1962 publicerades ungdomsboken Ett veck i tiden, skriven av Madeleine L´Engle (1918-2007), som blev en internationell succé. Nu har den kommit som nyutgåva i och med en filmatisering av boken av teamet som står bakom Frost. I svensk översättning kom den 1983. Boken var banbrytande eftersom den hade en kvinnlig huvudperson, vilket var ovanligt både för tiden och för genren; science-fiction. Idag hamnar den möjligen på alla bibliotekens dystopi-hyllor (i gott sällskap av flertalet kvinnliga kämpar som utgör strider mot makteliten). Det är en liten säregen historia som berättas med toner av både saga och vetenskap. Meg Murry, en trulig tonåring som hamnar i ständiga bråk med både skolvärlden och kompisvärlden, passar inte in någonstans och hon tycker själv att hon har fler brister än förmågor. Hon och hennes lillebror Charles Wallace, ett slags underbarn med stark intuition och intelligens, hänger ihop. Deras pappa som är vetenskapsman har varit spårlöst försvunnen under en lång tid. Deras mamma som hänger sig och all sin tid åt experiment i husets laboratorium är övertygad om att han kommer att komma tillbaka. Så dyker då tre märkliga figurer upp; fru Vadå, fru Vem och fru Vilken. Tillsammans med fruarna ger barnen sig iväg på en jakt efter fadern som tar dem ut i både tid och rymd. Där måste de möta både yttre fara men även sig själva. Det är aningen rörigt med alla tidsveck och varelser. Men det är också både spännande, kusligt, dystert och hoppfullt och finurligt skrivet. En bok om tilltron till att kunna älska. Om att kunna stå emot social oro och att våga tro på sig själv. Jag tycker att boken växer så här i efterhand. Meg och Charles Wallace dyker plötsligt upp lite här och där i mina tankar. Precis så där som Dorothy Gale och hunden Toto gör ibland när de vandrar iväg med sitt lilla gäng; Fågelskrämman, Plåtmannen och Lejonet mot vidare äventyr.
