen? I alla fall så fanns det ett antal kärlekskranka tonårspojkar bland fjolårets litteratur.

I Ingrid Olssons bok Komma över har Jesper precis blivit dumpad av sin stora kärlek. Pank, deprimerad och orkeslös sitter han i sin lilla sunkiga lägenhet och längtar efter det han förlorat och kan inte sluta tänka på Emma, eller kolla hennes facebookstatusar eller bli lyckligt nervös varje gång hon ringer. Genom boken skalas piedestalkänslan bort och Jesper hittar tillbaka till sig själv. Det är som vanligt i Olssons böcker ett rätt långsamt tempo i texten, känslosamt och inkännande, något som i denna bok, till skillnad från hennes andra får mig att bli lite rastlös. Men jag gillar att de vanliga känslosamma killarna får ta plats. Liksom i Johanna Lindbäcks Saker som aldrig händer där Andreas blir dumpad av sin flickvän Hanna. De har varit ihop i ett års tid men plötsligt börjar Hanna kännas annorlunda. Det handlar om att bli sviken, både av kärleken och av vännerna, om att komma över kärlek och hitta sig själv. Det är, som i Lindbäcks tidigare böcker, vanligt och vardagligt som utgör historien. Själv tycker jag att det blir lite för mycket antiklimax med det som inte händer, men som man som läsare sitter och väntar på.

I Bara kärlek kan krossa ditt hjärta, av Gunnar Ardelius, dyker Betty och Morris upp från hans tidigare bok Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket. Men nu har kärleken tagit slut, eller i alla fall för Betty som dumpat Morris. Han kämpar för att komma över sin saknad och kärlek samt för sin ångest och rädsla för hans pappas vacklande hälsa. Av någon anledning finner jag att jag blir rastlös genom läsningen, kanske är det all löpning eller så är det i avsaknad av något i texten. Boken sticker ut lite från hans tidigare böcker genom att vara skriven mer i romanform, än som de tidigare poesiromanerna. Trots detta innehåller den så klart Ardelius-språket; poetiskt, kreativt och ordrikt, vilket gör honom så läsvärd.

I Mikael Niemis Skjut apelsinen så trånar den namnlöse 16-åriga huvudpersonen efter en av skolans snyggaste tjejer. Trots att detta inte är själva temat för boken, som mer handlar om utanförskap, gränsdragningar och ett bristande vuxenskap, samt de senaste årens skoldödsskjutningar i världen, så fungerar det som en katalysator för bokens handling. Boken handlar om att inte bli sedd och en längtan efter detta samt att äga ordets makt. Språket är grovt, fyllt med äckelutläggningar och har blivit kallad "grabbig". Jag vet fortfarande inte, efter att en rätt lång tid gått sedan läsningen, vad jag tycker. Den sticker befriande ut i alla fall bland fjolårets böcker genom att vara lite som en punkrebell.

Att läsa eller ge bort: Årets två bästa ungdomsböcker

Himlen börjar här av Jandy Nelson.

En del böcker är så makalöst filmatiska. 17-åriga Lennies storasyster omkommer hastigt i en hjärtattack och livet står plötsligt still. Lennie försöker överleva sorgen tillsammans med sin mormor och morbror, som hon bor med då deras mamma övergav systrarna som små. I den enorma sorgen uppenbarar sig plötsligt himlastormande kärlek, och detta gånger två, om en den ena i absolut helt fel kille. Det är en svindlande historia som stormar fram som ett känslomässigt inferno. Jag grät och jag skrattade. Det är så fantastiskt skönt att få göra just så med böcker. För ett tag bor jag där i huset med de udda sköna karaktärerna, sprider lappar för vinden, blir kär, krossar hjärtan, får hjärtat krossat och saknar en syster så själen blöder. Bland alla känslor bottnar sig också en utvecklingshistoria där Lennie, som alltid stått lite i skuggan av sin charmanta syster, får växa och hantera en kris; blir vuxen, blir egen.

Här finns en trailer om boken.

Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld

fick årets Augustpris, ett mycket välförtjänat sådant. Även i denna lysande pärla gråter och skrattar jag under läsningen. Maja råkar drastiskt nog bli av med sin tumspets under en lektion då hon ska tillverka en hylla till sin mamma. Hyllan följer med genom hela historien som utvecklar sig till en spännande historia då det visar sig att hennes mamma plötsligt är försvunnen, en kärlekshistoria då hon klampar in i grannpojkens liv, en utvecklinshistoria då hon börjar ifrågasätta sin mammas frånvaro under hennes uppväxt. Det är en skimrande text som forsar fram och den andas lite av samma anda som Amanda Svenssons Hey Dolly.

Juryn motivering:

"Med träffsäker galghumor förkroppsligas Majas koketta och samtidigt oförställda utanförskap. En av misstag amputerad tumme kastar ut läsaren på en irrfärd i sökandet efter identitet. Ett psykologiskt porträtt med särskild trovärdighet i uttrycket."

Det sämsta jag läst

Det här kan vara det värsta jag har läst på hela året, om inte längre, inom ungdomslitteraturen. Jag hade viss förhoppning på Blod & Choklad av Annette Curtis Klause, då jag hört gott om boken och att den, till skillnad från resten av senaste dark romance utgivningen för ungdomar, hade en flicka i huvudrollen som var den omänskliga. De flesta böckerna inom de senaste åren har ju annars varit flickor som har dragits till killar vilka visat sig vara farliga änglar, varulvar eller vampyrer. Här byts alltså rollerna om. 16-åriga Vivian tillhör flocken varulvar. Hennes pappa, flockledaren, har precis omkommit i en brand. Flocken har precis flyttat till ett nytt ställe och är splittrade och oense. Vivian vill gärna passa in och ha vänner. Hon vet att hon är annorlunda, starkare och av en annan sort men hon tycker att de andra egentligen borde beundra hennes styrka och kraft att kunna förvandlas. I synnerhet Aidan, killen hon blir kär i. Men allt går inte som hon har tänkt sig. Grundplåten är väl i och för sig duglig och det är även till fördel att det inte är lyckligt boken igenom, då den är rätt mörk. Och det finns nog en idé bakom alla utläggningar om hennes smäckra kropp och attraktiva yttre, att hennes fysiska nöjdhet gör henne stark som individ, men språkligt är den en katastrof.
Exempelvis: Medan hon beundrade benens smäckra kurvor, grep hon tag om sina höfter och lyfte upp kroppen i en båge. Eller: En svag bris smekte runt hennes skinkor, och hennes bröstvårtor hårdnade i det svala vinddraget från floden.
Texten för oundvikligen tankarna till en harlequin-roman uppblandad med chick litt. Boken verkar ändå gå hem hos ungdomarna och som sagt det är ju positivt med en tjej som tar för sig, däremot vet jag inte om slutet ändå tar ner en stor del av just detta positiva.

Christina Wahldén

Jag har tidigare bloggat om Christina Wahldén som jag tycker skriver bra böcker, just för att hennes teman är så viktiga.I år har hon kommit med "I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig" (som jag ännu inte hunnit läsa) som handlar om att ha flytt från ett krig och leva med minnena från brutala händelser, och boken "Är det någon där?". Den senare handlar ungdomars utsatthet på internet. Det är en mycket liten kortläst (Nypon förlag) bok om ett stort och viktigt tema, och på ett skickligt sätt lyckas Wahldén få in en rik historia på dessa korta sidor. Jag har skrivit det innan: Wahldéns språk är inte särskilt broderande och insugande men jag gillar verkligen hennes bokteman. 16-åriga Tea spenderar stor tid vid sin dator och i olika chattrum. En dag finns jägaren där och erbjuder henne pengar som hon inte kan motstå. Priset är givetvis att blotta sig, men är det verkligen så högt, tänker Tea. Boken kan bidra till att väcka diskussion och den ställer frågor kring integritet, gränsdragningar, vuxenansvar och egenansvar.

Jag har också precis läst Kort kjol. Boken utkom 1998 och har nu kommit i nytryck i pocket. Det är en oerhört stark och omskakande bok. Myran och hennes klasskamrater från första ring ska fira att de fått sommarlov. Kvällen som börjar fantastiskt slutar i en mardröm för Myran. På en efterfest blir hon brutalt våldtagen. Boken skildrar tiden efter övergreppet, polisförhören och rättegången. Känslorna av skam och skuld och om att kunna gå vidare. Det är en fullständigt vidrig med viktig läsning.