Märkliga dagar, märklig bok

Michael Cunninghams roman Märkliga dagar är en blandning av genrer, tidsskildringar och stilar. Den tredelade boken börjar i industrialismens New York, i maskinernas tidevarv, där vi för första gången får stifta bekantskap med karaktärerna Luke, Simon och Catherine. Stilen är poetisk och drömsk, man följer Luke som tror sig höra sin döde bror Simon i maskinernas sång. Luke, som är missbildad och lite egen, citerar poeten Walt Whitman och blir alltmer förälskad i broderns fästmö Catherine. Luke sjunker längre och längre ner i en osammanhängande värld av galenskap och drömmar där industrialiseringens baksidor - fattigdom, trångboddhet, slaveri - bryter ner människorna som kämpar för sin överlevnad och framtid.
Andra delen av boken skildrar den hårdkokta polisen/psykologen Cat som jobbar för polisens jourtelefon för terrorhot. Tiden är strax efter 11/9 2001 och en våg av självmordsattacker utförda av barn drabbar New York. Barnen ringer till Cat strax innan dåden, citerar Whitman och leder henne till en stor förändring i hennes liv. I den här tiden är Simon den rike men onåbare pojkvännen och Luke hennes döde son. Men Luke är även ett av terror-barnen, en vanskapt pojke som hon mot sin vilja beskyddar.
Sista delen är en science fiction-berättelse med Simon i huvudrollen. Världen har drabbats av en kärnvapenolycka, ödlelika utomjordingar har emigrerat till jorden och blir förtryckta av de överlevande människorna. Simon är en konstgjord människa med en stomme av titan. Hans skapare har utrustat honom med en förmåga att citera den gode gamle Walt Whitman, och han har ingen förmåga att känna riktiga känslor. Allt ändras när han slår sig ihop med utomjordingen Catareen och den vanskapte och lillgamle pojken Luke. Tillsammans vallfärdar de från New York, genom den förgiftade amerikanska jorden till Denver, där Simons skapare väntar med ett rymdskepp redo att åka till nästa planet.
Walt Whitmans poesi genomsyrar förstås hela romanen. Tanken om dödens skönhet, alltings oändlighet, människans litenhet men också storslagenhet. Förändring, framåtskridande, tillbakagång. Människorna i boken lär sig om kärleken till medmänniskan och till universum. De lär sig om ansvaret inför framtiden, om döden som en väg till nästa liv, nästa värld, uppoffringen för att andra ska få en bättre framtid... New York återkommer som spelplats. En vit porslinsskål symboliserar världens odödlighet och överlevnadsförmåga. Bytet av genrer tycker jag stör framställningen lite, berättelsen är redan så tyng av symbolik och tankestoff. Men jag gillar verkligen idén att placera in samma karaktärer i olika tider och utforska hur det skulle gå för dem. Den första delen fungerar bäst, rytmen i maskinerna ackompanjeras av poesin. Det vackra bredvid det hårda. Hur som helst är det en väldigt märklig läsupplevelse. På ett bra sätt!