lördagscitatet del 1

Här och nu startar jag en ny tradition som jag med föga fantasi kallar lördagscitatet. Den här första veckan kommer citatet från en uppväxtskildring där författaren har den goda smaken att låta fotbollsspelaren Kennet Andersson påvisa huvudpersonens känslomässiga utveckling. Jag kan inte tänka mig en bättre symbol för 90-talet än den evigt kämpande plötsligt lyckade Kennet Andersson som var lite vanlig lite ovanlig men plötsligt kändis och min stora idol.

"Det finns ingen som Kennet Andersson. Ingen är som Kennet Andersson och ingen kommer någonsin bli som Kennet Andersson. Knepet. Jag vet ingenting om honom förutom det att han är unik. UNIK. Och hur han gör sitt tecken, sin segergest. Två fingrar rakt ut i luften. Som pistoler. PANG!"

Ur boken Jenny Häggs mamma solar bröstren i sovrummet av Ida Säll
Jennie har skrivit här

Ps. jag undrar om det kursiverade ordet egentligen ska vara Kneten, Kennet Anderssons smeknamn. Snäll Ida Säll se det här och svara så slipper jag fundera.

Hungerspelen av Suzanne Collins

Inatt låg jag uppe flera timmar trots svidande ögon och trött sambo bredvid. Allt på grund av Hungerspelen av Suzanne Collins. Jennie har skrivit här så vill mest instämma i hyllningarna. ÅH, vad bra den var! Längtar redan till nästa del. Jag gillar särskilt hur Collins undviker chabloner och vågar försvåra saker där andra skulle falla för förenklingar. T.ex att huvudpersonen Kattniss skildras som en komplex människa genomgående istället för den mer traditionella skildringen av en pojkflicka som blir förändrad (läs kvinnligare) av att upptäcka kärleken. Om det fortsätter i uppföljaren har jag garanterat en ny litterär hjältinna i mitt stall.

Dessutom väldigt bra med en ungdomsbok som inte är könsstereotyp, varken som bok eller i vem den riktar sig till. Bara sjukt spännande och hemsk. Blir väldigt sugen på att läsa Ful av Scott Westerfield som Jennie tycker påminner om den här. För tydligen gillar jag framtisdystopier nästan lika mycket som diskbänksrealism, vem kunde tro det?

boken var virrig, spännande och ett monster av förvirring

Ibland skulle det vara praktiskt att kunna spola tillbaka tiden, radera ut lite förväntningar och börja läsa utan väl uppbyggd pepp. Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett under av förljugenhet av Annette Kullenberg hade definitivt vunnit på det.

Boken med den extremt långa titeln handlar om det vassa pennskaftet Marianne Höök, en stor personlighet i den svenska offentligheten fram till självmordet 1970. Annette Kullenberg var personlig vän till Marianne Höök men kände aldrig att hon riktigt kände henne. När hon journalistiskt börjar undersöka Mariannes liv går det allt mer upp för henne att det inte verkar vara någon som upplevde att de kände Marianne Höök. Vem var hon? Varför var hennes bakgrund så totalt utraderad? Vad innebar hennes förnekelse för hennes psykiska besvär och för hennes omgivning? Vem var egentligen Marianne Höök? Marianne Höök framstår som någon som drog att leva i nuet in absurdum, det fanns inget annat än nu nu nu och det fanns definitivt ingen uppväxt som moderlös hos morföräldrar i Sunne.Den bild som växer fram i Kulleneberg bok är att det som fanns var en snobbig arbetsnarkoman med vänstersympatier och en offantlig överlevnadsinstinkt sida vid sida med depressioner och panikångest.
En otroligt intressant och komplex person med andra ord.
Den stora nackdelen med boken är att den står i vägen för just det den ska skildra. Kullenberg hoppar fram och tillbaka i kronologin, drar ut på stickspår i en evighet, skvallrar och lyckas med konststycket att både berätta för mycket och för litet. Ett problem för mig personligen är att Kullenberg förutsätter att man som läsare vet väldigt mycket om det boken skildrar. Jag var inte född när Marianne dog och med tanke på att det inte har skrivits någon biografi över henne tidigare tycker jag det är åtminstone obetänksamt att förutsätta läsarens stora kunskap om henne och om tiden hon verkade i. Samtidigt som jag har svårt att hänga med i resonemangen får jag alldeles för mycket information som jag inte får någon ordning på.

Jag gillar greppet med intervjuerna som är genomgående i boken, där man får olika människors uppfattning om Marianne, det ger den där effekten av en splittrad och komplex person som Kullenberg verkar ha varit ute efter. och jag gillar Kullenbergs sätt att beskriva händelser och hennes sätt att skriva men som sammanhållen biografi tycker jag inte det fungerar. Textmassorna står i vägen för huvudpersonen.

Sen måste jag nämna det märkliga slutet där Kullenberg använder sig av lite olika ledtrådar och får fram att Marianne Höök troligen blev utsatt för incest av sin morfar. Det framstår som plumpt och oöverlagt. Jag har svårt att tänka mig att någon som är insatt i hur människor hanterar övergrepp skulle komma till samma slutsats som Kullenberg. Att man som föräldralös (hon hade sin pappa kvar i livet men växte upp de första åren hos sina morföräldrar) knyter an till släktens stora patriark och fortfarande som vuxen ser honom som sin herre behöver inte betyda att det var ett incestuöst förhållande. Det kan säkert ha varit det men att skriva det svart på vitt i den första biografin över Marianne Höök är inte okej för det. Kullenberg lägger inte fram bevis heller utan snarare verkar resonemanget ha varit att om det var så så skulle det förklara en hel del oförklarligt med Marianne Höök.

