Det var länge sen jag såg en film som stannade kvar så länge efteråt. Som jag återkom till och berättade om för andra. Det är inte den bästa film jag har sett. Inte alls. Men det var något med den som skakade om och berörde mig. Filmen heter Into the wild, och i och med den är Sean Penn tillbaka i regissörstolen. (Se dessutom hans Indianrunner!). Filmen bygger på den bästsäljande romanen med samma namn, av författaren Jon Krakauer, och berättar den sanna historien om Chris McCandless. Chris McCandless är filmens huvudperson. Han är toppstudenten som har hela livet framför sig. Efter college lämnar han allt, han klipper sina kreditkort, han bränner sina pengar (bokstavligen bränner upp dem) och ger sig ut i vildmarken för att möta, kanske sig själv eller något sannare, något renare än det konsumtionssamhälle vi lever i. Jag upplevde filmen som just detta, en resa i ens inre, en resa bort. Vem har inte tänkt tanken hur det skulle vara att lämna allt? Att man ibland kan känna sig fast i det samhälle vi lever i. Ni vet jobba, äta, sova, betala räkningar, allt det där som måste göras för att vara en fullvärdig samhällsmedborgare. Men jag har förstått att en del andra, recensenter och vänner, retat sig på Chris och hans självupptagenhet. Det här att han lämnar allt och inte tänker på sina närmaste som naturligtvis lider och är utom sig av oro. Men jag stör mig inte på Chris på det sättet, utan tycker att, som också framkommer i filmens tillbakaglimtar, han kanske hade sina skäl.
Nu är jag sugen på att läsa boken. Filmen rekommenderar jag också för det vackra fotot, skådespelarinsatserna med en lysande DiCaprio-liknande Emile Hirsh och den fantastiska filmmusiken signerad Pearl Jam-sångaren Eddie Vedder, gör inte heller filmen sämre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar