kärlekskranka killar från 2010

Kanske var kärlek ett av temana inom ungdomslitteraturen under 2010, som Petter Lindgren nämnde. Fast när är inte kärlek ett av temana inom tonårskulturen? I alla fall så fanns det ett antal kärlekskranka tonårspojkar bland fjolårets litteratur.

I Ingrid Olssons bok Komma över har Jesper precis blivit dumpad av sin stora kärlek. Pank, deprimerad och orkeslös sitter han i sin lilla sunkiga lägenhet och längtar efter det han förlorat och kan inte sluta tänka på Emma, eller kolla hennes facebookstatusar eller bli lyckligt nervös varje gång hon ringer. Genom boken skalas piedestalkänslan bort och Jesper hittar tillbaka till sig själv. Det är som vanligt i Olssons böcker ett rätt långsamt tempo i texten, känslosamt och inkännande, något som i denna bok, till skillnad från hennes andra får mig att bli lite rastlös. Men jag gillar att de vanliga känslosamma killarna får ta plats. Liksom i Johanna Lindbäcks Saker som aldrig händer där Andreas blir dumpad av sin flickvän Hanna. De har varit ihop i ett års tid men plötsligt börjar Hanna kännas annorlunda. Det handlar om att bli sviken, både av kärleken och av vännerna, om att komma över kärlek och hitta sig själv. Det är, som i Lindbäcks tidigare böcker, vanligt och vardagligt som utgör historien. Själv tycker jag att det blir lite för mycket antiklimax med det som inte händer, men som man som läsare sitter och väntar på.

I Bara kärlek kan krossa ditt hjärta, av Gunnar Ardelius, dyker Betty och Morris upp från hans tidigare bok Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket. Men nu har kärleken tagit slut, eller i alla fall för Betty som dumpat Morris. Han kämpar för att komma över sin saknad och kärlek samt för sin ångest och rädsla för hans pappas vacklande hälsa. Av någon anledning finner jag att jag blir rastlös genom läsningen, kanske är det all löpning eller så är det i avsaknad av något i texten. Boken sticker ut lite från hans tidigare böcker genom att vara skriven mer i romanform, än som de tidigare poesiromanerna. Trots detta innehåller den så klart Ardelius-språket; poetiskt, kreativt och ordrikt, vilket gör honom så läsvärd.

I Mikael Niemis Skjut apelsinen så trånar den namnlöse 16-åriga huvudpersonen efter en av skolans snyggaste tjejer. Trots att detta inte är själva temat för boken, som mer handlar om utanförskap, gränsdragningar och ett bristande vuxenskap, samt de senaste årens skoldödsskjutningar i världen, så fungerar det som en katalysator för bokens handling. Boken handlar om att inte bli sedd och en längtan efter detta samt att äga ordets makt. Språket är grovt, fyllt med äckelutläggningar och har blivit kallad "grabbig". Jag vet fortfarande inte, efter att en rätt lång tid gått sedan läsningen, vad jag tycker. Den sticker befriande ut i alla fall bland fjolårets böcker genom att vara lite som en punkrebell.

Om vanliga tonåringar

Det är så logiskt alla fattar utom du av Lisa Bjärbo.
Jag har varit sugen på den här boken sedan jag såg den (dock har den irriterande låten surrat runt i mitt huvud alldeles för länge), det kändes som en sådan där bra bok. Besviken är jag inte men den var lite mindre bra än jag hade tänkt mig. Tonen är bra boken igenom, och den påminner mig lite om Johanna Lindbäcks böcker (såg precis att Boktoka skrivit exakt samma sak), men det blir inte så mycket mer. Handlingen är så förutsägbar att man bara väntar på att det som ändå ska hända verkligen ska ske: att killen ska få flickan. Eller att flickan ska förstå att hon vill ha killen, och inte den där spännande roliga mystiska killen, utan alltså just den där pojken som hon har haft framför näsan hela tiden. Det är samma tema som jag bloggat om tidigare, historien om flickan som går omkring i en egen bubbla och inte kan tolka signaler förrän det nästan är för sent. Den fungerar jättebra som trevlig sommarläsning. Det kanske kommer något mer som är lite mindre förutsägbart av Bjärbo. Jag hoppas på det för det känns som att det kan bli något riktigt bra.

Och så Johanna Lindbäcks senaste Saker som aldrig händer. Lindbäcks tidigare böcker, liksom denna, handlar om vanliga svenska tonåringar utanför storstaden. I den här boken får man följa nittonåriga Andreas som är nöjd med sina kompisar och flickvän. Men så plötsligt strular kärleken, vännerna sviker, han blir mer eller mindre tvångsdeporterad till pappas tomma hus på landet, där endast den gamla grannbarndomskamraten finns som han glidit ifrån, och allt vänds lite upp och ned. Det är många samtal över tekoppar i kök med grannen Erik och en smygande insikt för Andreas kapitlena igenom om vad som är viktigt. Liksom Lindbäcks tidigare böcker är allt mycket trovärdigt och det är vad som gör böckerna bra. De dramatiska tonårsproblemen hanteras på ett trivsamt och mysigt sätt och ibland är det bara just sådana här böcker man vill ha.

Om ensamhet och osäkerhet

På sista tiden har det kommit ett antal ungdomsböcker som behandlar temat blygsel. Böcker där blygheten tar över allt, äter upp huvudpersonerna inifrån och om kampen ut ur detta tillstånd.
Lindbäcks Tänk om det där är jag, Olssons Känslan av att hoppa och Nordins Natthimmel. Även Granholms Ett nytt liv på köpet får sållas in till skaran, även om huvudpersonens blyghet och osäkerhet till största del handlar om att vara utsatt för utfrysning. De handlar även om att söka och finna sig själv.

I Emma Granholms tredje ungdomsbok Ett nytt liv på köpet får man följa Sanna, som i och med att hon börjar gymnasiet också får en chans att börja ett nytt liv. De sista åren av hennes skolgång har handlat om ensamhet och om att försöka dölja detta för sina oroande föräldrar. I den nya klassen får hon plötsligt vänner och hon försöker sakta övervinna sin blyghet och smälta in. Men livrädd för att åter hamna i samma situation kämpar hon för att vara alla till lags, och genom att säga ja till allt och alla tappar hon bort sig själv, och snart är allt långt ifrån så perfekt som hon försökte få det till. Det är rätt hjärtslitande att följa Sannas väg ut ur ensamheten och sedan förfall in i ensamhetens tillstånd. Det blir så fel och hjärtat ömmar lite mot slutet och helst av allt vill man lyfta ur Sanna ur sig själv i den allt eskalerande karusellen som spinner åt fel håll. Granholm har ett mycket följsamt språk och den enda personen jag inte kan känna någon förståelse för är Sannas bror, vars roll jag tycker är något överdriven, men vad vet jag med två snälla bröder.

I Sofia Nordins Augustnominerade bok Natthimmel är det Tildes rädsla och blygsel som äter upp henne. Tystnaden är stor i hennes familj och runtomkring henne. Så kommer Jesper till klassen och bryter tystnaden och genom lajvspelet som han introducerar henne för ser hon en möjlighet till att bryta sitt tysthetsvakuum. Genom de nya rollerna och den nya gemensakapen börjar hon att definiera sig själv och inte längre bara utifrån andra. Det känns som ett väldigt trovärdigt grepp att genom lajvspelet våga iscensätta även en ny roll för sig själv och genom att tvinga sig själv till olika situationer växa som människa. Det är en väldigt subtil och finstämd text.

Det känns som att blygsel är ett viktigt och välkommet tema att behandla i ungdomslitteratur, och de ovan nämnda är riktigt bra inom sin genre.

Tänk om det där är jag

Här kommer nu tredje ungdomsboken av Johanna Lindbäck. Det kom en liten tår på slutet (i kombination med slutet på Sagan om ringen, som satte mig i emotionell obalans). Genom de sista kapitlen försöker jag tala huvudpersonerna till rätta, eftersom de envisas med att göra och säga saker som de inte menar, men jag vet samtidigt att det kommer att lösa sig, just för att det känns som en sådan bok. Handlingen är inte drastisk utan mer uppbyggd på himlastormande detaljer. Precis så där som jag minns tonåren själv, när allt liksom blev oproportionerligt förstorat, de där ögonkasten, andetagen, bortvända huvuden, spruckna skratt. Allt som tolkades utifrån sig själv och sin egen dåliga självbild. Och det gör hennes bok väldigt nära och trovärdig. Flertalet ungdomsböcker tar avstamp i en flytt, en början på något nytt och en chans att få börja om. Och det är precis så Agnes ser på flytten från Stockholm till Umeå. För allt gick nämligen lite fel när hon började gymnasiet, blev liksom väldigt ensamt, av någon outgrundlig anledning. Och nu ska hon helt enkelt börja om, vara glad, få vänner, vara omtyckt, bli sedd. Men det är ingen prinsessbok, tack och lov, och allt är inte så där enkelt som det först verkar i boken när allt flyter på i allt det nya. Det blir lite tröga pauser och Agnes alla tankar om att hon inte duger hinner plötsligt ikapp. Det kan ju vara så där man tänker ibland, att allt skulle bli så annorlunda om man bara bytte plats. Det verkar även vara föräldrarnas huvudsyfte med flytten, just att få börja om, och det verkar fungera. Föräldrarna är delaktiga och finns lagom med i handlingen, i många av de senaste lästa ungdomsböckerna framstår föräldraskapet som något diffust och osynligt.
Det är enkelt, realistiskt och mycket bra om att inte duga, om att vara sig själv och om att våga bara vara och så lite trevande första kärlekstrubbel.