Förmodligen hade jag gillat mer utan de högt ställda förväntningarna eller så var jag helt enkelt inte rätt läsare för Kullenbergs sätt att skriva den här gången. För det ska sägas, hon är konsekvent i sitt hoppande och i sin inkonsekvens så det framstår snarare som medvetet än omedvetet.

Hämnden är ljuv?

Mera Oates. En av hennes kortromaner (annars skriver hon ju gärna tegelstenar). Våld - en historia om kärlek eller som amerikanska originalet heter, Rape - a love story. För det är just våldtäkten den här boken handlar om. Från första sidan kastas vi in i händelserna centrum, den ödesdigra natten då Teena Maguire och hennes tolvåriga dotter väljer vägen genom parken i stället för den upplysta och säkrare omvägen. Men sådant kan man ju aldrig veta - förrän efteråt. Mor och dotter blir först trakasserade, sedan våldtagna och misshandlade, av ett gäng killar som lämnar kvinnorna blödande och nära döden. Dottern undkommer våldtäkt och gömmer sig, livrädd och chockad. Hon kan senare kalla på polis och rädda sin mammas liv.
Resten av boken består främst av rättegången där kvinnornas trovärdighet ifrågasätts och mammans klädsel kritiseras, och där "pojkarna" framställs som oskyldiga grabbar som är som killar är mest, dvs de har svårt att kontrollera sig, svårt att motstå lockelser, faller för grupptryck, vill ha kul....
Det är inte svårt att känna författarens vrede mot den här typen av rättegångar som är så vanliga. Där den våldtagna, misshandlade, förnedrade och traumatiserade kvinnan ifrågasätts och ogiltigförklaras, medan våldsdåden bortförklaras som "pojkstreck". Våldet, vreden, hatet, maktlösheten - allt detta är viktigt och stort i romanen. Men Oates har också skapat en hämndens ängel, den från kriget ärrade polisen Dromoor som inte kan släppa det här fallet när han väl en gång har sett den livrädda blodiga dottern vid vägkanten. Han tar saken i egna händer och avrättar en efter en av våldtäktsmännen. Och han njuter av det. Samtidigt som jag som läsare glädjs över den blodiga rättvisa som skipas så framträder kritiken mot USA:s vapen- och våldsälskan tydligt. Våld föder våld. Hämnd föder hämnd.

Rapport från mitt i läsningen

Håller på med Joyce Carol Oates senaste, Dödgrävarens dotter, som är en maffig sak på 600 sidor. Huvudpersonen är Rebecca Schwart som anländer i USA med sin tysk-judiska familj. Boken är tillägnad Joyce Carol Oates farmor och sägs bygga delvis på farmoderns levnadsöde.
I början kändes det lite jobbigt eftersom boken är så lång. Kan få någon slags lässtress, som jag tror är en skada från litteraturvetenskapen, där man ibland "läste" tre romaner i veckan. I alla fall så kändes boken först lite trög, och jag fick liksom inte min Oates-kick. Det var inte dåligt eller så, men ja lite trögt och oberörande. Särskilt jobbigt med tanke på alla fina recensioner den har fått.

Men nu så! Halvvägs in i läsningen på väg mot de 300, har den tagit en ordentlig fart! Den första dramatiska höjdpunkten, som i sann Oates-anda drogs ut på, har inträffat. Och nu är det bara läsa, läsa. Jag hoppas att det håller i sig. Jag kan avslöja så mycket som att detta känns lite fräscht Oates, lite "nytt". Visst offer-temat finns här, men också en styrka. Vissa av hennes böcker har påmint så mycket om varandra att de känns nästan som samma bok. Men Dödgrävarens dotter är något eget. Och hittills är det mustigt härligt romanberättande när det är som bäst. Återkommer med en slutrapport.

I gymnasiet började jag läsa del ett i Ulla Bolinders romantriologi om raggarbrudarna Kicki och Eva-Lena i Uppsala. Jag läste inte klart men insåg nu att jag faktiskt samlat ihop hela trilogin i bokhyllan så det var bara att börja läsa.

Den första delen heter Hoppa in då! och här möter vi Eva-Lena och Kicki som raggarbrudar i Uppsala på 60-talet. Boken är upplagd så att man följer bådas tankar och beskrivningar omlott, lite som en dubbel dagboksroman även om författaren inte följer formatet fullt ut, det är tydligt att de inte är dagböcker utan en berättelse för oss, läsarna. Kicki är den lite mer stabila av de två och för henne är raggarvärlden mer ett farligt och spännande äventyr medan det för Eva-Lena inte är ett äventyr utan mer en grundförutsättning. Vi får följa dem under något år då de går från att vara hyfsat oskuldsfulla fina flickor som aldrig skulle åka med en riktig raggarbil, dricka sprit, ligga med killar eller ens åka med killar som dricker till att bryta mot de moraliska regler de satt upp för sig själva.
Jag tyckte om boken, jag gillade att den var rätt vardaglig men ändå tog de två femtonåringarna på allvar. Jag kände igen desperationen efter närhet och hur viktigt och oviktigt saker kunde vara på samma gång, jag tycker Ulla Bolinder lyckas bra med att skildra tonårsvärlden. Mitt enda minus är slutet som är öppet men indikerar att en viss huvudperson dött. Gillade inte och jag hade verkligen avskytt det om jag inte vetat att jag hade uppföljaren i tryggt förvar bredvid mig.


