Mer av årets bästa skönlitteratur 2009

Dödgrävarens dotter- Favoriten Joyce Carol Oates gav oss ett episkt läsäventyr som kan sällas till en av hennes bästa romaner.

Sorgesång- Siri Hustvedt följde upp fantastiska Vad jag älskade med en nästan lika bra roman. Återigen stod relationer i fokus, också denna gång berättad ur en mans perspektiv. Denna gång kryddad med psykoterapins mysterier.

Sånt man bara säger - Helena von Zweigbergk kom med en nästan lika vass roman som Ur vulkanens mun. Denna gång var det släktrelationer och svårigheten med det som stod i fokus. Det handlade också om att ge och ta i relationer. Hur man kan bli bränd och rädd för att komma nära.

Flickvännen - Karolina Ramqvist ångestladdade bok om flickvännen till en kriminell kille. Ytligheten och torftigheten känns i magtrakten. En bra skriven historia som man tänkte på överraskande länge efteråt.

Råttfångerskan- Deckare brukar inte vara en favoritgenre, men Inger Frimansson brukar inte göra mig besviken. En psykologisk skrämmis i bladvändarstil. Att jag hade möss springande i väggen, samtidigt som det sprang råttor över golvet i boken, fungerade som en extra krydda.

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva - Ann Heberlein skriver utlämnande och osentimentalt om sin sjukdom och en kris som fick henne att inte vilja leva. En bok som många skulle behöva läsa för att förstå hur det kan vara att leva med psykisk sjukdom.

Blåbärsmaskinen - Nils Claessons berättelse om uppväxten med sin far Stig Slas Claesson. Men också om hur det var att växa upp med en utländsk mamma, på Söder närmare bestämt Tanto under 60 och 70-talet. Men främst är det en, ofta mycket sorglig, berättelse om en ansvarslös pappa som ville vara kompis och konstnär. Så typiskt att en del kritiker undrar om "det verkligen kan vara sant". Inte ens nu kan barnet få berätta sanningen, hur det verkligen var hemma. Ärligt och fint berättad historia av Nils Claesson, en författare som jag gärna skulle läsa mer av.

2009 års bästa skönlitteratur...

... (för vuxna).

En av årets bästa läsupplevelser kom sent: Glitterscenen av Monika Fagerholm. Den skimrande fantastiska fortsättningen på Den amerikanska flickan som också mycket väl går att läsa fristående. Stora förväntningar efter lång väntan är ofta ett garanterat recept på avslagen besvikelse, men inte med Monika Fagerholm. Bästa svenska nu levande författaren!

Men den största lässkatten i år stavas Swede av Pauline Wolff. En vilda västern-berättelse i nybyggarmiljö, skriven på svenska, i bästa Odysséen-anda. Tre hämndlystna systrar drar fram likt dödsänglar på jakt efter hjälten/antihjälten Swede. Filmiskt berättat, en blandning av skräck och myt och samtida svensk prosa.

Babian av danska Naja Marie Aidt är en novellsamling där människor finner sig fångade mitt i sina vardagsliv. Mitt i strömfåran stöter man plötsligt på en liten sten som påminner en om vem man egentligen är och förändrar allt. Författaren fångar skickligt ögonblicken av tvivel som infinner sig mitt under en solig sommardag, mitt i idyllen, och som hotar att avslöja livets lögn, den lögn de flesta kanske lever i eftersom alternativet vore för svårt...

Också hett efterlängtad var Sorgesång av Siri Hustvedt och likaså Man utan minne av Nicole Krauss. Två av årets pärlor som båda handlade om saknad, minne och försoning.

Glitterscenen

Äntligen har jag fått njuta av Glitterscenen, Monika Fagerholms nya roman och fortsättningen på Den amerikanska flickan. Den här gången var det som att återvända hem, till språket, rytmen, magin, trakten. I Glitterscenen får man veta sanningen om mysteriet med den amerikanska flickan, Eddie de Wire, som drunknade i Bule träsket för länge sedan. Och man får veta mer om allt, fast från en annan vinkel. Och det är nya mysterier, nya berättelser och framför allt nya flickor. För där finns ju kärnan i Fagerholms berättelse: hos flickorna och deras hemliga världar, flickornas vänskapsförhållanden där man blir som en spegel för den andra, tills man bara måste krossa glaset för att ta sig ut, bryta sig loss. Och kring detta tecknar hon rytmen hos folkvisan, därav undertiteln: och flickan hon går i dansen med röda gullband. För i folkvisan upprepas ständigt samma saker. Samma mönster och misstag och kärlekssorger. Så också för flickorna i romanen som alla drömmer om sin stund på glitterscenen, där skönhet och kärlek och beundran ska råda. Och precis som i folkvisan drivs alla mot samma tragiska slut, också det är förbestämt.

På bokmässan i höstas liknade Monika Fagerholm romanskrivandet vid rivandet av trasor till trasmattor. Och i boken finns detta motiv ständigt återkommande: gräp gräp låter saxen genom tygerna, trasa efter trasa samlas för att kanske möjligtvis användas i den stora väven. På samma sätt bygger författaren upp sin berättelse och det är först efter den sista meningen som man ser den större strukturen och väven i hela sin skönhet och briljans.

Mer film 2009

Årets mest omdebatterade och årets mest- kluven- till:
Antichrist av Lars von Trier
Jag har svårt att förhålla mig till den här filmen. Jag hade en titel klar för en recension, men den visade sig inte vilja bli av. Jag hade tänkt mig något i stil med "Scener ur ett äktenskap goes slasherfilm". Det är ingen överdrift och det sammanfattar, samt kanske varnar de känsliga. Kanske hade jag velat ha en sådan varning innan filmen, men samtidigt hade man då bara suttit och väntat på att "det läskiga skulle börja". Nu blev det mer av en chockupplevelse då varken jag eller mitt biosällskap hade läst några recensioner. Ok, vi visste att den skulle vara ångestladdad och lite mer än vanligt. Men ångest är ju en vanlig ingrediens hos Von Trier. Men blod,tortyr och könsstympning hade vi missat... Detta tar sin fart på slutet. Innan dess är det en film om ett par som förlorar sitt barn. Detta sker när de har sex och barnet lyckas ta sig ur spjälsängen och ramla ut från fönstret. På något sätt blir det kvinnans, spelad av Charlotte Gainsbourg, fel. Hon bryter ihop och hamnar på psyket. Mot hennes vilja tar hennes man, som är psykolog och spelas av Willem Dafoe, med henne till en stuga i skogen. Där bedriver han någon slags kognitiv terapi som går över styr. Och man tycker att han är bara så jobbig. Låt henne vara liksom. Förnumstig går han omkring och känner sig nöjd när han tror att han har "botat" henne. Kvinnan blir den hysteriska som måste tas om hand och tyglas. Hon får skulden för allt. Kvinnans hat växer sig större och större, tills det resulterar i regelrätt tortyr. Tänk Kings Lida gånger tio...

Hur som helst var det en film som man tänkte på länge efteråt. Den hade också ett budskap tycker jag. Det handlade om kvinnan som yttersta ansvaret för barn och familj. Hur skrämmande och tabu det är för en kvinna att spåra ur och "tappa greppet". Jag tycker därför att Von Trier tar kvinnans parti, och inte som en del antyder, hatar kvinnor? Så jag har svårt att avråda från att se filmen, för den är inte dålig. Men är man känslig kanske det är bra att känna till de jobbiga bitarna. Kan tillägga att jag aldrig ätit så lite av mitt biogodis som till den här...

Årets överskattade: Gomorra av Matteo Garrone
Den här filmen, efter boken med samma nanmn avRoberto Saviano, föll mig inte alls i smaken. Ok skådespelarna är jättebra, miljöerna känna äkta och fotot är skickligt. Men den kändes så seg. Jag vet att den har blivit hyllad överallt. Men jag satt mest och väntade på att den skulle ta fart, coh sen att den skulle ta slut. Tyvärr.

Årets bästa filmer 2009

2 x Kate

Jag tycker inte att jag har sett så mycket film på bio i år, men de jag har sett har faktiskt varit riktigt bra. Kate Winslet står för två av årets bästa rollprestationer. Året kännetecknas också av ett visst hopp för svensk film, i form av geniala De ofrivilliga samt den vackra och roliga filmen Flickan.

1.
Revolutionary road: Filmen efter boken med samma namn av Richard Yates. Tyvärr hade jag inte läst den, men de som har säger att den är riktigt bra. Filmen så. Åter igen gör Kate Winslet ett fantastiskt kvinnoporträtt. Det är hudnära och ångestladdat. Leonardo DiCaprio är också riktigt bra. Roligt att se de två tillsammans igen, och här finns verkligen en speciell energi, något som Kate Winslet pratat om i intervjuer. De två har länge letat efter ett nytt projekt efter Titanic. Filmen handlar om paret April och Frank Wheeler och deras drömmar. Det är instängd förortsångest kontra en dröm om ett annat liv. Så, så fantastiskt bra från första rutan till den sista.

2.

De ofrivilliga: Något jag alltid kommer att bära med mig med den här filmen är hur den upprörde vissa människor när jag såg den på Frölunda kulturhus. En del reste sig och gick, och vissa klargjorde högt för hela biosalongen hur dålig filmen var. Har de fått betalt för det här?, o.s.v. Ganska irriterande för oss andra, som satt och såg en genial film som vekligen ville säga något. Det hade verkligen varit intressant att diskutera den här filmen. En film om grupptryck, om hur vi ofta böjer oss för istället för att stå upp för det vi verkligen tycker. Kanske av bekvämlighet, men oftast för att vi är rädda. Någon som är modig den unga kvinnliga läraren som säger ifrån. Men tråkigt att se hur hon utesluts ur gemenskapen när hon går sin egen väg. En viktig film som gör det film gör när den är som bäst. Får oss att tänka efter.

3.
The reader: Ytterligare en formidabel rollprestation av Kate Winslet. Film efter boken med samma namn, på svenska Högläsaren av Bernard Schlink. En film om ett fascinerande öde. Kärleken över åldersgränserna, yngre man möter mogen kvinna, är vackert och trovärdigt beskriven. Det är en film med ett befriande oförutsägbart slut. Moa här tyckte också att filmen var, för ovanlighetens skull, bättre än boken.

4.

Flickan:

Det finns hopp för svensk film skrev jag efter att ha sett Flickan. Det kändes som en helgjuten film där det mesta, från foto till casting och manus stämde. Det var inte alla som höll med om det, fick vi se i våra kommentarer. Men det är alltid roligt med olika åsikter. Exempelvis så kallas Flickan bara flickan och har aldrig någon namn i filmen. Något som kan uppfattas krystat, men jag tyckte att även det passade så bra. Det är en film i tidig Roy Andersson-stil, tänk En kärlekshistoria eller Kay Pollacks Barnens ö. Dessutom känns Blanca Engström helgjuten i rollen som "flickan".

2 x svenskt

Mytserien

Jag tänker hänga på Bokmanias läsutmaning som handlar om den så kallade Mytserien. Jag har själv tänkt läsa de här böckerna men inte riktigt kommit mig för, så därför är det en jättekul idé att göra det gemensamt över bloggarna! Så här skriver Bokmania om projektet:

Mytserien - The Myth Series - är ett ambitiöst bokprojekt som omfattar bokförlag i 35 olika länder. Det startade för fyra år sedan, i oktober 2005, och pågår fortfarande.

Mytserien går ut på att utvalda författare från hela världen har möjlighet att välja en myt som de känner för att återberätta i en högst personlig tappning. Traditionellt definieras en myt som en ursprungligen muntligt traderad berättelse. De äldsta myterna är skapelsemyter och finns hos alla folkslag; sedan finns det myter som förklarar olika naturfenomen (s.k. etiologiska myter) och myter där gudar och djur får mänskliga egenskaper (s.k. antropomorfa myter).

I Sverige är det Albert Bonniers Förlag som ger ut Mytserien och hittills publicerades berättelser av Margaret Atwood (Penelopiaden), Jeanette Winterson (Tyngd), David Grossman (Lejonhonung), Alexander McCall Smith (Drömguden), Klas Östergren (Orkanpartyt), Su Tong (Binu och den stora muren), Ali Smith (Flicka möter pojke) och Dubravka Ugresic (Baba Jaga la ett ägg). Nästa bok utkommer i januari, är skriven av Milton Hatoum och heter Den förtrollade staden.

Utmaningen sträcker sig från december till februari och man ska läsa minst en bok i serien och blogga om den. Förhoppningsvis täcker vi som vill läsa de här böckerna tillsammans in så många som möjligt och läser inte bara samma böcker. Jag har tidigare läst Orkanpartyt som är en av mina favoritböcker och Penelopiaden. Nu har jag plockat med mig Flicka möter pojke och Tyngd hem från biblioteket och hoppas hinna läsa dem så snart som möjligt.

Sputnikälskling

Jag har alltid lite ångest innan jag ska skriva om bok av Haruki Murakami. Hos mig som läsare finns alltid osäkerheten: vad handlar egentligen boken om? I Sputnikälskling återkommer många teman som känns igen från flera av Murakamis romaner: musiken är en stark sammanbindande kraft som kan öppna vägar till den andra sidan, brunnen som symbol för vårt undermedvetna, den onåbara lusten/sexualiteten som både för oss människor samman och gör oss oåterkalleligt åtskilda, och förstås en älskad person som försvinner spårlöst. Och hur ska man läsa dessa försvinnanden? Som en symbol för svårigheten att någonsin på allvar nå fram till en annan människa? Eller som ett verkligt försvinnande? Jag tänker alltid att brunnen symboliserar vårt undermedvetna och att detta i Murakamis berättelser innebär en möjlighet att nå in i sig själv. Den inre världen hos var och en blir ett parallellt universum där man också skulle kunna möta varandra utan alla dimridåer som den "verkliga" världen sveper in oss i.

Jag var tvungen att kolla upp i vilken ordning Murakamis böcker skrivits eftersom det är så många teman och motiv som återkommer. De böcker jag läst kan ordnas så här. Först Norwegian Wood (1987), därefter Fågeln som vrider upp världen (1994/19995), Sputnikälskling (1999) och Kafka på stranden (2002). Just Fågeln som vrider upp världen och Sputnikälskling har många paralleller vad gäller handling, karaktärer, miljöer och tematik.

Sputnikälskling berättas av K, men huvudpersonen är Sumire, föremålet för hans åtrå och kärlek. Sumire är en udda pojkflicka som drömmer om att bli författare. Men hur mycket hon än skriver så kan hon inte riktigt hitta formen. När hon träffar den äldre affärskvinnan Myu förändras allt. Sumire börjar arbeta för Myu och slutar samtidigt att skriva. På samma gång börjar en känsla av overklighet växa inom henne. En ny sida av henne själv tar över och den gamla suddas allt mer ut. Till slut försvinner Sumire spårlöst under en resa till en grekisk ö. K åker dit för att hjälpa Myu att leta men får återvända efter en omvälvande vecka utan Sumire. Till saken hör att ingen av huvudpersonerna kan få utlopp för sin åtrå; andra människor förblir stängda dörrar. Kanske är enda vägen in, den genom sig själv. Och kanske är det därför Sumire försvinner? Slutet har jag svårt att tolka. Är kanske K och Sumire i själva verket samma person? Eller blir de en del av varnadra när hon försvinner och han söker efter henne? Kommer hon tillbaka och i så fall till vilken verklighet? Alla som läst är hjärtligt välkomna att bidra med tolkningar! Hur som helst är detta ännu en fantastisk roman av Murakami som lever kvar och ställer frågor långt efter det man slutat läsa.

