På nattduksbordet ligger en imponerande hög nya romaner som jag verkligen vill läsa: Farfar upp i graven av Sasa Stanisic som jag börjat på och gillar även om jag är lite orolig att den ska spåra ur helt i Svart katt, vit katt-skröna. Bära bud av Håkan Bravinger som äntligen(?) skrivit en roman och som annars skrivit väldigt fin poesi. Kicki och Lasse av Peter Kihlgård har jag redan försökt läsa en gång men då kom jag aldrig in i den och var tvungen att lämna tillbaka den innan jag han läsa ut. Den här historien av Alessandro Baricco har jag läst ett kapitel av men sedan började jag på någon annan bok. Tyckte mycket om hans roman Silke så jag har höga förväntningar på den här. Min stora favorit Margaret Atwoods senaste novellsamling har översatts till svenska; Leva i synd och andra berättelser. Den sparar jag som en liten karamell... Och så Dagen efter av Lionel Shriver som det ska bli roligt att läsa efter allt ståhej kring hennes förra roman, Vi måste prata om Kevin.
Frågan är om jag hinner läsa alla böckerna innan de ska lämnas tillbaka och lånas ut till snabbare läsare som väntar i kö. Dessutom har pocket-bytet ynglat av sig i ett antal små böcker som står på en hylla ovanför sängen och väntar: Saknad av Karin Alvtegen, Harens år av Arto Paasilinna, Drottningens chirurg av Agneta Pleijel, Tätt intill dagarna av Mustafa Can och Hell's angels av Hunter S Thompson.
För att inte tala om vår bokcirkels-bok, Jenny Diskis Främling på tåg som snart ska vara utläst, vilket påminner mig om att jag verkligen måste skriva om de tidigare böckerna i cirkeln, och det snarast innan jag glömmer bort vad vi diskuterat...
Något jag däremot har läst är Hassan Loo Saatarvandis roman Still (2008) som handlar om vanmakt och instängdhet i förortsmiljö. Huvudpersonen Nemo och hans kompisar står verkligen stilla och författaren lyckas skapa ett suggestivt språk med drag av stream-of-consciousness som verkligen speglar stilleståndet. Scener upprepas, allt återkommer och förblir. Jag tycker att något saknas, jag kan inte känna med huvudpersonen och jag tycker inte att skildringen av Nemo blir riktigt trovärdig. Han beskrivs som avdomnad och frustrerad, han slåss och knarkar och gör allt för att slippa tänka. Ändå är det han som för historien framåt och som ibland beskriver världen med poetiska bilder och djupa iakttagelser. Jag har svårt att få det att gå ihop. I stället känner jag att det borde ha varit Saladin, kompisen som en gång kom iväg och som läser böcker och tänker, som borde vara berättaren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar