Det finns filmer som man gillar på en gång. Som man sveps med av och där allt känns rätt. Sen finns det de riktiga bottennappen, de behöver ingen närmre beskrivning. Sen finns det de som är lite mittemellan, lite jaha, lite underhållande, lite ligga-i-soffan-slötitta-filmer. Men sen finns det de man inte blir riktigt klok på. Som inte är direkt dåliga, men som man inte känner på en gång att det här är en bra film. Det är ofta filmer som skaver lite grann, där allting inte serveras på ett enkelt fat till tittaren. En sån upplevelse hade jag när jag såg filmen White material, i regi av Claire Denis.
Lite kort så handlar det om en kvinna som heter Maria Vial. Hon bor i ett ickenamngivet postkolonialt afrikanskt land där hon äger ett kaffeplantage, som gått i arv i generationer Tiden är också oviss för tittaren. Ett inbördeskrig bryter ut, och många flyr för sina liv, men inte Maria som stannar kvar för att göra den sista kaffeskörden. Hon vill inte lämna landet, och hon blir allt mer envis i sin kamp medan hennes man ser att det inte längre är säkert för dem att stanna. Hennes son, som är i 20-års åldern, försvinner mer och mer in i sig själv. Situationen blir allt mer ohållbar och direkt farlig. men ändå stannar Maria. För det är ju hennes hemland och det är allt hon vet. Filmen för fram temat, vem är främling och vem är det inte? Vem har rätten till ett land, och när har man det? Intressant och högaktuellt tema, särskilt i dagens samhälle med främlingsfientlighet och rasism. Även om jag ibland störde mig på Marias naivitet och dumdristighet, så kunde jag inte låta bli att fascineras av hennes energi och envishet. Ett starkt kvinnoporträtt, en kvinna som klarar sig själv. I vår filmklubb var det någon som tyckte att hon var för manhaftig i sitt envisa sätt att fixa allting. Men det tycker inte jag. Nej, mer sådana förebilder tycker jag!
De höga förväntningarna på filmen gjorde nog sitt till. DN, Svd och Gp hade alla gett den både fyror och femmor. Har också för mig att den var en snackis på senaste Göteborgs filmfestival. Moa gillade den och skriver om den
här . Precis som Moa skriver så tror jag också att det är en film som växer. Fast det var en film som inte var helt lätttillgänglig så kunde jag inte heller sluta tänka på den efteråt. Jennie skrev också om den
här, att den har mycket men att man skulle velat bli lite mer berörd. Det är ganska intressant för det var exakt den uppfattningen som många av oss hade i den filmklubb som jag är med i. Många av oss tyckte att det var ett intressant ämne, bra skådespelare (speciellt Isabelle Huppert) osv, men det var något som saknades. Man blev inte berörd. Några tyckte också att det var rörigt, att man inte fick lära känna karaktärerna tillräckligt, att man inte visste vad filmen ville berätta. Man tyckte att det fanns för många lösa trådar. Men kanske är det så att man ofta är van vid att bli serverad film på ett särskilt sätt? Presentation av karaktärer, en uppladdning, intrig, en lösning av intrigen och ett slut som förklarar. När det inte blir så, så tycker man inte att det är en bra film. Hur som helst så tänker jag ge White material en ny chans. Definitiv en film som är värt att se om.
På den filmklubb som jag är med i såg vi senast En italiensk familj på gränsen till sammanbrott av Ferzan Ozpetek. Det är ju en film som har fått väldigt bra kritik över lag. Men den lämnade mig med lite jaha. Helt ok, underhållande, lite drama, lite djup och lite humor. Men det är ingen film jag kommer att gå och tänka på länge.