Bokåret 2009 på Stadsbiblioteket del 2- Vuxen litteratur

Titeln på föredraget om vuxenlitteratur på Stadsbiblioteket var "Pappaböcker, vittnesskildringar och krisande medelklass". Min första tanke var att det kändes som att det kunde passat in även på 2008 års böcker. Åsa Arping, fil Dr och universitetslektor i litteraturvetenskap sammanfattade året.

Hon började med att slå ett slag för lyriken, särskilt den göteborgska scenen. Hon nämnde namn som "UKON" Ulf Karl Olov Nilsson, dagens konferencier, Lotta Lotass, Elise Ingvarsson samt Fredik Nyberg.
Ett drag i skönlitteraturen under året var en slags fabulerande epik, med exempel som Karl-Johan Vallgren, Klas Östergren och Pauline Wolff.

Att det har skrivits fler och fler pappaskildringar har väl ingen kunnat undgå. En våg som startade med Åsa Linderborgs, med rätta hyllade, Mig äger ingen. I år fick vi ta del av Skynda att älska, Alex Schulmans öppenhjärtliga roman om sin pappa, vilken fick bra kritik överlag. Dessutom nämndes Allt här att drömma av Erik Wijk, Europeiskt skräp av Ulf Peter Hallberg samt Fadersmjölken av Tom Malmquist. Karlstad Zoologiska av Hanna Hellqvist, som jag och Ida skrivit om här, var också en pappabok som nämndes. När jag läste den var jag ganska trött på tokiga pappor som kommer undan med det, för att det alltid finns en mamma som städar upp och får stå för den fasta tryggheten i tillvaron. (Har hon något annat val?). Jag hade just läst Dårens dotter av Mian Lodalen, och hade Mig äger ingen färskt i minnet. Kanske hade jag tyckt bättre om Karlstad zoologiska om förutsättningarna hade varit annorlunda. (För övrigt gillar jag Hanna Hellqvists charm i P3:s Morgonpasset). Däremot ser jag mycket fram emot att sätta tänderna i Nils Claessons Blåbärsmaskinen. En bok som jag har haft stående länge på nyhetsstället på Fjällbacka bibblan, men som jag tyckt sett ganska tråkig ut. Men nu har jag hört så mycket bra om den, och dessutom har ju vår gamla bloggvän Ida faktiskt skrivit om den här.

Bland vittneslitteraturen nämndes hyllade och Augustprisvinnande, De fattiga i Łódź av Steve Sem Sandberg. En bok som jag är riktigt sugen på att läsa. En annan vittnesskildring som kom i år var Hotel Galicja av Per Agne Erkelius, också med förintelsen som tema.

Åsa Arping nämnde även Ragnar Thoursies fina och roliga Sånger från äldreomsorgen. En prosalyrisk textbok som jag tipsade talboksgruppen på bibblan om, och vilken medförde många skratt och igenkänningar. Den står klassad som lyrik men Thoursie själv vill inte kalla den det. Som själv f.d. vårdbiträde inom äldreomsorgen känns den extra fin att läsa. Den är till och med dedicerad till "äldreomsorgens tappra personal". Men det borde ju vara obligatorisk läsning för politiker!

När det gällde den krisande medelklassen nämndes bl.a. Människor helt utan betydelse av Johan Kling, som skrev och regisserade filmen Darling. Även Borta bäst av Sara Kadefors och När förnuftet sover av Inger Alfvén, var böcker som jag blev inspirerad att läsa. En som jag har läst är fin fina Helena von Zweigberks Sånt man bara säger, som jag har skrivit om. Kanske inte så vass som hennes tidigare Ur vulkanens mun, men ändå riktig bra och bladvändar-aktig. Åsa Arpings fråga "Hur mår egentligen medelklassen?", känns ju verkligen relevant med tanke på årets alla romaner om den krisande medelklassen.

Stefan Eklund, kritiker och kulturchef på Aftonbladet hade "Berättandets återkomst - är det verkligen något att bråka om?", som titel på sitt föredrag. Han pratade om det manifest som ett antal svenska författare med Jerker Virdborg i spetsen, har skrivit under. De menar att det renodlade berättandet med konstnärliga anspråk har kommit i skymundan. Man menar också att berättandet har ­annekterats av kriminal- och chick-lit-romanen. Jag kan i och för sig hålla med om att t.e.x. deckaren ofta får för stort utrymme, men att kritisera den unga svenska formprosan kan vara att gå lite väl långt. Kan inte båda finnas? Men Stefan Eklund menar att vi verkar gå mot ett mer traditionellt berättande nu. Varför då, kan man fråga sig?

Sammanfattningsvis var det en intressant dag som gav inspiration och nya tankar, men jag saknade en analys på slutet. Det hade varit intressant med en utförligare diskussion åt det litteratursociologiska hållet. Varför ser årets prosa ut som den gör? Varför krisar medelklassen? Och varför är vi på väg mot mer traditionellt berättande?

Mellanpost....

Jag var också på bokdagen och jag passar på att klämma mig in mellan Elins blogginlägg med små nedslag som jag fick med mig av dagen. Alice Eggers och Lotta Olsson (det roligaste var när de inte riktigt var överens utan fick argumentera lite för sin sak), pratade om en filosofitrend under året, om kopplingen mellan barnböcker och vår tid och att vi kanske behöver sammanhang i en splittrad tid som har gett avtryck i just barnböckerna. Att bilderböcker ofta annars står sig isolerade från trender men är mer estetiskt trendkänsliga vad gäller formgivning och bildspråk.

De diskuterade även vad som är avdroppande inom litteraturen, om det är vuxenvärldens böcker som sipprar ner till barnboksvärlden eller om det t.ex. istället är Harry Potter som inspirerar Dan Brown till fantastik. Vet inte riktigt vad de kom fram till här, de hade lite olika syner på det hela. Vad gäller ungdomsböckerna höll jag med i nästan allt; som att Svenhammeds journaler är lite överskattad (-..."ett försök att skriva en Ett öga rött utan begåvning"), många av årets böcker har varit inkännande som med Douglas Foley, Johanna Lindbäck, Emma Granholm och Jessica Schiefauer, att det fanns en besvikelse över Åsa Anderberg Strollos uppföljare till fjolårets succé, att klimathotet (som spåddes bli det stora temat för 2009) inte har visat sig och att en av årets bästa ungdomsböcker var Sofia Nordins Natthimmel. Jag håller däremot inte med om totalsågningen av Christina Wahldéns böcker (nej, de är inga litterära mästerverk men så bedrövliga och stereotypa tycker jag inte att de är, och jag tycker att det är viktiga böcker).
En annan sak som diskuterades var ett slags ungdomsboksskifte, att författare som Johanna Thydell, Sofia Nordin och Emma Granholm är på väg att peta bort de stora namnen som Peter Pohl, Per Nilsson och Mats Wahl. Vilket fick dem att slänga ut frågan till varandra "Men var är ungdomsförfattarkillarna?". De finns ju iofs med författare som Magnus Nordin och Douglas Foley m.fl, men det kan nog hållas med om att det är majoritetsduktiga kvinnliga författare på ungdomslitteraturscenen just nu.


Under slutdiskussionen pratades det om dagens hetsrecensioner och att man mest recenserar någon slags bladvändarkvalité, vilket är synd. Och att diskussionen till stor del idag även tyvärr mest handlar om hur mycket/litet barn och ungdomar läser, och att det inte pratas om vad de egentligen läser och hur det påverkar, med Twilight som tydligt exempel. Och, ja det håller jag med om och det är synd. Det viktiga är ju faktiskt vad böckerna säger och inte bara en slags kvantitetshets.


UKON, Alice Eggers & Lotta Olsson.


Urval av årets barn- och ungdomsböcker.

Bokåret 2009 på Stadsbiblioteket del 1

Jag var på stadsbibblan i Göteborg och lyssnade på en sammanfattning av bokåret 2009. Det var många intressanta infallsvinklar. Både sånt som man hade tänkt på själv och a-ha upplevelser.

Barn och ungdomsgenomgången hade titeln "Vampyrer och vardagsproblem- allt flyter samman i barnboksvärlden". Det var litteraturkritikern och barn/Ung-redaktören Lotta Olsson samt Alice Eggers, barn och- ungdoms litteraturkritiker på Aftonbladet, som stod för ett charmigt och intressant föredrag.

Vad gäller bilderböcker så konstaterades bl.a. att norska bilderböcker är på frammarsch, och att man ser allt mer användande av olika medier. Exempel på sådana är Roy och Snäll av Gro Dahle, som jag tycker är riktigt fina. Likaså Herman-böckerna av Stian Hole är exempel på den "norska vågen". Vardagsproblem synliggörs bl.a. i hyllade Siv sover vilse av Pija Lindenbaum, som Moa har skrivit om här.

Mellanåldersböckerna karaktäriserades 2009 av skräck, äventyr, deckare och serier. Linn Hallberg och Astrakan av Kristina Kieri nämndes. Ett annat lustigt, och kanske lite sorgligt "fenomen", är att det skrivits fler "böcker om böcker", d.v.s. nostalgiska böcker om läsning. Exempel på en sådan bok är Slumpens bok av Åsa Lind.

Även ungdomsböckerna hade flera bidrag inom skräck- och vampyrgenren. Det konstaterades också att Twilight-böckerna har genererat en våg av mindre bra vampyrböcker. Inom skräckgenren, och som man tyckte kunde passa utmärkt för killar, så utmärkte sig Djävulens märke av Magnus Nordin. En annan bra rysare är En natt på Daemon Hall av Andrew Nance.
För tjejer nämndes sig Ett nytt liv på köpet av Emma Granholm, om Sanna som går från ensamhet till en massa nya vänner i sin gymnasieklass och svårigheten med det. I lite samma stil går Johanna Lindbäcks Tänk om det där är jag.

Det var mycket som nämndes på författardagen. Eftersom jag inte har arbetat specifikt med barn och- ungdomslitteratur kan jag inte ge något "expertutlåtande". Men det kändes som en bra framställning av två kunnniga kvinnor. Dessutom blev man riktigt sugen på att läsa flera av böckerna. Vuxen litteraturen kommer i ett separat inlägg. Stay tunded!

Djävulens märke

När Magnus Nordin var och pratade på Stadsbiblioteket i Göteborg tidigare i höstas på ett seminarium om censur och skräck, handlade det mest om skräck och inte så mycket om censur. Han har vuxit upp i ett frossande av skräckgenre och inspirerats mycket av film, särskilt deckare och skräckfilmer från 40- och 50-talen, vilket också gör hans böcker väldigt bra. Det är helt enkelt rakt på med skräck och spänning och inte så mycket moraliserande. Nordin brukar kallas för mästare inom svensk ungdomsskräck och det är just skräck och spänning i de vardagliga situationerna som han behärskar mästerligt. Hans senaste bok Djävulens märke är, förutom en skräckthriller med magi och 1600-talets häxbränningsprocesser i fokus, även en snyting till friskolesystemet. Likt tv-programmet 9a kommer Malin Lärka till en niondeklassare till Stockholms söder och gör underverk med den struliga klassen, vars lärare precis gått in i väggen. Alla är nöjda, inte minst rektorn, och hon får inom kort tid skolledningens odelade förtroende, strulkillarnas hårdnackade skal att smälta i sina händer och elevernas dåliga självkänsla att krackelera. Men ett erövrande kräver också sin förlust, och i detta fall är det elevernas själar, och plötsligt börjar en kamp om gott och ont att utspelas på Katarina Östra där en flicka vid namn Ella visar sig ha en avgörande roll. Det är en bok för äldre högstadieelever, såväl som vuxna, som förutom sin nervkittling också är en bok om mod och att våga lyssna på sig själv och ifrågasätta. Jag tycker dock att det tar en aning för lång tid att komma in i boken och ibland känns tonen lite väl pedagogisk och genomarbetande förklarande, vilket blir som en pålagd berättarröst. Fast trots det är det en mycket välskriven och sammanhållen bok med hög rysarfaktor.

