Årets bokslut

Det har varit ett väldigt listande här på Textappeal den senaste veckan. Här kommer en till. Fast mindre strukturerad. Jag har gått igenom min läsning under året och kollat vad som egentligen varit största upplevelserna. Barn- och bilderböckerna lämnar jag därhän den här gången eftersom jag skrivit så mycket om dem förut.

Jag slogs av att många böcker under året klassats både som vuxen- och som ungdomsböcker. Däribland några av årets absoluta höjdare: Markus Zusaks Boktjuven, Jenny Downhams Innan jag dör, Amanda Svenssons Hey Dolly, Bjorn Sortlands Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn? och Ida Sälls Jenny Häggs mamma solar brösten i vardagsrummet (som jag tycker påminner om Amanda Svenssons bok och passar för just unga vuxna).

Annars var bästa ungdomsboken för mig Niklas Janz Tornrummets hemlighet. Största ungdomsboks-hypen i år är ju utan tvekan Twilight-serien. Innehållet matchar inte uppståndelsen. Bästa vuxenromanen i år var Sasa Stanisic Farfar upp i graven.
Och en av de roligaste läsupplevelserna var Elin Boardys debutroman Allt som återstår, inte bara för att vi känner henne utan för att boken också var så bra!

Och så några andra böcker som jag läste i år och som gav mig njutning och rysningar på ett eller annat sätt: Marisha Pessls Fördjupade studier i katastroffysik, Lotta Lundbergs Skynda kom och se, Peter Kihlgårds Kicki och Lasse, Orhan Pamuks Det tysta huset, Haruki Murakamis Fågeln som vrider upp världen samt Kafka på stranden...

Årets bästa skönlitteratur 2008

Det som sammanfattar årets bästa böcker, och som är det jag oftast tilltalas av, är att bli berörd. Personligen är jag nog mycket en känsloläsare. Sen gör det så klart inget om det är skrivet på ett fint eller underfundigt humoristiskt språk.

Atwood, Margaret. Leva i synd och andra berättelser
Atwood har blivit en favorit de senaste åren och denna novellsamling gjorde mig inte besviken. Upplagd nästan som en roman, med 11 noveller får vi följa berättarjaget Nell. Nell skildras i olika kvinnoroller, som syster, älskarinna, dotter och sambo. Atwood bevisar än en gång vilken fantastiskt berättare hon är, och här får vi dessutom glimtar av hennes eget liv sägs det. Läs mer

Guo. Xiaolu. Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande.
Årets aha-upplevelse och wow-känsla. Inte får man bara en rejäl dos humor och kärlek, utan också en bit av Kina och det kinesiska. ”Öst möter väst” låter tjatigt men jag vet faktiskt inget bättre sätt att beskriva denna pärla till bok. Röd och vacker är den också! Läs mer

Malmsten, Bodil. Sista boken från Finistère.
Så fick jag bestifta bekantskap med Bodil Malmsten! Nu vet jag vad det "Bodilska" innebär (Moas citat). Hade inte läst Priset på vatten i Finistère, men det funkade ändå. Hon har ett sätt att uttrycka sig den där Bodil och ”Eurodisney-Finistère” var bara för bra! Humor, sorg och ordpoesi finnes på dessa sidor. Läs mer

Falkenland, Christine. Vinterträdgården.
Även Christine Falkenland var en ny bekantskap för mig. She also has a way with the words! Varje ord känns helt rätt och ingenting är överflödigt. Modigt och uppfriskande tema om 40-årig dagisfröken som förälskar sig i gift iransk kvinna. Men det handlar också om skapande, identitet, åldrande och bekräftelse. Läs mer

Oates, Joyce Carol. Vredens änglar.
Inte den bästa av henne, men det är ju ändå Oates och hon har en låg lägstanivå. Detta är en novellsamling med "kvinnlig ondska" som tema, och vad som händer när det är kvinnor som begår onda handlingar. Det finns, som ofta hos Oates, en underliggande känsla av obehag att något hemskt ska hända. I vissa partier har hon vridit åt kniven lite väl, det blir lite för svart och ångest. Men det är bara en parentes. Även novellformen hanterar hon, denna skildrare av Amerika och dess männniskor. Det är ruggit och det är bra.

Axelsson, Majgull. Is och vatten, vatten och is.
Det känns som att jag aldrig får läsa ut den den här boken. Var tvungen att lämna tillbaka den till biblioteket för att den var reserverad, önskade mig den i julklapp men fick ej, såg den hemma hos en vän och frågade om jag kunde låna den, men ej heller det gick. Så snart jag får fatt på boken igen måste jag läsa klart. Känner på mig att detta är en av de bättre i år. Tyvärr har jag bara läst 200 sidor, men det jag har läst är så bra. Relationer, skuld, skam, mystik och, som hos Oates, ett underliggande stråk av obehag. Läs mer

Lodalen, Mian. Dårens dotter.
Var lite tveksam till att ta med denna, men jag gör det. Jag gör det för att jag sträckläste och berördes av boken. Främst berördes jag av porträttet av flickan Connie. Kanske ingen ”stor litteratur”, men som Lodalen själv sa, en jävla bra historia. Läs mer

Årets överskattade

Kihlgård, Peter. Kicki & Lasse.
Jag läste i och för sig inte ut den här boken, så jag kanske inte ska uttala mig egentligen. Blev bara så besviken och förstår inte alls hypen. Som läsare kastas man in i handlingen, inga presentationer av personerna eller varför de gör som de gör. Där slår jag bakut direkt. Kihlgård "hade mig inte på hello” (citat från filmen Jerry Maguire) om man säger så. Och inte sen heller för den delen. Man är liksom inte med som läsare, det skaver och kliar som en stickig mössa som man bara måste ta av. Folk har sagt att den blir bättre sen, men jag är tveksam! Prettovarning.

Mannheimer, Sara. Reglerna.
Man kanske inte ska säga så om en Augustnominerad bok, men inte heller här fattade jag grejen. Kanske är det just förväntningarna som gör det, men den här boken tilltalade mig inte alls. Det första kapitlet var bra och bådade gott, men sen… Sen kom de förbaskade äppelklyftorna och lindandet och allt kändes bara så krystat. Jag skulle vilja ha en bra förklaring till bokens storhet. Tycker inte jag har sett någon än.

2008 toppen och botten

listor listor listor, här kommer toppböckerna 2008 utan särskild ordning, håll till godo!

Mig äger ingen - Åsa Linderborg

Läste två gånger, en gång själv och en i cirkel. En bok som verkligen förtjänade all uppmärksamhet, fantastisk på alla sätt. tyckte till och med bättre om den den andra gången!

Det femte barnet - Doris Lessing2008 var året då jag upptäckte Doris Lessing, mycket kan man säga om nobelpriset men för mig fungerar det perfekt för att hitta nytt i kategorin "vill läsa men hittar aldrig tiden". Hade tänkt läsa Ben, ute i världen direkt efter men blev aldrig av. Älskar ju böcker som går in i varandra, nästa år är planen att läsa Gregorius, Doktor Glas och den där nya som kommer som har Helga Gregorius som huvudperson.

Ingen i världen - Hisham Matar

en cirkelbok som jag föll som en fura för, handlar om nioårige Suleimans liv i Tripoli under diktaturen. Moa har skrivit här. Lite bortglömd bredvid Flyga drake och liknande vilket jag tycker är väldigt tråkigt.

Kicki och Lasse - Peter Kihlgård
Till skillnad från Elin föll jag helt för Kicki och Lasse, tyckte det var en fin, lättläst liten pärla som jag tänkt mycket på efteråt. Intressant hur en bok kan få så olika omdömen.

Låt den rätte komma in - John Ajvide Lindqvist

Kunde inte sova på kanske tre veckor men det var det verkligen värt. Jag vet att det uppmärksammas hela tiden hur fantastiskt bra Ajvide Lindqvist kombinerar skräck och socialrealism i den här boken men det är värt att sägas igen. John Ajvide Lindqvist for president!

Still - Hassan Loo Sattarvindi

Det här är ju åtminstone en bok som kom ut 2008. Jag och Moa har olika åsikter om den här boken och jag var inte helt övertygad när jag läste den heller men nu efteråt så har den stannat kvar, något med språket och raseriet som inte riktigt kunde släppas. En bok om förorten som inte alls slår hål på några fördomar men kanske spelar det ingen roll när det skrivs så bra som det görs här?

Ut ur skuggan - Jessica Kolterjahn

Jag citerar GöteborgsPosten: "För att en ung överklassflicka i mellankrigstidens Sverige förälskar sig i en kvinna och att hon sedan försöker komma över sin olycka genom att gifta sig med en man kanske inte låter som intrigen till en intelligent och ovanligt känslig skildring av en själs utvecklingshistoria. Men det är det alltså." Underbar och fantastisk och med lyckligt slut, överlag tycker jag att det är en mycket bra utveckling att flatromaner 2008 tillåts ha lyckliga slut. Speciellt som i det här fallet då boken skrivs i en tradition där slutet aldrig fick vara just lyckligt.

Skynda kom och se - Lotta Lundberg

Ännu en bokcirkelbok som fick hjärtat att slå lite extra, den innehöll ju allt, dvärgar, lesbianer, cirkus, nazism och kärlek. Moa har skrivit här

Hey Dolly - Amanda Svensson
Amanda Svensson satte många avsomnade tonårshjärtan i brand med den här explosionen av hormoner och hysteri, underbar och fantastisk. Hoppas på mer, snart.

Någon sorts extas - Johan Kinde
Ännu en tonårsskildring skriven kanske mer för vuxna än för just tonåringar, fin och hoppingivande debut.

Maken - Gun-Britt Sundström
En för mig bortglömd klassiker som dammades av och ett tag kunde man läsa om den överallt kändes det som. Jag gillade mycket att huvudpersonen var så osympatisk och ego och utan hjärta av guld. och jag gillade hur tjatig den var, att den bara malde på i bästa Lars Norén stuk. fler såna kvinnor som Martina!

Lonely Planet - Elise Karlsson
Uppföljaren till förra årets favorit Fly kan verka krånglig och hur jobbig som helst då språket är tänkt att vara någon form av big brother-svenska men ge inte upp, det är värt att stänga av gramatiken och bara vindla med i huvudpersonens Amandas soldränkta huvud.

kärlekens brutala språk - Alicia Erian
Mycket novellsamlingar i år, passar så bra när man är lite för stressad för att på riktig sjunka in läsa. Alicia Erian var en ny bekantskap, det här är en samling noveller med flickor och kvinnor i huvudrollerna, de är liksom hela tiden för mycket och det är fint. det är inte typ Juno-smart utan mer pinsamt nollor och nördar stuk om ni förstår. underbart!

Det tysta huset - Orhan Pamuk
Hade nog inte läst ut om det inte var bokcirkelbok, vilket är det bästa med bokcirklar. för vilken bok! Återkommer till den då och då i tankarna och det är bra jobbat att som bok klå mitt otroligt dåliga minne. Moa har skrivit här

Inget annat sätt -blur, britpop och jag - Alex James
Blurs basist Alex James skriver om rockstjärnelivet som vilken numera ostbonde på den engelska lansbygden som helst skulle göra. Underhållande och sådär engelskt smart som jag älskar. Och så fick jag förfasa mig över rockstjärnelivet och det är en av mina favoritsysselsättningar. Knark! sex! våld! knark och sex och våld!

Simtag - Jessika Berglund
Jag är fortfarande nästan lika begeistrad som när jag läste Simtag i september. bör läsas om 2009.

Utanmyr - Sofia Nordin
En av årets största överraskningar, hade inga förväntningar alls och blev helt tagen och uppfylld av historien om kollektivet utanmyr.

Boktjuen - Markus Zusak
Boktjuven är en av de där böckerna som växer efteråt, visst jag gillade när jag läste men jag gillar nog mer nu när jag märker att jag återkommer till den hela tiden. Vill ha i bokhyllan och plocka fram någon vinter om några år. ett säkert kort helt enkelt.

Ingen hör hemma här mer än du av Miranda July har jag skrivit om här, min favoritnovellsamling under 2008, precis det där handlaget som jag gillar, när en novell känns helt självklar och klar utan att bli varken helcrazy eller förutsägbar.

ja, det var väl det, favoriterna under 2008.

och bottennappen då?

I Djursholm och i tensta kindpussar vi varandra - Pontus Herin
En salig blandning av etnoporr och felriktad välvilja. Ett sånt uppifrånperspektiv att man baxnar, inte en tanke på att det faktiskt redan bor människor i det Tensta du som du Pontus väljer att utforska? Jag hade hoppats att vi hade kommit förbi columbusperspektivet men tydligen inte. har skrivit mer utförligt här

Flyga drake - Khaled Hosseini
Läste ut i julas och pocketen ligger här bredvid och gör mig arg. Det här var absolut den största besvikelsen i år, jag hade halvhöga förväntingar innan jag började läsa och de stegrades efter första halvan som jag tyckte var helt makalös. En gripande, sorglig och driven berättelse om ett barndomssvek man aldrig riktigt kunnat släppa eller få förlåtelse för. gott så, fantastiskt så. men sen, vad hände där? varför blev det dålig spionthriller av alltihop? Från att skildra levande personer till att beskriva sociopatpedofiltalibaner! vad hände där? och faktiskt, måste varenda lilla knallpulverpistol man tydligt presenterats för avlossas? Måste de det. Blev så irriterad och arg över att han slösade bort en så bra början. och ja, lite för mycket etnoporr här också tycker jag. Det var nog det som det mesta föll på 2008, den där obehagliga fascinationen över den andre. Nej bättre lycka detta år så gott nytt postkolonialtteoriår önskar jag er alla!

Bästa barnböckerna 2008

Nu ska jag alltså försöka välja de bästa barnböckerna från 2008. Och det är aldrig lätt att göra sådana här listor. Eftersom jag jobbar som bibliotekarie så läser jag ofta de här böckerna med en viss målgrupp i tankarna: Vem kommer vilja läsa den här boken? Är det här en bra högläsningsbok, läsa-själv, läsa-lätt, tjejbok, killbok, osv. Det är alltså så jag tänkt när jag ursprungligen läst böckerna. De böcker som hamnat på listan här, är de som jag tycker håller på många plan och passar in i fler kategorier än bara en. Dessutom har jag personligen njutit mycket av att läsa dem! Jag har valt att göra två korta listor med tre böcker för lite äldre barn och tre för lite yngre (Eller Hcg och Hcf som vi säger på biblioteket).

För lite äldre:

Anton, jag gillar dig!, Peter Pohl. Det här är snarare en allåldersbok än en ren barnbok tycker jag. Man måste vara tänkande och ganska mogen för att ta till sig berättelsen om kärlek och beundran, svek och besvikelser mellan två små, men kloka barn. Men det är en lättläst bok med flytande och luftigt språk som jag tror kommer tilltala yngre läsare. Och det handlar dessutom mycket om fotboll och kompisar.

Den osynliga, Lise Indahl. Man kan älska den här boken för den mystiska stämningen, Maria Gripe-vibbarna i dagböcker som skrivs av en osynlig hand, skuggor och rörelser i ögonvrån och den fantastiska känslan när den osynliga väljer att visa sig. Och man kan älska boken för budskapet, det viktiga ämnet, debattinlägget i flyktingfrågan, problematiken med glömda gömda barn. Hur som helst är det en barnbok man inte får missa!

Den vita kameleonten, Petter Lidbeck. En deckare för barn med massor av spännande ingredienser. Vi har det otäcka mordet på en journalist som visste för mycket och den charmige men misstänkte polisen Timo som lägger in en stöt på Pellas mamma. Vi har en världsomfattande konspiration och lömska vackra kvinnor. Till slut är det kunskaperna från seglarskolan som blir avgörande för flickornas överlevnad. Spännande och fartfyllt av Petter Lidbeck som alltid skriver bra böcker för barn utan att väja för det som är allvarligt och läskigt.

För lite yngre:

Min lilla apa, Ulf Nilsson. Ömsint och enkelt berättat om en liten pojke som vill bli vän med en apunge. Alla de vuxna, stora människorna är rädda för babianerna och förstår inte det pojken känner: En längtan till djuren, till naturens mystik, en gemenskap han vill men inte kan nå. Det kan låta simpelt och tråkigt men faktum är att den här lilla boken innehåller en så mycket större berättelse om oss människor och vårt förhållande till naturen.

Jag, Dante och miljonerna, Frida Nilsson. Tokroligt och skrattframkallande om stackars Helge som blir lurad och utblottad och tvingas bo på en soptipp. Hans enda vän blir den malätna råttan Dante. Kärlek och vänskap växer fram mellan ruttna bananskal och snusätartävlingar. Jag tror det här kan bli en favorit att läsa högt ur under vårens bokprat.

Världens elakaste fröken, Petter Lidbeck. Den här elaka läraren är så utstuderat ondsint att man hissnar. Hon samlar information om elevernas svagheter för att till slut bryta ner barnen totalt. Befriande och förlösande för alla som går och har gått i skolan.

Bästa ungdomsböckerna 2008

Eller i alla fall några favoriter som inte bör missas. Förra året utkom 1680 barn- och ungdomsböcker i Sverige. Jag har ingen uppgift på årets utgivning men det är kanske ungefär samma. Sverige ligger ju i topp på detta område så många på boklistan är av svenska författare.

Hungerspelen, Suzanne Collins
För att den är en: Uppslukande, nervkittlande och rysligt spännande historia med stark hjältinna som innehåller tankeväckande frågeställningar om förtryck, grupptryck, maktförhållande och mediekritik. Påminner om Westerfelds väldigt bra serie Ful som nog också får smyga in på Bästa-ungdomsboks-listan.

När det kommer en älskare, Mats Wahl
För att den är en: Gripande, intensiv men lågmäld, och intrikat historia som klibbar sig fast med en 14-årig pojke i huvudrollen, om vuxenskap, lögner, förvecklingar, främlingskap och om människans latenta ondska. Trots att slutet är svagt och den lämnar blandade känslor efter sig lämnar den inte en oberörd.

Den femte systern, Mårten Sandén
För att den är en: Millenietriologibok för ungdomar med en stark flicka i huvudrollen som slåss mot övermakt, korruption, ett svikande samhälle och övernaturliga väsen med en effektfullt dramaturgi.

Tystnadens hus, Magnus Nordin
För att den är en: Mardrömslikt kuslig och oväntad metarysare om ensamhet och utsatthet som verkligen kryper inpå och som även behandlar ett ständigt aktuellt ungdomstema med ett svikande vuxenskap.

Min typ brorsa, Johanna Lindbäck
För att den är en: Pricksäker ungdomsnivåelig bok med en story och dialog som känns trovärdig.

Innan jag dör, Jenny Downham
För att den är en: gripande bok för ungdomar och vuxna om sorg, död, naivitet, tonårsfrustration som aldrig bara blir sentimental.

Antar att jag kanske hade haft Boktjuven på min lista om jag hade läst den. Ska läsa den nu över jul. Andra små guldkorn är Sprickor och honungslim av Linzi Glass, Var är Alaska av John Green, Vad är så skört om du säger dess namn av Bjorn Sortland.

Årets sista bokcirkelbok var Francoise Sagans Bonjour tristesse. Vad synd att jag lämnade tillbaka mitt låne-ex från 1955 som var helt tummat och nött, innan jag hann fotografera det! Där var kommentarer i marginalerna och vissa partier översatta till franska. Visst kan det ibland förhöja läsningen med andra läsares spår i böckerna, på samma sätt som det vid andra tillfällen kan förstöra?

Vi var rörande eniga i cirkeln om att det här var en fantastisk bok. Alla slukade den och alla ville ha mer Sagan (Jennie har redan skrivit om en annan av Sagans böcker här.) Det här gillade vi: Den suggestiva känslan av att något har hänt. Efterhands-perspektivet där hon ser tillbaka på sommaren då det hände. Kommentarerna från berättaren som vet vad som ska hända och inte kan ingripa eftersom det redan har hänt. Huvudpersonens komplexitet; hon är ett barn som leker kvinna; hon är nästan sin fars älskarinna men söker mest en mor och när en modersgestalt uppenbarar sig måste hon besegra henne för att utplåna allt hot. Den flärdfulla stämningen, dekadensen, tristessen, rastlösheten. Förtjusande!

Det är bara lite aids

Det är bara lite aids av Sara Granér fyller mig med skräckblandad förtjusning. Livets meningslöshet, jakten på jobb och kalorier, obehagliga dagisbarn, att hitta sin cp-punkt samt socialrealistiskt pyssel. Granérs värld är befolkad av robot-kantiga björnliknande varelser med stirrande hål till ögon och magen visad i genomskärning. Jag tänker mycket på Nina Hemmingssons serier. Liknande enrutingar, korta vardagsbetraktelser som skruvas och visar upp livets absurditeter. Fast där Hemmingsson utgår mycket från det kvinnliga jaget, fokuserar Granér på samhället. Färgerna, formerna och utsmyckningen är fantastisk. Det är bara att njuta!

Om utanförskap och självständighet

Jag bloggade tidigare om Tahar Ben Jelloun och hans bok Till andra sidan havet. Nadias vrede är hans första ungdomsroman och den utkom 1996, nu i nytryck på svenska. Efter fjolårets kravaller i Paris känns boken högaktuell igen då temat är utanförskap. Nadia växer upp i en förstad med sin familj som har rötter i Algeriet. Nadia vill inte bli som dem hon betraktar. Hon är självständig, stark och arg. Hon betraktar nämligen sin omgivning och ser främlingsfientlighet, våld och fanatism, förtryckta kvinnor, inskränkta och konservativa män, en växande ofrihet med vrede och ett frankrike som stänger ute. Boken handlar om Nadias iakttagelser, kärlek, politiska intresse, om frigörelse, apati, utanförskap, om att välja sina egna vägar och om att slåss för sin sak. Det är en samhällsskildring som går rakt på. Den är klassad som en ungdomsroman men är rätt komplicerad både med språk samt historia och är kanske mer för unga vuxna än för ungdomar.

De kallade mig Ise

Oj, vilken tjockisbok tänker jag. Och oj, en så ung författare. Fotboll alltså. Jag fortsätter min sportläsning (efter Ingen rädsla med Niklas Krog och Hålla masken med Magnus Ljunggren). I den här, liksom Hålla masken, är det drivet i sporten som gränsar till fanatism, och om att må dåligt i sportandet. Ise vill nå toppen. Hon är oerhört målinriktad och lever för fotbollen. När hon så hamnar i landslaget har alla drömmar slagit in, men plötsligt kommer osäkerheten. Ise börjar tänka att hon inte duger, att hon borde orka mer, prestera mer. Att hon kanske skulle kunna klara det om hon bara vägde lite mindre. Och så rullar det snabbt utför. Det är en berättelse om en flickas kamp mot anorexi; först om kampen mot erkännandet, kampen för att komma tillbaka och kampen för att inte trilla dit igen. Man får också följa lagkamraternas skuldtankar och känslor av att inte ingripa i tid. Inte helt uppslukande och en aning lång, men en bra och läsvärd historia.

nyårslöfte en gång för alla.

Nu är det nog!
Jag är inte personen som kan prioritera. Över huvud taget inte. Men nu får det vara nog. Det här GÅR ju inte längre. Jag lägger ner så mycket tid på att läsa sånt som inte GER mig något. Jag har länge avundats de som med självklarhet kan säga ”ahmen klart jag inte lägger ner tid på något jag inte gillar, jag kan sluta läsa efter två sidor om jag känner för det”. ”livet är för kort för att slösa bort på dåliga böcker”. Jag håller ju med till max men själv kan jag inte, jag kan som inte lägga undan/lämna tillbaka/ge bort en bok som jag väl fått tag på. Och betänk då att jag jobbar på ett stort bibliotek och har nära till välsorterade secondhander. Det går ju inte längre! Det svämmar över och jag blir bara stressad.
I första numret av Vi läser stötte jag på en notis som fick mig att sätta hjärtat i halsgropen och slutligen bestämma mig, här ska rensas bland läsningen! Notisen gick ut på att man visst hinner läsa sjuktmycket, att det visst finns tid, författaren gjorde en uträkning som kom fram till att om man läser hela sin fritid hinner man 8 böcker i veckan och 436 på ett år-så långt allt väl-men sen: ”det innebär att du hinner läsa 145 böcker i höst vilket är ungefär en tiondel av vad som kommer ut”! Det ger ju lite perspektiv på det hela, speciellt när jag definitivt inte läser 8 böcker i veckan och inte alls enbart nytt. Och då hinner jag alltså inte ens läsa en tiondel av det som kommer ut om jag snittar 8 nya böcker i veckan. Hur kan jag rättfärdiga mitt slöseri med tiden?!
Så nu har jag börjat min mödosamma process till en lite smartare läsare som faktiskt tänker prioritera de stora fantastiska läsupplevelserna framför envisheten.
Igår la jag således ifrån mig i tur och ordning:

Ulrike Meinhof- en biografi av Jutta Ditfurth.
Jag har sett fram emot den här boken länge och jag blev så besviken! Den är rörig, förvirrande, dåligt översatt och jag gillar inte alls hur Jutta Ditfurth har handsats med sina källor. Det finns många fällor när du skriver biografier och som författare bör du kanske bestämma dig för ett förhållningssätt och genomföra det fullt ut. Vilket Jutta Ditfurth har gjort, hon förklarar att hon medvetet valt bort allt som inte direkt har kunnat härleda till Meinhof som källa. Och det låter ju som en bra princip. Problemet är bara att det gör att texten blir hattig och ryckig och väldigt fragmentarisk och ickesammanhängande. Jag får inget grepp alls om huvudpersonen och hennes känslor verkar för mig ologiska och tagna ur sitt sammanhang, vilket de på sätt och vis är, eftersom det bara är de känslor som Ditfurth kunnat hitta i brev och liknande som skrivs ner känner jag hela tiden att jag inte får hela bilden och det finns andra känslor och tankar som skulle göra hennes handlingar mer begripliga. En sanning från en verifierad källa må vara sann men om kravet på verifierad källa utesluter andra sanningar som av någon anledning inte skrevs ner eller sparades för eftervärlden blir lätt även den sparade sanningen falsk eftersom den förlorar sitt sammanhang.
Och för att återkoppla till den svenska översättningen så känns den som ett hastverk, texten motsäger sig på flera ställen på sätt som verkligen känns som att översättaren bara missat en negation eller liknande.
Så nej, tyvärr, Ulrike Meinhof är fortfarande otroligt fascinerande men den här boken få gå tillbaka till biblioteket. Tråkigt på så rara ärtor kanske man kan säga.

Sex, droger och kalaspuffar av Chuck Klostermann
Chuck Klostermann är mer känd i USA än vad han är här och här är han nog främst känd för sin första bok (på svenska) killing yourself to live- 85% av en sann historia. Sex, droger och kalaspuffar är en essäsamling som behandlar saker som Pamela Andersson, frukostflingor och dokusåpor. Och jag som den postmoderna ungdom jag fortfarande är borde ju älska det här. Lightsociologi om saker jag har bisarrt mycket kunskap om. Men det gör jag inte, jag stör mig på Klostermanns grabbighet och tycker att han antingen skjuter över mål med väldigt tvistade slutsatser eller så går han på öppet mål med slutsatser som det inte finns något nytt i. Det känns tråkigt för jag hade högt ställda förväntningar på att få bli underhållen några timmar och snappa upp mer om amerikansk skräpkultur som jag har det där härligt svenska tudelade förhållandet till. Men icke. Så den går också tillbaka till biblioteket bums.

Grimm´s Fairy Tales av bröderna Grimm och the funny things is… av Ellen DeGeneres
Jag klumpar ihop de här böckerna för de hade samma syfte när de hamnade i mina bokhyllor för några år sedan, jag måste öva upp min engelska. Igår när jag läste the funny things is… i badet insåg jag, det finns faktiskt bättre böcker på engelska som jag kan använda som övning än den här halvtråkiga, halvroliga samlingen av vardagsfunderingar. Slöseri med tid. Bröderna grimms sagor också, det finns roligare saker att läsa. Jag gillar ju inte ens sagor.
Så iväg till bokbytarhyllan i tvättstugan med er.

Det må vara ett litet steg för mänskligheten men ett stort för mig!

Vad la du bort senast?

De Bästa Böckerna

Kunde inte motstå de här två böckerna när jag hittade dem för tio kr styck på Ebbes hörna idag. Ingår i serien De Bästa Böckerna som gavs ut på Wahlströms förlag under femtiotalet. Noveller av Guy de Maupassant som beskrivs som franska sedeskildringar, och en "charmerande bok" av Ragnar af Geijerstam med "behaglig humor". Den heter Tre fruar, beskrivs som en äktenskaps-roman. Baksidestexten: "Den framgångsrike affärsmannen - trä och cellulosa - Lars Dellmer är lyckligt gift med Ulla, söt, trofast och lagom huslig. Visst är hon bra, men hur hade det blivit om Lars Dellmer i stället gift sig med Agnes? Eller med Susanne? Författaren är djärv nog att låta läsaren även uppleva dessa två äktenskap. Boken blir därigenom rikt fasetterad, rolig, underhållande och djupt mänsklig."
Det är alltid spännande att tänka på vad som kunde ha varit om man valt annorlunda. Men stackars Ulla: Söt, trofast och lagom huslig. Hennes tre främsta egenskaper. Jag ska läsa romanen och återkomma med Lars Dellemers tre främsta egenskaper så kan vi jämföra.

Twilight - the movie

Jag känner mig minst sagt kluven efter att ha sett filmen Twilight, filmatiserad efter Stephenie Meyers första vampyrbok, (på svenska Om jag kunde drömma). Se Moas och Jennies recensioner av böckerna. Jag hade inte så stora förväntningar eftersom vi alla vet att boken oftast är bättre. Boken slukade jag med hull och hår (om man nu ska säga så om en vampyrfilm…) på härligt tonårseskapistiskt vis. Kanske för att man längtar tillbaka lite till den tiden när man slukade saker utan att tänka så mycket.

Boken åsido, så är en av filmens fördelar skildrandet av just tonåringarna. Det kan bero på att filmens regissör heter Catherine Hardwicke och har gjort filmer som Tretton och Lords of dogtown, där tonåringar och subkulturer skildras på ett snyggt och lyhört sätt. Den tonen finns även här. Kristen Stewart, som setts i bl.a. Into the wild, ser nästan ut som jag har föreställt mig Bella och hon spelar riktigt bra. Men så kommer Edward… åh, Edward. Vad har de gjort med dig, Edward Cullen? Han ser inte illa ut, inte illa alls. Och på sätt och vis påminner han om den Edward jag har i mitt huvud, med håret och den skarpa käklinjen. Men what´s up the the make-up! Ok, att vampyrer är bleka, men det måste väl gå att hitta någon hyfsat naturligt blek person så man slipper detta vitmålade ansikte, och kolsvarta målade ögonbryn. För att inte tala om vampyrfamiljen. Samma sak där. Sen haltar skådespeleriet ibland, och det tänder aldrig riktigt till mellan Kristen Stewart och Robert Pattinson som spelar Edward (som förövrigt setts i Harry Potter-filmerna som Cedric Diggory, och alltså säkerligen inte är helt okänd för publiken).

Men jag gillade ändå filmen. Jag gillade det vackra våta landskapet, som ska vara Forks. Jag gillade musiken och mystiken, som gav filmen en alldeles egen ton. Dessutom gillade jag relationen mellan Bella och pappan, som kändes fin och trovärdig. Ok, Edward var inte vad jag hade tänkt mig. Vampyrerna var definitivt inte vad jag hade tänkt mig. Specialeffekterna, när Edward hoppar, flyger och klättrar med Bella, var ganska b och kändes mest komiska. Men jag hade inte tråkigt. Tvärtom kände jag mig glad och upprymd efteråt. Jag tänkte att det kanske hade med boken att göra. Samtidigt tyckte min manlige biovän på 30+, som inte har läst boken och lätt blir rastlös, att den var bra och underhållande för stunden. Så det var nog det den var.

Pojken i soffan av Sonya Hartnett

Det här är en allvarlig saga om livet och döden. Jag tänker mig att den handlar om det svåra i relationer mellan människor. Att vi vill fånga in varandra, göra om och forma så att vi passar in i varandras liv. Men att man också måste släppa taget ibland, trots att man älskar.

Den åldrade kvinnan Matilda kommer hem en dag och hittar en pojke sittande i hennes soffa. För honom börjar hon berätta om sitt liv. Hon växte upp i en rik familj som förväntade sig att hon skulle anpassa sig och gifta sig så fort hon lämnat barndomen. När hon i stället förälskar sig i Fjäder, pojken hon möter på stranden som är lika vild och föränderlig som en sjöfågel, blir det skandal. Eftersom Matilda älskar Fjäder vill hon behålla honom för sig själv och hon skaffar dem ett skyddat och tryggt liv i en stuga i en skog. Men Fjäder längtar bort ochdagen närmar sig när han kommer att lämna henne.

Sonya Hartnetts bok Pojken i soffan är en vackert och omsorgsfullt berättad historia där fantasi och verklighet blandas. Sagoväsen och talande djur är lika närvarande som krig och vardagsliv. Boken är klassad som ungdomsbok men jag tycker den vänder sig lika mycket till vuxna läsare. Vad minns vi av våra liv när vi står inför döden? Vad ångrar vi och vad hade vi gjort annorlunda om vi kunnat? Och vilken skepnad kommer din egen död att ta? Matildas lieman är hennes ofödda son, den lilla älvan som blev hennes livs största sorg och förlust.

Obehagligt om vuxna som sviker

Tu man hand, Tomas Lagermand Lundme (2008).

Det är obehagligt. Påträngande. Klaustrofobiskt. I ett stillsamt berättande tränger sig historien fram kring det 14-åriga berättarjaget. Allt bara är. Det blir inte. Om en pojkes trånande efter kärlek, om längtan bortanför ensamheten och om dödslängtan. En psykolog, en mamma på hispan, en pappa som gör i ordning ett rum i den nya familjen, en amatörbiolog med lägenhet och händer under täcket. Pojkhänder på brännhet tekanna, kräkningar i smyg, hånande bakom ryggar, vuxna händer där de inte borde vara, om svek som äter upp. Genom fragment anas något fruktansvärt som sakta växer fram. Det är bra men gör ont att läsa. Texten kryper liksom under huden.

det kollektiva undermedvetna!

(klicka på bilden för att se den i större format!)

Ni vet hur det är när man plötsligt upptäcker något och sen stöter man på det nyss upptäckta överallt när man väl upptäckt det? Sara Olausson har gjort en serie som hon kallar det kollektiva undermedvetna. Där blir hennes huvudperson sugen på en 88:an och hon får tag på den sista. Mannen i affären säger att det ofta är så att olika glassar går olika bra vissa dagar. Vissa dagar vill alla ha daim andra dagar vill alla ha GB sandwich. DET KOLLEKTIVA UNDERMEDVETNA!
Och något som helt klart har legat och pockat i bokbloggarnas kollektiva undermedvetna är att läsa Get Fuzzy-serier av Darby Conley. Bevis ett, bevis två. Och det här är ju bevis tre.

Jag tror att det är den klassiska kopplingen katt+bok som spökar. För även om get fuzzy handlar om tre är det ju den entandade helvetessiamesen Bucky som är den stora behållningen. Och det finns nog ingen kattägare som inte kan se likheter mellan sin älsklingskatt och Bucky oavsett hur illaluktande och djäklig den nyss nämnde är. För han är ju charmerande. Och tecknad på pricken, just det där otroligt ickegraciösa sättet att sitta som inte är ett dugg kattlik är ju ändå så kattlikt. Och att gilla saker som lukta illa. Och vilja äta apa. Japp, jag är den första att erkänna att jag förmänskligar djur men vadå, jag tror verkligen att många katter vill äta apa.

Jag har läst Scrum bums och Fuzzy Logic på engelska, vet att det finns en del på svenska också men inte så mycket utgivet än vad det verkar. Här kan man läsa gamla strippar och köpa grejer med Bucky på!

Get fuzzy är den perfekta julklappen till alla som har haft, har eller en gång har klappat en katt. Och den verkar ju särskilt gå hem hos bibliotekarier och bokhandelsbiträden. och hos mig (hint hint!)

Sista berättelsen om oss

Sista berättelsen om oss, Mats Berggren (2008).

Jag grips inte. Blir liksom inte berörd. Och det är synd, för Mats Berggrens ungdomsböcker brukar vara väldigt bra. Får inte riktigt kläm på bokens målgrupp och känner mig alltså inte helt engagerad i karaktärerna. Tänker att det kanske är jag som missläser den på något vis. Jag läser i den här recensionen om alla dessa underliggande faktorer och djupplan, men som jag inte tolkar in under min läsning. Boken handlar om vuxenskap, om kärlek och om skuld. Mattias pluggar på universitetet, är engagerad i Fältbiologerna och planerar tillsammans med sin flickvän att genomföra en miljöaktion. Några år tidigare svek han sin bästa kompis Mattias (ja, de har samma namn) och det upptar en stor del av hans tankar. Så dyker Mattias upp en dag och de återupptar trevande vänskapen igen. Mattias jobbar som bilmekaniker men går med på möten och lovar att delta i aktionen. Bilism kontra miljörörelse. Svek kontra skuld. Vänner kontra kärlek. Handling kontra konsekvens. En massa stora ämnen som kanske mer tar ut varandra än bidrar till bokens helhet.

Läsa och inte läsa

Herregud. Jag har just avslutat läsningen av Markus Zusaks Boktjuven och känner mig fortfarande lite tagen och rödgråten. Han satte verkligen in hela artilleriet på slutet. Goda människor dör, döden plockar försiktigt upp deras själar, kysser barnen godnatt, levererar sanningar om livet och mänskligheten... Egentligen lite för mycket, men också väldigt fint. För det är ju en riktig saga det här. Och författaren har ett tydligt syfte: han vill tala om nazismen, om kriget, ondska och godhet, liv och död. Förklara och förstå. Påminna. Och göra det på ett fabulerande och utsmyckat sätt, tillgängligt för många. För man fastnar lätt för den här historien. Liesel och framför allt hennes pappa Hans är människor att älska. Berättarstilen påminner mig lite om isländska Einar Mar Gudmundsson och danska Morten Ramsland i sättet att hoppa i kronologin och berätta om allvarliga saker maskerade till skrönor. I början hade jag svårt för detta och tyckte att allvaret sjabblades bort i lustiga episoder och knasiga karaktärer. Men på slutet satt jag alltså ändå där och hulkade över de sista boksidorna. (Ida har skrivit om boken här.)

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Boktjuven - när döden berättar en historia måste du lyssna av Markus Zusak

Och jag väljer för övrigt att ta en rejäl paus från Orhan Pamuks Den vita borgen som bara inte går att läsa klart. Det lustiga är att det är en kort roman och jag har bara ca 60 sidor kvar, men det känns som en tegelsten att ta sig igenom. Det var precis det här intrycket jag hade från början av Pamuk, innan jag läst något av honom, att han var akademisk och lite torr, och att texten skulle vara lite svårgenomtränglig. Och så var det ju inte alls med romanen Det tysta huset som är fantastisk och lättläst och suggestiv. Den vita borgen hör faktiskt ihop med Det tysta huset genom att en av karaktärerna, den äldre alkoholiserade brodern som forskar i turkisk historia, hittar den här historien om en italiensk ädling som tillfångatas av turkiska flottan på 1600-talet och blir ett slags slav till en vetenskapsman. Det man läser i Den vita borgen är alltså broderns (hette han Faruk?) avskrift från arkiven. Och stilen är följaktligen lite torr, mångordig, uppradande, för att skapa autenticitet. Säkert ska historien också jämföras med nutidens Turkiet. Men jag har liksom tappat intresset lite för tillfället. Tror jag ska ge mig på någon annan av Pamuks böcker. Fast inte på ett bra tag.