Mer om underjorden

Det finns en hel del som är bra och som jag gillar med Underjordiska timmar av Delphine de Vigan. Och så finns det en hel del som jag inte gillar. Mycket krut har lagts på att skapa den täta och klaustrofobiska stämningen som också är mycket påtaglig och väl skildrad. Mathilde blir successivt nerbruten av sin chef efter att hon för första gången uttryckt en annan åsikt. Hans härskartekniker är fasansfulla: med små, små knep lyckas han utesluta Mathilde fullständigt från arbetsgemenskapen, han krossar hennes självförtroende och tar ifrån henne alla uppdrag och ansvarsområden. Till slut flyttas hon till skrubben bredvid toaletten, utan dator och utan arbetsuppgifter. Och utan kollegor, eftersom alla omkring blir illa berörda och får dåligt samvete av att se henne, men ingen har mod att trotsa den allsmäktige chefen. Isoleringen är total.

Det känns lite överdrivet, kan jag tycka. Berättelsen fastnar lite och kommer inte framåt. Parallellhistorien om Thibault som precis tagit sig ur ett destruktivt förhållande där han var den som älskade mest, känns framtvingad för att belysa Mathildes situation än mer. Och att deras historier liksom korsas och glider in i varandra, att de tänker samma saker, gör mig bara irriterad för att det är ett så uppenbart filmknep. Man kan se boken filmatiserad nästan alltför tydligt.

Däremot gillar jag verkligen grundidén: den här känslan av att inte veta när det började men att man plötsligt finner sig själv djupt insnärjd i något man inte kan ta sig ur. Och arbetet, kontoret, företaget som ett klaustrofobiskt fängelse. Staden som en myrstack och människorna som små myror som dag efter dag trängs bland tunnelbanor och tågvagnar på väg mot sina liv som aldrig tycks börja. Dock känner jag att skildringen av karaktärerna ändå blir för snabbt tecknad: Varför måste vi veta att Mathildes man dog för tio år sedan? Varför behöver vi känna till att Thibault aldrig blev kirurg? Vi lämnar dem ju ändå åt sina öden utan att särskilt mycket har blivit bättre. De tog sig ur sina fängelser, men sedan då? Iväg, vidare mot nya?

Och vad har egentligen sagts om arbetsplatser och härskartekniker? Vad händer med chefen, vad händer med individen, vad händer med strukturen på arbetet? Det finns ingen öppning i romanen för någon lösning på problemet. Chefen är ett maktfullkomligt svin som tvingar sina kvinnliga medarbetare att bära låga klackar för att inte vara längre än honom. Han kan göra som han vill och komma undan med det. Deprimerande.

Här har Elin tidigare skrivit om Underjordiska timmar.

Underjordiska timmar som ger rysningar

Franska Delphine de Vigan fångar mig direkt i denna nästan thrillerartade roman om mobbing på arbetsplatsen och olycklig kärlek. Vi får följa två personer parallellt, och scenen är storstaden Paris. Det är Mathilde som efter åtta år på samma företag, sakta men säkert blir utfryst av sin närmaste chef och slutligen av nästan alla på arbetsplasten. Hon går från att ha haft ett arbete och kollegor hon trivs med, till att ha infråntagits nästan alla arbetsuppgifter. Samtidigt möter vi Thibault, ambulerande akutläkare i Paris. Han suktar efter kvinnan han älskar, som allt mer avskärmar sig från honom. Hans möte med människor bestå mest av smärta och, likt honom själv, bär de alla på en längtan efter gemenskap.

Jag tycker porträttet av Mathilde är mest fängslande. Hur hon blir allt mer utesluten ur gruppen och och gemenskapen är hjärtskärande att läsa. Ångesten hon känner när hon går till jobbet flämtar fram i sidorna, och jag kan inte låta bli att fundera på hur man skulle ha tacklat det själv. Vi spenderar ju så mycket tid på våra arbetsplatser, och vad fruktansvärt det måste vara att inte trivas och inte få vara med. Som det ofta kan vara med mobbing, så börjar det hela successivt och Matilde förstår inte förrän efter ett tag vad som håller på att hända. Det är främst en person som sätter käppar i hjulet för henne och drar med sig den andra. Samtidigt börjar det gå upp för Mathilde vad som kan ha utlöst detta mardrömscenario.

Jag vet inte varför porträttet av Thibault inte fångar mig på samma sätt. Jag stör mig mest på att han är så mesig i förhållande till sin frånvarande flickvän. Det känns som det klassiska dilemmat när en älskar mer än den andre. Men här blir det så övertydligt och destruktiv. Det finns dock en hel del ljusglimtar. Hans möte med de ensamma patienterna är fina, särskilt det med den äldre damen som brister i gråt på frågan när hon var utanför dörren eller träffade någon sist. Då kommer den alienerande storstaden som ett tema fram. Hur storstadens anonymitet också gör oss ensamma och sårbara. Det glimtar även fram i scenerna i tunnelbanan. När Matilde en dag hjälper en kvinna som får en panikångestattack i trängseln, medan de andra passagerarn tittar bort. Den klaustrofobiska stämningen med överfulla vagnar där människor pressas in går att ta på. Mitt i allt detta korsar Thibault och Mathildes vägar på ett "Short cut-aktigt" sätt. Först kändes det krystat, men sen blev det ganska fint. Jag kunde inte släppa Underjordiska timmar på ett par timmar.