Mr Gaiman och Mr Punch

På Neil Gaimans hemsida är det nedräkning tills han nya bok The Graveyard Book släpps i USA. Tre veckor och fem dagar kvar nu! Det är stort. Jag tycker han är fantastisk, Mr. Gaiman. Min storebror ger mig då och då några av Gaimans verk i present, däribland American Gods och senast första delen av The Sandman. Snacka om nya världar som öppnar sig! För att inte tala om Neverwhere, som egentligen skrevs som en tv-serie, men som nu är en omtumlande bra bok att läsa. Och barnboken Coraline med den parallella världen där hennes dockföräldrar vill sy in knappar istället för hennes ögon, är så bra och skrämmande att man njuter mitt i rysningarna.

Nu har jag läst The Tragical Comedy or Comical Tragedy of Mr. Punch (1994) av Neil Gaiman, en grafisk novell med illustrationer och formgivning av Dave McKean. Det är en fenomenalt vacker bok med teckningar och illustrationer som är som tavlor. McKean har använt massor av olika tekniker; fotografi, collageteknik, målning. Han använder riktiga kasperdockor som han fotograferar av och blandar in mellan bildrutorna med teckningar.

I centrum för berättelsen är en kasperteater, den klassiska "Punch and Judy" som går ut på att Mr. Punch pucklar på sin fru Judy med en käpp tills hon dör, därefter överlistar han bödeln, döden och djävulen. Pojken, berättelsens jag, ser föreställningen både som barn och när han blivit vuxen, och den väcker minnen och familjehemligheter till liv. Den som trär Mr. Punch på sin hand för en föreställning blir aldrig av med honom, och han kan aldrig dö...