Ensam kvar?

Jag har hakat på Lyrans läsutmaning som går ut på att läsa valfritt antal dystopier och blogga om dem under sommaren (mellan juni och augusti egentligen men sommaren får börja redan nu). Och den första jag ger mig på är österrikiska Marlene Haushofers Väggen, skriven 1968.

I romanen reser en kvinna tillsammans med två vänner till en stuga i österrikiska alperna. Vännerna vill gå ner till byn på kvällen men kvinnan är trött och stannar kvar i jaktstugan. När hon vaknar har vännerna ännu inte kommit tillbaka och hon anar oråd. Tillsammans med hunden Lo beger hon sig mot byn för att ta reda på vad som hänt. Men plötsligt stoppas hon av en osynlig vägg. Hon kan se igenom men inte ta sig förbi den och den tycks fortsätta åt sidorna. Genom väggen kan hon se att alla djur och människor på andra sidan har dött. Kvinnan återvänder till stugan i chock men tvingas att fortsätta med sitt liv på nya villkor. Hon hittar en ko och en katt som tillsammans med hunden blir hennes nya familj. Ganska snart slutar hon också hoppas på räddning och anpassar sig i stället till sitt nya liv.

Kvinnan skriver sin redogörelse med exakt noggrannhet. Dag för dag beskrivs, det mödosamma arbetet, ensamheten, oron, kärleken till djuren, sorgen när ett djur dör. Hon funderar mycket över livet och lyckan och jämför sitt gamla liv med det nya. Trots att hon är ensam kvar och har förlorat alla sina anhöriga så tycker hon att hon har funnit en ny sorts mening och lycka. Allt som var viktigt förr betyder ingenting i den här världen. Hennes händer är hennes viktigaste redskap, arbetet utför hon för överlevnad och naturen är hennes trygghet. Utseende, pengar, status är värdelöst.

Jag fascineras av insikterna, det är en klok roman som ifrågasätter vårt moderna sätt att leva och värdesätter det lilla och enkla livet. Jag börjar fundera över hur jag själv skulle klara mig i en liknande situation. Vad har jag egentligen för kunskaper av verklig vikt? Kan jag odla, skörda, bära, snickra? Skulle jag kunna skjuta en hjort, flå den och tillaga den? Skulle jag klara av att vara helt ensam med bara djuren som sällskap?

Men jag tycker att det blir lite händelselöst och monotont i längden. Jag vill trots allt veta mer om vad som hänt, och den spännande och avgörande händelse som berättelsen pekar mot och laddar upp inför kommer för långt fram i boken och är över alltför fort. Lite mer spänning så hade det blivit en bok helt i min smak.