Lysande

I mitt huvud har Bruce Springsteen ekat runt i flera veckor. Det tog ett tag innan jag insåg att det var för att denna lilla briljanta bok i smyg har viskat ut refrängen från mitt skrivbord. Nu är den utläst och jag vill bara basunera Sortland rakt ut. Åh, det är så storslaget bra, denna avskaldhet som rymmer och andas så mycket mer än det skrivna. Jag blir glad ut i fingerspetsarna som bläddrar sidorna framåt. De norska bergen susar förbi mig där jag sitter i framsätet i bilen. Jag är hon. Även om jag absolut inte vill vara henne, en 16-årig gravid flicka bredvid den ovetandes killen, som dessutom är tillsammans men en annan tjej. Nej tack, men det är just Sortlands superba förmåga att suga in en i denna poetiska enkelhet och bli huvudpersonen. Ina råkar bli med barn vid första försöket, smått berusad med en kille som är otrogen. Blickar på håll, en gnagande ångestoro, en bilfärd mot Oslo och ögonblick som inte blir som man tänkt sig. X-publishing har gett ut ännu en liten pärla.

Tricks

Jag som blev så uppslukad av Bjorn Sortlands förra bok Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn? Känner mig lite paff och besviken. Hans senaste bok heter Tricks, den utkom i Norge 2006 och har nu översatts till svenska, och är en lättläst bok. Och lättläst är dess namn, tycker inte att det är tillräckligt med substans och tyngd. Det handlar om att förstå vad man har framför näsan, och att gräset inte är grönare på andra sidan. Den 16-årige berättaren (som aldrig namnges) är kär i utbytesstudenten Janice från USA, som efter ett års vistelse hos hans familj snart ska åka hem. Hans kompis Ruth lägger sig ivrigt i dessa sista veckor som han har på sig för att få hennes uppmärksamhet. Ruths förslag är en lyxdyr middag, men först måste han jobba ihop pengar, vilket han får göra ihop med Ruth. Och tada! Nä, jag ska inte klaga så hårt. Det är en bra lättläst och lättsmält bok som man säkert kan prata kring vänskap, kärlek och yta, men jag tycker nog att den är för platt med tomma karaktärer. Det är ett mycket kort och rakt på språk, som jag i och för sig gillar. Det känns inte påklistrat och det känns som att man får vara inne i en sextonårig pojkes hjärna (eller som jag föreställer mig att det är där inne), det är bara det att, nja. Kanske är det så att jag var för inställd på en sådan där briljant pärla till.

Blandade tankar

Om "Babel Special" med Per Olov Enquist som visades häromkvällen. Jag bara måste läsa hans nya självbiografiska bok Ett annat liv! Jag längtar efter hans omsorgsfulla språk, de utvalda orden, tanken bakom allt. Daniel Sjölin bad honom ha författarskola och visade upp olika meningar som Enquist skulle välja bland. "Vart tog det vägen." Med punkt och inte frågetecken. Eftersom frågan då går inåt i läsaren och inte kräver ett svar. Och som tempus valde han gärna pluskvamperfekt: "Han hade då rest sig och gått". För att ge intryck av att en historisk källa ligger till bakgrund för texten. Så fantastiskt! Jag funderar nu på att läsa om Nedstörtad ängel, som enligt Enquist själv är "smått genial".

Om Vad är så skört att det bryts när du säger dess namn? av Bjorn Sortland som jag läste idag. Jennie skrev om Sortlands bok här.
Jag läste den långsamt, njutningsfullt. Och förstås med en gråtklump i halsen och värkande hjärta. Vad fint det kan vara med luft i en text. Luft mellan raderna, luft i texten, i berättelsen. Så mycket som inte blir sagt eftersom det inte kan sägas. Att tomrum kan vara så talande! Sådant gillar jag.
Jag tänkte på Innan jag dör av Jenny Downham som jag skrev om tidigare här. Skildringar av unga människor som väntar på att dö. Men i Sortlands bok är det ju Markus, han som blir så fruktansvärt förälskad för första gången i sitt liv, som berättar. Om Ingrid, den sjuka och vackra. Downhams bok befinner sig mitt inne i dödsångesten hos den som snart ska dö. Och hur kan man egentligen skildra något sådant? Kanske är det lättare att beskriva döden från den anhörigas perspektiv. För där kan vi känna igen oss. Där kommer vi alla att befinna oss en gång. Ung kärlek beskrivs också i båda böckerna. Men i Downhams bok kan vi aldrig veta vad hennes pojkvän känner. Hur det känns att bli kär i någon som snart ska dö. Och ändå känna att det är värt det.

Love Stories och lite kärlek som gör ont

Det aldrig utsinade temat kärlek i två olika ungdomsboksskildringar: Förbjuden kärlek av den populäre brittiske författaren Bali Rai och Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn? av en norsk författare, Bjorn Sortland. I Bali Rais bok handlar det om kärlek över gränser, en modern Romeo och Julia historia. Hans böcker tar ofta upp temat rasism och kulturella fördomar, och här är det asiater som inte får blandas med svarta. Simran och Tyrones historia växer fram kantad av hårda förbud, osynliga lagar och tydliga regler som inte får rubbas. Det är bra och det skulle antagligen vara ännu bättre på engelska. Aktuell kärleksbok utan minsta slisk, bara rakt, hårt i ett ungdomsspråk som känns ärligt.

Den andra boken med den långa titeln är en fängslande fin liten historia. Markus blir förälskad i Ingrid och kärleken bränns av längtan och lycka, och bränns av sårbarhet. Ingrid är döende. Åh det är så sinnligt, skört och poetiskt brutalt i prosadiktsliknande textmassa. Det finns en fin liten bok som heter Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket. Jag blev mycket förvirrad först av att det var så likt på något sätt, tills jag såg att Ardelius har översatt Sortlands bok till svenska. Kompisinspiration? Båda böckerna är små guldkorn och jag hoppas att dom hittar till fler händer.