Nytt från Stridsberg

Ibland måste litteraturen få vara lite långsam, lite eftertänksam. Allt kan inte vara storslaga episka berättelser i tre generationer med magisk realism och mustiga karaktärer. Ibland vill man helt enkelt läsa Sara Stridsberg och det är som att försvinna in i sig själv ett litet tag.

I den nya boken Beckomberga: ode till min familj rör vi oss i mentalsjukhus-miljö. Beckomberga, den nya tidens sjukhus där patienterna kunde försvinna från omvärlden och aldrig mer besvära den. Här möter vi Jimmie Darling, älskad och beundrad pappa till Jackie, frånvarande och oåtkomlig, ständigt olycklig, på jakt efter ett annat liv. Eller på jakt efter döden. Vi möter Sabina, en annan intagen på sjukhuset, vacker och skör. Och vi möter Edvard, läkaren som tar med sig utvalda patienter på fantastiska fester i Stockholms nattliv. Jackie är fjorton år och söker efter en fast punkt, hon hänger på sjukhuset och umgås med patienterna, kommer och går som hon vill. Det blir som ett hem för henne. I efterhand, som vuxen och nu mamma till en liten son, ser hon tillbaka på tiden då pappan var intagen på Beckomberga.

Som alltid skriver Stridsberg poetiskt och vackert, med ett långsamt tempo. Allt har redan hänt, vi rör oss fram och tillbaka i berättelsen och långsamt läggs pusselbitarna ihop till en helhet. Bäst blir det om man läser romanen i ett svep och riktigt låter sig dras med i textens strömvirvlar.

Tematrio - Titelkvinnor

Veckans tematrio från Lyran:

Berätta om tre romaner/noveller/texter med ett kvinnoförnamn i titeln!

Sara Stridsberg tjatar jag om alltsomoftast nu för tiden. Hennes första och kanske bästa roman, Happy Sally handlar om simmerskan Sally Bauer som "krossar" Engelska kanalen.

Marya - ett liv är en av Joyce Carol Oates lite mindre kända romaner, skriven någon gång på åttiotalet tror jag. Ganska bra, påminner om en annan lite mindre bra Oates-roman, Jag ska ta dig dit, i både tema och personteckning.

Lily Dahls förtrollning av Siri Hustvedt är en bok jag ofta tänker på. Jag gillade det lite mystiska i den och skildringen av den passionerade förälskelsen.

Darling River

Det är mörkt och smutsigt, instängt och infekterat. Dolores, eller Lo som hon kallas, är hämtad från Nabokovs Lolita. Hon växer aldrig upp, blir aldrig mer än en flicka som törstar efter ömhet och kärlek och som ständigt letar efter den förlorade modern. Men hon är heller aldrig barn, hon är hondjuret, flickan med kvinnans kropp och kvinnan med flickans kropp. Hon tar emot sina "bröder" vid Darling River medan fadern väntar strax intill med Jaguaren som de färdas i natt efter natt, och hon kallar det kärlek och trygghet, den enda hon känner till.

Sara Stridsberg är en mästare på att skildra dessa "skisser av kvinnor". Snyggast i den här romanen är avsnitten om den stackars tillfångatagna apan, inburad av en forskare som åtrår henne och som både hotar, straffar och belönar henne för att få henne att bli den flicka han drömmer om. Mot slutet av boken förstår man att buren med apan symboliserar flickan i sin uniform, klänningen. Hon får aldrig åldras och växa upp, hon ska vara instängd, hjälplös i behov av räddning, oskuldsfull och ren.

Det är en roman som får mig att äcklas och må illa, samtidigt som språket är mycket vackert. Men den lämnar mig illa berörd med bilden av Lo, apan, flickan som inte får växa upp, i huvudet.

Drömfakulteten

Jag vet knappt vad jag ska skriva om Drömfakulteten av Sara Stridsberg, det är en så omtumlande läsupplevelse. Jag gillar verkligen det här sättet att skriva fiktivt biografiskt på. Berättaren har själv en av huvudrollerna. Romanen är ett experiment, ett resa i fantasin och tanken, där berättaren tar sig till Valerie Solanas dödsbädd på ett skitigt hotell för horor och socialfall, och för en dialog med henne. Hon ställer frågor om Solanas liv men också om berättelsen som de båda är mitt i. Berättaren har ju bara en viss makt i den här berättelsen, för slutet är redan givet. Däremot kan hon genom att faktiskt berätta historian på det sätt hon gör, ge upprättelse och göra rättvisa åt en våldtagen och utnyttjad kvinna som får bli symbol för alla liknande kvinnoöden.

Styckena som utspelar sig i öknen och skildrar Valeries barndom är så suggestiva, täta och drömlika. Där är romanen som vackrast. Stridsberg är verkligen en stor favorit för mig nu och jag längtar efter att läsa hennes nya roman. Måste man förresten läsa Lolita först för att inte missa något?

Courtney Love

Medan jag läser Drömfakulteten spelar ett soundtrack i mitt huvud. Sara Stridsberg använder nämligen till svenska översatta texter av Hole, Courtney Loves band. Och därför ser jag också fröken Love framför mig när jag läser om Cosmogirl som vinglar omkring i vit päls och höga klackar, full av amfetamin och med läppstift på tänderna. Och jag ser henne även som Dorothy, Valeries mamma, med sönderblekt hår och vita flickiga klänningar, sönderrivna och blodfläckade efter alla män som kommit och gått.

Jag har alltid tyckt att Courtney Love är både cool och tragisk. Hon klär sig vampigt eller flickaktigt, leker med våra föreställningar om vad som är sexigt och kvinnligt, hon svettas och skriker när hon sjunger med klackar, spets och rött läppstift. Samtidigt har hon blivit en skämtfigur som alltid finns med på festerna för att göra allt det där ingen annan vill göra men som man kan skratta åt tillsammans. Senast såg jag henne i programmet (ja, jag gillar dålig tv) "Roast of Pamela Anderson" där hon uppenbart påverkad mest ramlade omkring och ville gruppkramas med alla. Och allt man kan tänka är Varför hjälper ingen henne? Är det okej att visa upp sjuka och påverkade människor bara för att de är kända? Hur som helst så skulle hon ha passat perfekt in i The Factory på 60-talet, sida vid sida med Cosmogirl och Valerie Solanas.

Ur "Violet" av Hole, textförfattare: Erlandson, Eric T; Love, Courtney

when they get what they want, they never want it again
when they get what they want, they never want it again

go on, take everything, take everything, i want you to
go on, take everything, take everything, i want you to

And the sky was all violet I want it again, but violent, more violent
and i'm the one with no soul
one above and one below

i told you from the start just how this would end
when i get what i want i never want it again

Tematrio - Skrivande svenskor

I veckans tematrio från Lyran vill hon att vi berättar om tre skrivande svenskor, som på något sätt skriver om kvinnors livssituation.

1. Monika Fagerholm skriver i alla sina romaner om kvinnors livsvillkor. Med utgångspunkt i 50- och 60-talets romantiserade glamorösa kvinnor beskriver hon hur våra inre flickors drömmar och önskningar krockar med vardagen och verkligheten. Får man äntligen stå på glitterscenen med allt ljus strålande över sig? Eller blir man Prince-rökande småfet städerska på mosterns firma? Vilka roller tillåts vi spela?
   
2. Maria Sveland skriver i Bitterfittan om den moderna kvinnans ojämlikhet i kärleksförhållandet. Att vi automatiskt går in i rollerna, fogar oss in i gamla mönster och vanor som bestämdes långt före vår tid och helt utan vår inblandan. Kan vi inte ändra på det nu? Kan man leva jämlikt med sin partner? Kan bli en jämställd mamma eller är föräldraskapet alltid en kvinnofälla? Sveland påminner oss om de små sakerna vi glömt bort att slåss för.
   
3. Sara Stridsberg drabbade mig hårt med sin roman Happy Sally som jag tycker handlar om alla kvinnor som försöker följa sina drömmar samtidigt som de vill bilda familj och vara en god mamma/fru/syster. Men vad händer när man förtrycker sina drömmar? Vilken sorts människa blir man?
   

Happy Sally

Inte för att jag och Ida har jättelika smak vad gäller böcker, (ofta blir det en kamp mellan fantasy/vampyr/science fiction och diskbänksrealism när vi ska välja gemensam läsning) men ända sedan hon tipsade om Sara Stridsbergs Happy Sally har jag varit sugen på att läsa den. Och nu är jag bara så himla glad att jag har gjort det! Den lever kvar, Stridsbergs språk är så fantastiskt, berättelsen är fantastisk. Stackars stackars Ellen som jagar en omöjlig dröm och som inte orkar med livet när den drömmen visar sig vara onåbar. Familjen och barnen och deras lycka räcker inte för Ellens egen lycka. I fjärran hägrar Sally Bauer som simmade över engelska kanalen och trotsade alla livets bojor och krav; på bekostnad av barn, familj, vänskap, kärlek och trygghet; men med drömmen i behåll och inom räckhåll. Vilken liten pärla till bok, full av känsla och storhet.