Del två i serien heter Någonstans inom oss och nu har det gått några år, det är nu två unga kvinnor på 70-talet vi får följa. Eva-Lena lever tillsammans med Lasse men går allt djupare in i ett psykosliknande tillstånd och blir i samma veva besatt av en yngre arbetskamrat. Kicki är inte alls lika närvarande i den här delen men hon dyker upp då och då, hon lever ensam och bearbetar sin uppväxt och sin alkoholiserade pappa. Upplägget är detsamma, genom text snarlika dagboksanteckningar får vi följa ett handlingsförlopp i två olika versioner, Eva-Lenas och Kickis. Dock är här även insprängt dialoger mellan i huvudsak Eva-Lena och hennes besatthet Johan. Alkoholen har en viktig roll liksom olika psykologiska teorier som Eva-Lena och Kicki använder för att orientera sig i världen. Jag gillar hur Ulla Bolinder genom till synes enkla medel får historien att bli tidstypisk på ett bra sätt, det är inte uppenbar produktplacering utan att hon faktiskt lyckas fånga en tidsanda genom att hennes huvudpersoner får utveckla sig genom böckerna. Något Kicki och Eva-Lena har gemensamt är att de är ganska förnumstiga, de resonerar sig fram genom livet och jag kan tänka mig att man kan störa sig väldigt på det, jag gillar det, tycker det fungerar bra med den bild man får av dem.

Sista och avslutande delen är Hela mig som framför allt handlar om Kicki och hennes skilsmässa med den alkoholiserade Rune. Nu har det gått ytterligare några år, Eva-Lena lever ensam och har kommit ur sin psykos och i princip slutat dricka (igen). Vi får här någon form av epilog där Eva-Lena går igenom vad som hände när förra boken utspelade sig och vad hon nu i efterhand kan se hände. Kicki å sin sida är mitt uppe i kaoset med att vara ensamstående och hantera sin exman och hans nya fru. Hur mycket ska man själv anstränga sig för att den andre ska ta ansvar? vad får man kräva av pappan till sina barn? Vad får man kräva av en alkoholist? Vad är bäst för barnen? Vad är bäst för mig? Vad gör man när man inser att man fortfarande inte är fri från sin pappas inflytande?

Jag tyckte om att få kliva in i Ulla Bolinders romanvärld även om det blev lite mastigt att läsa hela trilogin på några dagar, det var svårt att ta in allt efter ett tag och även jag blev i slutändan trött på resonerandet och hade velat ha mer gestaltande. men allt som allt en intressant serie som nog kommer stanna kvar ett tag i medvetandet.

Biblisk thriller

En familj instängd på en båt med ruttnande kadaver och en outhärdlig stank, utrustade med paddlar som släcker människoliv, under ett regn som aldrig upphör, med förtvivlade tankar och en benhård tro. Geraldine McCaughrean har skrivit en bok om Noas ark, eller om hur det hade kunnat gå till på arken under syndafloden. Det är en biblisk psykologisk thriller med en stark klaustrofobisk känsla som kryper inpå. Den yngsta dottern Timna börjar alltmer tvivla på hela ideén, på sin far och på Gud. Tyst börjar hon ifrågasätta hur de kan rättfärdiga mord för att just bara deras familj ska överleva, kusingifte för att kunna befolka världen igen och djurens rätt framför människans. Tillsammans med sin yngsta bror Jefet och hans tvångsgifta brud räddar hon en liten pojke med en bebis i famnen, som de gömmer bland fåren. Livrädd för att han är en demon, och livrädd för att ha trotsat sin far och Gud äts hon upp av skuldkänslor. Det starka patriarkatet tvingar kvinnorna att följa männens lagar, men när bröderna blir allt mer fanatiska i sin tro visar de prov på trots och sammanhållning. Alla arkdeltagare får varsin talan till att börja med, även djuren får sin röst hörd, i hur det är att ha hamnat på den trånga ytan. Sedan är det Timnas ögon som betraktar den krypande ångesten. Men hon vet att ingen skulle lyssna på henne, tillhörande det kvinnokönade släktet som hon är. Hon vet också att hon antagligen inte kommer att bli ihågkommen av eftervärlden, till skillnad från hennes bröder. På slutet visar det sig att det är inte bara Noa som Gud har talat till och att det kanske inte bara heller finns en tolkning av det hela.

Boken har belönats med priset Whitbread Children's Book Award. Bokomslaget, som för tankarna till Alexander McCall Smiths barnböcker, ser mer anpassat ut för yngre barn än vad innehållet är tänkt till. Det är en bok som väcker många frågor och diskussioner kring stora frågor om liv, död, religiös fantatism och patriarkal makt. En idé som nu i efterhand tycks bättre än vad den kändes när jag läste boken.

Ord och brev och krig och kärlek

Boken med den jobbiga titeln Guernsys litteratur- och potatisskalspajssälskap är skriven av amerikanskan Mary Ann Shaffer som debuterade sent och dog förra våren. Den är skriven i brevform, med den självständiga och kvicka Juliet som medelpunkt.
Det är strax efter andra världskriget, Europa ligger i ruiner och människorna försöker återhämta sig och bygga upp sina liv igen. Juliet arbetar som författare och tidningsskribent i London när hon av en slump får ett brev av en man som fått tag i en av hennes gamla böcker. Mannen heter Dawsey och bor på Guernsy, där han tillsammans med några andra bildat en bokklubb, nämligen Guernsys litteratur- och potatisskalspajssällskap. Juliet blir nyfiken och börjar brevväxla, inte bara med Dawsey utan också med resten av sällskapets medlemmar. Kriget har lämnat djupa spår på ön eftersom den var ockuperad av tyskarna och Juliet bestämmer sig för att skriva en bok om ockupationen.
Inom en smågullig och lättsam ram av relationer i bästa Jane Austen-anda diskuteras krigets inverkan på människorna. Hur långt kan man tänja mänskligheten? Är humanismen och solidariteten värd att dö för? Hur går man vidare efter alltings slut?
Boken handlar mycket om litteratur och läsning. Hur konst, musik och ord kan hjälpa oss igenom de mest fruktansvärda situationer, skänka mening till meningslösheten och få människor att upptäcka styrkan inom sig. Och hur man kan hitta nya vänner och skapa relationer och kärlek efter ett stort trauma.
Karaktärerna är lustiga och mustiga, miljön lantligt pittoresk, hjältinnan repliksnabb och snärtig och slutet gott allting gott. Oerhört underhållande, mysigt och medryckande.

