Ibland har man undrat hur det är att vara en sån där brud. En sån där brud som mest bryr sig om utseende, kropp, yta och pengar. En brud som har en kille med skumt mycket stålar, en maffiabrud. Karolina Ramqvists senaste roman Flickvännen handlar om henne. Bruden heter Karin och killen heter John. John tjänar pengar genom s.k. VTR (VärdeTransports Rån). Karin är berättarrösten. Hon kommer från en vanlig medelklassfamilj. En "svennefamilj". Hennes systrar har ordentliga jobb och relationer. Hennes mamma tycker att hon lever av "blodspengar".
Det värsta med Karin är att hennes liv verkar så tomt. Väntan på honom, oron, de andra flickvännerna -"tjejerna", träning, sit-ups, kläder och smink. Jag skulle vilja skriva att det känns sorgligt, men man får ingen sympati för Karin. Hon känns bara tom. Det känns som att allt är för sent. Hon har inte längre något val. Eller egentligen har hon valt. Den ständiga oron och den klaustrofobiska instängdheten övervägs av ett liv i pengar och lyx. Karin verkar inte ha något självförtroende heller. Tillbakablickar vittnar om att hon alltid har längtat bort. Hon ville att någon annan skulle komma och ta henne bort. Bort från det tråkiga svennelivet. Men till vad?, frågar man sig. Hon verkar ändå inte nöjd. Sömntabletter och sprit. Alla dövar de ångesten. Ytligheten för tankarna till Johan Klings film Darling och huvudkaraktären Eva.
Ramqvist använder referenser till Scorseses Maffiabröder och Karin identifierar sig med Karen i filmen. Karen- Karin. Karolina Ramqvist har genom språket och gesterna lyckats fånga känslostämningar. Hon har gjort det oerhört bra. Det är svårt att sätta fingret på och man undrar var hon har "fått allt ifrån". Om hon har gjort research? Det tyder i alla fall på en god inlevelseförmåga i de här människornas inre världar.
Bokens ytlighet går mig på nerverna och gör mig nästan illamående. Men det kanske är författarens avsikt. Jag förstår ju att det säkert är många som lever så här. Men det känns ändå så oerhört torftigt. Karin har en bokhylla med böcker, för de ska man ha. Men hon läser dem inte. Ändå känner man att Karin inte är riktigt nöjd. Det känns så tillkämpat. Slutligen känns det som att hon kanske ändå vill leva ett annat liv. Och då blir det plötsligt sorgligt. Sorgligt och tomt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar