slut och avslut

Det är märkligt. Jag började läsa När jag är hos dig av Linn Ullman och var inte särskilt pepp. Stör mig lite och suckar inte för att det är dåligt utan för att det känns så sökt och störigt liksom. Men ändå kan jag inte låta bli att läsa. Och har insett att jag har två andra av hennes böcker (hon har väl inte skrivit så mycket mer?) och jag tänker bannemig läsa dem också. Mycket märkligt. Men kanske är det något där som kommer växa, bara kommit halvvägs än ju. Jag är inte en sån som ger upp inte. Och tänk, inte kan jag missa ifall nu slutet vore fantastiskt? Nej, jag ska läsa alltihop, så vet jag.
Jag avslutar nästan alltid böcker och om jag inte gör det måste jag konferera med någon annan som har läst eller gett upp och få deras råd. Jag är så himla rädd att missa något viktigt, något brännande och rispande. Så jag vågar inte sluta.
Förra veckan läste jag ut Kajsa Ingemarssons Den ryske vännen just för detta att jag hoppades på slutet. Men slutet var mest som om luften gick ur en ballong och gjorde mig sur sur sur över att jag kämpat på och lagt ner tid. För att jag hoppades så.
Jag tycker slut är viktigt, det är det sista jag läser och då vill jag ha något bra med mig att tänka på. Hellre en rejäl smäll och ouppklarade trådar än när allt löser sig och inget egentligen händer.
Pratade om Fördjupade studier i katastroffysik av Marisha Pessl idag och det är ett riktigt bra slut tycker jag. Klarläggande men ändå med lösa trådar, spännande och förvånande men inte helt ologiskt. Jag älskade det och hatade det på samma gång. Älskade det för att det inte löste sig för enkelt utan att historien tuffade på även efter att jag slagit igen boken och hatade det just därför. För att det inte var ett hollywoodslut som jag kunde lämna på sista sidan. Det är fint tycker jag, när det blir så.