Guldkorn

Det fanns verkligen några guldkorn i Noveller för Världens Barn 2008. Däremot tyckte jag att novellerna som vann SVT:s tävling var genomgående av dålig kvalitet.
De bästa novellerna, förutom de jag nämnde i förra inlägget: Theodor Kallifatides har skrivit en text som heter Sisyfos på Medborgarplatsen om en man som förlorat allt och fått börja om och som till slut når insikten om att det lilla och brutna livet också är ett värdigt och fullgott liv . Jonas Karlsson är bra på att skriva fyndiga noveller med en avslutande "twist". I hans novell 14 februari blir alla hjärtans dag en dramatikens dag där kärlek och vänskap och utanförskap ses genom två gymnasiekillars ögon. Heidi von Born har skrivit en fantastisk novell som heter Sommaren jag glömde där en flicka skriver en uppsats om sommarlovet och tar fasta på det hon glömde, som pappas blickar på grannfrun till exempel. Mats Kempes text Stycke för grapefruit och sax är en samling ögonblick och situationer som man bara vill ha mer av. Anna Schulzes I trädgården beskriver en fruktansvärd sorg och arbetet med att gå vidare efter den utan att någonsin snudda vid de orden. I stället beskrivs detaljerna runt omkring, gesterna, upprepningen otroligt skickligt. Och Inger Alfvéns avslutande Stalker är en spännande thriller i miniformat.

Noveller för Världens Barn

Jag läser årets utgåva av Noveller för Världens Barn med bidrag av Sveriges (tydligen) bästa författare. Hittills har det varit väldigt blandad kvalitet på texterna. Susanna Alakoskis bidrag som inleder boken är en rolig relationshistoria där den evige loser-mannen köper en uppstoppad örn, säljer den dyrt till en samlare från Tyskland och satsar alla pengarna på en häst som förlorar sitt lopp. Peter Englunds novell har alltför mycket personlig memoar över sig för att vara intressant, och Linda Olsson och Niklas Rådström har skrivit alldeles för akademiskt och torrt om tänkta möten med författare och musiker där citat (Olssons text) diskuteras och musikstilar (Rådström) dissekeras. Jag hade svårt att engagera mig. Däremot tyckte jag mycket om Sara Stridsbergs fina novell om Eva Brauns sista dagar i livet där författaren är närvarande och ingenting är säkert, utan att det förstör fiktionens magi. Och Gunilla Linn Perssons text om sin mormor är kärleksfull och ömsint, rolig och kvick på samma gång.
Övriga medverkande i boken är bl.a. Jens Lapidus, Agneta Pleijel, Inger Alfvén, Sara Kadefors och Jonas Hassen Khemiri. Dessutom innehåller boken bidragen som vann i SVT:s novellpristävling "Slutet på historien", där kända svenska författare skrivit början och opublicerade skribenter gjort sluten. En form som blir lite märklig att läsa. Jag har läst två av bidragen hittills och får samma känsla som av mina egna noveller som jag skrev på högstadiet: Det börjar starkt med en tydlig och bra idé som sedan tappar fart, och sedan riktigt värker man fram slutet för att matcha inledningen. Men jag ska inte säga mer förrän jag läst resten av bidragen och även de övriga novellerna som är skrivna av en och samma författare. Återkommer.

Du ska vara spännande och varm!

Min mammas favoritkontaktannons går så här "bondmora med traktor sökes, svar till de med foto på traktorn" och var införd i tidningen Land. Den är jag uppvuxen med och jag delar min fascination för kontaktannonser med min mamma. När jag gick på gymnasiet gjorde jag en kontaktannons som såg ut så här: "usel pank och hårig söker dig med god ekonomi", det gick inget vidare vill jag minnas även om jag själv lätt skulle dejtat någon med den beskrivningen (skulle kanske lagt till egenkär förresten?).

I Den nyutkomna boken Du ska vara spännande och varm av Anna Bengtsson får man följa med in i nätdejtingens förlovade land. Vår ciceron är Fruensamhemma som med alltmer besatthet plöjer igenom annons efter annons. Vissa försök går bättre, andra sämre. Korta textstycken som berör själva handlingen varvas med utdrag från presentationer och konversationer och med bilder som föreställer olika personbeskrivningar/klyschor Fruensamhemma stöter på. Just bilderna var jag tveksam till först men sen insåg jag dess genialitet och boken skulle blivit betydligt mindre intressant utan dem. Speciellt bilden med undertexten "jag tycker om att skoja och leta efter svamp" som föreställer en äldre man som gömmer sig lite lurigt bakom en sten är helt fantastisk, bilderna ger en till dimension till texterna och får mig att verkligen att reflektera över vad ord man beskriver sig med verkligen innebär.
Fruensamhemma beskriver hur det alltmer blir en besatthet, att dejtingsidan blir hennes sammanhang, hon har koll på vilka som varit inne och letat länge, vilka som uppdaterar ofta, vilka som ljuger och annat som definierar dig i det sammanhanget. Men målet är givetvis att träffa någon, att kunna lämna dejtingsidorna, vilket är en intressant förutsättning för ett sammanhang. Att ingen egentligen vill vara där (och i det här fallet: ändå måste göra sitt bästa för att vara sitt allra mest strålande jag)

När jag först började läsa var jag rätt tveksam till formatet och utförandet, med uppbruten text och bilder inslagna i texten, jag är ju mer för ordentliga romaner och mastiga textsjok. Men efter ett tag vann Anna Bengtsson över mig på sin sida och det var där någonstans jag läste baksidestexten och insåg att författaren var samma som barnboksförfattaren Anna Bengtsson. Och kanske är jag ytlig men jag tror att det påverkade en del att det var en person jag kunde relatera till och redan gillade som hade skrivit boken, jag kände mig nog tryggare också, litade på att hon skulle föra mig i land ordentligt efter läsningen så att säga.
Sen gillade jag extra mycket att Fruensamhemma är otroligt lik mig och jag fick som en liten inblick i hur mina kontaktannonser skulle se ut om några år.

Du ska vara spännande och varm är en otroligt lättläst och lättsam bok men inte alls lättviktig utan bara bra välskriven underhållning. så läs, fnittra lite på spårvagnen och fundera över hur din egen kontaktannons skulle se ut.

Häxan Kiki

Jag är lite besviken. Regissören Hayao Miyazaki har gjort en animefilm baserad på Eiko Kadonos barnbok Kikis expressbud. Och just Miyazaki är en av mina gudar efter hans fantastiska filmer Spirited Away, Princess Mononoke och Howl's Moving Castle. Nu har jag inte sett filmen om Kiki, men jag hade ändå vissa förväntningar på boken.

Det handlar om elvaåriga häxan Kiki som ska fyller elva år och ger sig ut i världen för att under ett år leva som häxa på egen hand. Häxor är snälla och rara varelser som hjälper människorna och beskyddar dem. Hon har sin lilla svarta katt Jiji med sig som sällskap och tillsammans råkar de ut för äventyr och kluriga uppdrag. Efter ett år återvänder Kiki hem till sina föräldrar men upptäcker att hon har vuxit under året som gått och faktiskt längtar tillbaka till sitt eget liv i den nya staden.

Det är en ganska snäll och ofarlig berättelse. Häxan Kiki är en pojkflicka som ifrågasätter de könsbestämda mönster de andra flickorna verkar följa. Hon är påhittig och självständig. Det som gör mig mest besviken, förutom att jag tycker att berättelsen är lite småtråkig, är den dåliga översättningen. I en bok som barn ska läsa själva tycker jag att det är viktigt att språket är omsorgsfullt genomarbetat, att det är tydligt och lättläst. I den här boken är jag till exempel ständigt förvirrad i fråga om vem som säger vad. Ibland är ordföljden konstig i meningarna plus en massa slarv som stavfel. Sådant tycker jag är trist!

Bästa biofilmer 2008

Just när ni trodde det var slut på listor, tänkte jag ge mig på en liten årets bästa film 2008. Bioåret 2008 var inte alls lika bra som förra året. Eller så beror det på att jag har bott i mindre stad det senaste året, där utbudet inte är särskilt stort . Dessutom jag har ju lyckats missa svenska filmer som Låt den rätte komma in, Maria Larssons eviga ögonblick och De orättfärdiga. Jag har en känsla av att dessa filmer också skulle passat in på den här listan.


Into the wild – En film som stannade kvar lääänge efteråt. Om livet, naturen och hur man ska leva är frågeställningar som ställs på sin spets. Tillbaka till naturen skrev jag om den här filmen. Läs. Bygger på en verklig händelse som beskrivs i boken med samma namn. Sean Penn som regissör brukar inte göra mig besviken och Eddie Vedder står för den fina musiken.

No country for old men- En av bröderna Coens bästa. Suggestivt, skrämmande och vackert. Mycket skådespelaren Javier Bardiems film, som kryper innanför skinnet i rollen som känslokall psykopat. Läs mer.

Fjärilen i glaskupan - Detta är filmen som bygger på boken med samma namn (många sådana i år). Den sanna historien om Jean-Dominique Bauby, chefredaktör på Elle, som efter ett slaganfall endast kan kommunicera med sitt ena öga. Så otroligt smart och bra skildrat inifrån honom. Detta skulle kunnat bli en snyftfilm, men istället finns värme, hopp och humor. Fascinerande hur han lyckas behålla sin mänsklighet.

Once- Magisk singersongwriter-musikal som utspelar sig i Dublin. Lågmäld film gjord med små medel. Gatumusikant möter blomsterflicka i Dublin, och de skapar ljuv musik tillsammans. En oförglömlig film som är svår att sätta fingret på.

Försoning – Bygger Ian McEwans roman med samma namn. Det handlar om kärlek, klasskillnader och hur ett litet felsteg kan få ödesdigra följder. Vacker film som är lite seg till en början, men tar sig ordentligt på slutet. Bra spel av Keira Knightly och James McAvoy.

I mars så kommer den...

på svenska. Paul Austers senaste bok Mannen i mörkret (Man in the dark). I katalogen för Vårens nya böcker står det så här: "Mannen i mörkret är en roman om vår tid, en bok som tvingar oss att konfrontera nattens mörker."
Mmmmm...

Ser så klart även fram emot Siri Hustvedts nya bok Sorgesång (The sorrows of an American) som kommer på svenska i maj.

Primitiv ondska

Är ondska något primitivt, är det en urkraft inom oss? Och kan man födas ond, dvs kan ett litet barn vara ondskefullt av naturen? Kan vi skydda oss från ondska genom att skapa lycka omkring oss? Hur mycket styr vi själva över dessa krafter?

Ida skrev för ett år sedan om Det femte barnet av Doris Lessing. Jag har äntligen läst denna fascinerande bok, som på ett sakligt och noggrant sätt redogör för hur två människor tillsammans bestämmer sig för att skapa en lycklig familj men till slut hindras av naturen.
Harriet och David träffas och passar så oerhört bra ihop. De förstår varandra direkt och vill ha samma saker. De vill ha en familj. De köper ett stort hus som bara väntar på att fyllas med barn och släktkalas. Men de kan inte få nog och skaffar ännu ett barn. Och det femte barnet blir det som sätter käppar i hjulet för familjelyckan.
Redan i magen gör barnet uppror och visar prov på aggressivitet och ilska. Och pojken som föds visar vara mer ett slags grottmänniska än en baby.
Han liknas vid en neanderthalare både vad gäller utseende och beteende. Jag tänker att han kanske snarare har autism och någon form av utvecklingsstörning med sina raseriutbrott och brist på social förståelse. De försöker lämna bort barnet till en institution - en fruktansvärt otäckt beskriven passage i boken - men modern Harriet klarar inte av det. Därför får hon skulden för att ha förstört familjen eftersom Ben som pojken heter, kräver all uppmärksamhet. Han är utstuderad illvillig mot djur och andra barn, men saknar samtidigt förmåga att förstå vad han har gjort och varför det är fel.
Ida skrev om det femte barnet som en symbol för något som tar sig in i familjen och splittrar den. Det skulle i så fall vara en kraft man inte kan styra över, kanske är det detta boken framför allt handlar om: våra fåfänga försök att kontrollera varje beståndsdel av vår tillvaro och tron på att man kan skapa och hålla kvar lyckan. Ben är en påminnelse om livets urkraft, det onåbara och svårfångade; olyckan, sjukdomen, katastrofen som drabbar oss utan att vi kan hindra den eller skydda oss ifrån den. Vi måste acceptera den som en del av livet.

visa mig dina läsvanor ska jag ska jag säga dig vem du är.

Eftersom jag älskar listor mer än kanske livet självt så måste jag ju fylla i den här trots att den är förra månadens fling i bokbloggsvärlden.

1. 1. Den värsta läsupplevelse du haft?
Det beror på hur man definierar värsta men om det är på någon form av må-dåligt skala så toppar nog Linda Rosings självbiografi Den nakna sanningen som jag mådde fysiskt illa av. Förutom att det är en hemsk historia kändes det också som ett övergrepp på min språkkänsla, boken är fylld av motsägelser, feltolkade ordspråk, uppfuckad grammatik och meningar som gjorde mig helt matt. Daniel Nylén är medförfattare och jag kan inte annat än känna att han inte borde ha släppt igenom det här, att det som blev ännu ett exploaterande han utsatte Rosing för. Det är skillnad på tal- och skriftspråk och det enklaste sättet att få någon att framstå som dum är att låta den skriva som den talar.
2. Vilken bok har påverkat dig mest hittills?
Väldigt svår fråga. Det finns en bok av Stefan Koch jag läste som kanske fjortonåring som handlade om hur diskursen gick från vänster till höger under 80-talet. (jag vill minnas att den gick ut på att det var dåvarande SAF som stod bakom). Den vet jag att jag refererade till i flera år i alla möjliga sammanhang. Den skulle nog inte påverka mig så mycket idag dock men då var den helt breathtaking vill jag minnas. Annars så är ju Alberte-serien av Cora Sandel den som jag förmodligen relaterat och definierat mig mest efter.
3. Har du läst någon bok som du blivit riktigt skrämd av?
Ja, många. Massor. Ett otal. Mängder. Detta trots att jag medvetet inte läser skräck, thrillers, rysare eller deckare för att jag är så lättskrämd. Men jag har faktiskt läst Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist och då kunde jag inte sova på tre veckor. Gick runt i ett ständigt sömnunderskott och började äta ginseng.
4. Vad använder du som bokmärke?
Jag har en hög med lappar, biljetter, utklipp, riktiga bokmärken och andra minnen som jag har bredvid sängen och tar det översta när jag behöver ett nytt.
5. När brukar du läsa? Hemma, på jobbet, på morgonen, på förmiddagen, på kvällen, innan du lägger dig…?
på toa, på spårvagnen, i soffan, i badet, när jag väntar på spårvagnen, när jag väntar på någon, på lunchen, till frukost, i sängen innan jag ska sova, i soffan efter jobbet. Överallt där jag kommer åt. Jag läser helst ofta men inte så länge eftersom jag blir så rastlös annars.
6. Vad var den första bok du läste?
Minns inte alls. Men minns läsböckerna vi hade i skolan som jag tror Kerstin Sundh har gjort. Som handlade om Elsa och Leo och fler som jag inte minns. De var mina vänner som jag vävde in i mina lekar och ibland berättade jag saker som hade hänt dem som om det var mina egna upplevelser. Sånt gör jag fortfarande när jag tänker efter.
7. Vad är bättre, pocket eller inbundet?
Jag har gått från inbundet till pocket. Pocket är mer praktiskt speciellt när man ska flytta. Men jag har slutat köpa fula böcker oavsett innehåll eller form, det måste se snyggt ut i hyllan. (och så var jag tvungen att skaffa åtminstone en urvalsprincip)
8. Vilken bok läser du nu?
Jag läser Någonstans inom oss av Ulla Bolinder
9. Och vilken sida är du på?
184, har bara några sidor kvar som jag ska läsa när jag skrivit klart det här.
10. Brukar du lämna “kännetecken” i dina böcker? (klottrar i dom, spiller mat/dryck på dom & andra barbariska åtgärder?)
Om det är fack eller teori så gör jag det. Annars inte. När jag gick på gymnasiet fick jag välja vad jag ville av min hyresvärds mammas kvarlämnade böcker, tio kartonger med fantastiska 50-tals utgåvor av proletärförfattarna och annat bra. Hon har skrivit i alla böcker, sitt namn och när hon köpte och läste boken samt lagt in utklipp som har med boken att göra och strukit under meningar hon verkar ha gillat. Det är helt fantastiskt, känns som om jag lär känna den här Aina genom att läsa igenom hennes bibliotek.
11. Påverkar titeln/omslaget dig om du överväger att läsa en bok?
Nej, däremot omslaget om jag ska köpa den.
12. Sidantalet, då?
ja, ibland är jag sugen på kort ibland på långt. Men mest påverkar hur lättläst jag tror att det är, ibland söker jag snabba fixar ibland långsamma.
13. Brukar du bläddra fram till sista sidorna för att få reda på slutet?
Nej däremot hur lång boken är. Och räknar efter hur långt jag har kvar. Det ger mig stabilitet i läsningen, så jag vet något iaf.
14. Finns det någon bok du läst flera gånger?
ja en del men sällan fler än två gånger. Det är nog bara Alberte-triologin och Gentlemen av Klas Östergren som jag läst fler än två gånger.
15. Har du råkat ut för någon olycka som böcker varit orsaken till?
Bara att jag fått gå några stationer i onödan när jag glömt att hoppa av i tid. När jag var liten hade jag en kompis vars föräldrar hade stora problem då hon alltid hade sönder sina glasögon genom att gå in i saker när hon läste. Jag vill minnas att de försökte hitta på någon form av förstärkning så att glasögonen skulle hålla för en lyktstolpe eller två.
16. Brukar du sälja/ge bort dina böcker eller klänger du dig maniskt fast vid dem, även om det är någon bok du inte gillar?
Jag ger bort så mycket jag har hjärta till. Har blivit betydligt mer restriktiv med vilka som får följa med hem. (läs: flyttat tillräckligt många gånger) men trots det är det ett ständigt inflöde. Lämnar böcker i tvättstugan och på jobbet i bokbytarhörnor. Mamma får en del också.
17. Tar du med dig boken du läser på toa?
Ja om jag känner för det. Om jag inte känner för det har jag ett system med tidningar som jag har när jag är på toa. Så något läser jag alltid. Om jag är hemma hos någon som inte har minsta tidning läser jag på förpackningar. Jag tror det är någon psykologisk låsning?

18. Just det, läser du i badrummet?

Japp, jag läser i badet, jag har en fantastisk teknik där jag schamponerar håret med ena handen och håller boken med andra.
19. Har du något boksystem? Skriver du upp vad du läser/ska läsa/ska köpa/köpt för böcker? Skriver du kanske till och med läsdagbok?
har jag något boksystem?! När det kommer till system så är jag av inställningen hellre ett för mycket än ett för lite så japp, det har jag även när det kommer till böcker. Jag har en läsdagbok, bloggen, en tjock mapp med boktips, två sidor fyllda med trippla postitlappar i kalendern med vad jag borde läsa genast, en bokhylla vid sängen med låneböcker + egna böcker som bör läsas hur fort som helst, gärna igår.

Med humor genom en tragedi

Den absolut sanna historien om mitt liv som halvtidsindian Sherman Alexie

I det stora landet av frihet ligger något unket och pyser. Halvtrasiga, nedklubbade, urholkade och alkoholiserade levs liven fram i indianreservaten, i alla fall enligt Sherman Alexie. För det här är hans halvt biografiska bok om livet i Spokanereservatet. Arnold Spirit, även kallad Junior, är född med vattenskalle, stammar, läspar och ritar helst serier (boken innehåller för övrigt små serieillustrationer gjorda av Ellen Forney). Och ja, han mobbas. I fattigdom och alkoholångor finns inte mycket hopp, men Junior följer sin lärares råd om att byta skola och allt tar en vändning. Det ses dock inte med blida ögon av stammen och han blir bespottad och häcklad. I en vit värld hankar han sig fram och på sitt egna sätt lyckas han över förväntan och trots svåra hinder pendla mellan de två världarna. Sympatikänslor väcks redan i första meningen och sen flyter texten fram i ett varmsint berättande som hela tiden balanserar mellan skratt och gråt. Det är fint, det är roligt och det är jättetragiskt, allt berättat ur en fjortonårig pojkes perspektiv. Den är klassad som en unga vuxna bok. Kanske lite Mark Haddon känsla, lite så där avskalat och rakt på i en humoristisk ton. Absolut läsvärt och jag hoppas att både ungdomar och vuxna hittar den. På baksidestexten står det att det är ”en räddare i nöden för 2000-talet”, jag är för övrigt lite trött på den meningen. Detta är Sherman Alexies första ungdomsbok och den har fått flertalet priser och nomineringar. Den går helt enkelt rakt in i hjärtat.

Läs mer om boken på Sherman Alexies hemsida.

Och så tycker jag det är tråkigt att Inger Christensen är död. Efter lång tids sjukdom tydligen, men ändå inte våldsamt gammal: 73 år. Just döden var något ständigt närvarande i hennes dikter. Jag tänker särskilt på Fjärilsdalen där fjärilarna blir budbärare från den andra sidan. Jag har tidigare skrivit om henne här.

Som en madeleinekaka...

Så väcks Torus minnen till liv i Haruki Murakamis Norwegian Wood. När han hör Beatleslåten Norwegian Wood på ett flygplan så strömmar minnen från tjugo år tillbaka över honom. Vi får sedan följa händelserna som blev så omvälvande i hans liv när han var nitton-tjugo år gammal. Bäste vännen Kizuki som tar livet av sig. Bäste vännens flickvän Naoko som blir den stora kärleken. Den framfusiga och frigjorda studiekamraten Midori som blir en länk till livet när även Naoko tar sitt liv. Toru själv fastnar någonstans mellan sina döda vänner och framtiden som fortfarande erbjuder liv.

Jämfört med Murakamis romaner Kafka på stranden och Fågeln som vrider upp världen är Norwegian Wood en mycket mer realistiskt förankrad roman. Inte lika mystisk och öppen för tolkning, men ändå känns inte handlingen glasklar. Det finns frågor som lever kvar efter läsningen, framför allt många "varför?". Det handlar mycket om erotik och sexualitet på ett sätt som påminner mig om Alessandro Bariccos roman Silke. Sinnlig njutning där allt blandas; minnen, doft, smak, känslor och tankar och kropp. Och det handlar om döden som en del av livet, en övergångsfas, en gräns att passera. Och så har vi referensen till Tomas Manns Bergtagen som Toru läser när han hälsar på Naoko på hennes behandlingshem uppe i bergen. En plats som tycks vara skild från den övriga världen. Där de psykiskt sjuka lever, förtrollade och bortrövade från den vanliga verkligheten.

world series

Jag har inte riktigt förstått grejen med serier trodde jag men nu ligger det flera seriealbum här framför mig som jag på olika sätt gillade jättemycket och som fastnat i hjärtat och huvudet någonstans. Det är ju roligt när man blir överraskad av sin egen smak så här kommer mina tre tips.


I detta satans rum av Mats Jonsson
Jag läste Mats Jonssons Hey princess säkert en gång i månaden under hela gymnasiet och förbannade det faktum att jag föddes försent och inte fick uppleva nittiotalet som Mats Jonsson fick uppleva nittiotalet. Det är fint på något sätt att någons ungdomsmisär kan vara en annans dröm. I detta satans rum utspelar sig strax efter Hey princess och handlingen är: Journalistklass åker till England för att lära sig göra tidning, det blir konfilkter och Mats blir olyckligt kär i bartendertjej.
Jag vill nog inte vara Mats Jonsson riktigt lika mycket som jag ville i gymnasiet men det hindrar mig inte från att verkligen gilla den här korta serienovellen (kan man säga serienovell?eller blir det kaka på kaka?) den har ett driv som jag inte riktigt kan sätta fingret på men som gör att jag inte tappar bort mig trots alla trådar och människor. Jag gillar särskilt att trots att det finns en tydlig huvudperson får resten av personerna också liv och får ta plats.

Aldrig godnatt av Coco Moodysson
Även det här är en självbiografi i serieform. Coco är tolv och och punkare. Tillsammans med bästisarna Klara och Matilda startar Coco ett punkband, hänger runt, blir full och bara försöker överleva i största allmänhet. Det är ett stort seriealbum i storlek alltså men själva historierna känns rätt nedtonade vilket funkar väldigt bra. Det känns som att tolvåriga Cocvo visar oss sin värld med den uppgivenheten bara en tonåring kan uppbåda. Det är mycket som händer och smågrejer och storgrejer blandas hejvilt och det fungerar. Jag läste någonstans att personen störde sig på att det som aldrig brände till och att serierna kändes för interna och det är nog det jag gillar, att det är lite som att titta i ett fotoalbum hos någon på en fest. det är distanserat men ändå går det att relatera till.


och mitt sista tips är Strangers in paradise av terry Moore, jag har läst första samlingsalbumet I dream och you och jag älskart. Jag ramlade över Terry Moore i gymnasiet men sen försvann det helt bort tillsj ag av en slump stöter på honom igen. Och oh så bra det är. Handlingen kan sammanfattas med några väl valda ämnesord: bästiskärlek, mörkt förflutet, flatvibbar, sorg, poesi, tuffa tjejer, våld, kärlek, mod och kamp.
så låna och rycks med i den här sagan/mardrömmen som har allt man kan önska och lite till.

En annorlunda serie (åtminstone för mig som inte har någon större koll) och om någon har tips om något liknande så hojta gärna till, har beställt resten av albumen men de kommer ju också ta slut någon gång.

Tråkiga tunnlar

Och så var det ju det här med att kunna lägga ifrån sig en dålig bok... Först tyckte jag att det kändes som en misslyckad start på det nya läsåret. Men nu tänker jag att det är tvärtom, eftersom jag tragglat med den här bedrövliga boken många långa veckor i slutet av förra året. Och att jag nu kan besluta mig för att inte läsa klart något tråkigt och meningslöst, det måste ju vara ett gott tecken. Jag ska i stället sätta tänderna i Murakami, Lessing, Sagan, Enquist och andra spännande författare. Dessutom kommer snart Lionel Shrivers Dagen efter på pocket. Den ska jag köpa och läsa!

Boken jag nu lagt ifrån mig och lämnat tillbaka är en fantasybok för barn. Eller kanske är det snarare science fantasy. Och den lät så lovande: Tunnlar av Roderick Gordon & Brian Williams. Den handlar om en pojke i England, Will, och hans pappa som har som hobby att göra utgrävningar i omgivningarna. De hittar gamla tunnlar, övergivna tunnelbanestationer och gruvschakt. Och så plötsligt försvinner Wills pappa, samtidigt som några bleka mystiska människor börjar synas till uppe på jorden. Spåren leder Will och hans vän ner under jord där de upptäcker en märklig koloni med många hemligheter...

Upplägget påminner mycket om Neil Gaimans Neverwhere som är oändligt mycket bättre. Tunnlar är ofokuserad och rörig, lösa trådar hänger överallt, spänningen bryts ständigt av märkliga långa beskrivningar och diskussioner, som om författaren plötsligt insett att han måste presentera en ny karaktär eller miljö mitt i ett rafflande händelseförlopp. Nej, blä vad tråkigt! Jag försökte skumma mig igenom texten för att se vad som hände på slutet men orkade helt enkelt inte ens göra det. Så om någon har lyckats ta sig igenom den här boken får den gärna berätta hur det slutade. Det gör mig ändå ont att inte ha avslutat en bok...