(Inte) I en klass för sig

Jag blir lika förvirrad varje gång jag får syn på omslaget till Kajsa Ingemarssons senaste bok, Bara vanligt vatten, för jag tror att det är I en klass för sig, Curtis Sittenfelds superbra debutroman med det gräsliga omslaget. Varför står den på nyhetshyllan nu? hinner jag tänka innan jag inser att det ju inte alls är samma bok. Men snarlika omslag, eller hur? Jag vet inte alls vad Ingemarssons roman handlar om, kanske är omslaget relevant? Men vad gäller I en klass för sig så är det helt missvisande. Mycket bättre är pocketomslaget med tonårstjejen i skoluniform som blåser rosa tuggummibubbla. Den här typen av omslag signalerar för mig chiclit eller i alla fall litteratur riktad mot en ung kvinnlig publik, det hade lika gärna kunnat vara en självhjälpsbok om hur man får bättre självkänsla...

Bilderböcker 2009

Så var årets bilderboksgenomgång gjord. Och som alltid känns det som att man förbereder och jobbar väldigt länge för något som tar slut väldigt fort. Det finns så mycket att säga om varje bok. Men rent generellt känner jag att det var fler intressanta bilderböcker förra året än i år.

En faktabok som också funkar som bilderbok är Helena Rundgrens Klappa kanin! som jag inte hann prata om på genomgången i onsdags kväll. Här får olika djur berätta själva vad de tycker om att bli klappade. Ödlan tappar svansen, sitt naturliga skydd, fjärilens vingar går sönder, kaninen kan bli lite rädd, katten arg efter ett tag, medan valpen för det mesta blir jätte jätteglad. Väldigt gulligt och pedagogiskt om djurklappandet som ju är så svårt att låta bli när man är liten.

Eva Lindström är alltid bra, årets alster heter Hit med våra mössor! som handlar om Sofi, Tom, Mia och Marko som går på kalas hos kompisen Jim. På sig har de sina nya mössor. Som trollas bort av Jims pappa som underhåller som trollkarl. Gänget väntar och väntar på sina mössor som aldrig dyker upp igen och går till slut hem. Sedan handlar det lite om trappuppgången och hissen som man aldrig åker i eftersom alla fastnar där. Det gör även Jims pappa som kommit för att lämna tillbaka mössorna. Underbara bilder, matta färger, roliga detaljer och associationer som leder till att berättelsen tar nya vändningar. Magisk vardagsrealism.

Fylla år av enormt begåvade Emma Adbåge är så där underbart vardagsklurig. Varför fyller man år? Varför heter det att man fyller år, när man till exempel även kan fylla en skål med yoghurt (jågurt). Vad händer när man fyller 100? Och om man är född på skottdagen? Och är det samma sak att fylla år när man är barn som när man är vuxen? Massor av pyttesmå detaljer, roliga bilder och underfundiga tankar. Emma Adbåge har även gjort Vi hittar Smulbert som handlar om en dag på stranden med matsäck, bad och sandslott. Och den lilla skalbaggen som barnen hittar och som till allas fasa visar sig vara död efter allt bärande, gömmande, grävande, lekande och flyttande som han utsätts för. Om död i den lilla skalan, på ett stort sätt för små barn.

Pija Lindenbaums Siv sover vilse har blivit hyllad och uppmärksammad med rätta. Siv ska för första gången sover över hos sin bästa kompis Cerisia. Hon är jättespänd och glad, men allt är så konstigt och annorlunda hos Cerisia. Hon har en två meter lång bror, en hund med en äcklig knöl på huvudet och marsvin som luktar messmör. Dessutom är Cerisia själv förändrad när hon är hemma hos sig själv och kan bestämma allt. Det slutar med att Siv hämtas av pappa dagen efter och konstaterar: "Nu har jag sovit över. Det var inte så jättekul." Pija Lindenbaum har själv berättat att det är bland det värsta hon vet att sova över hos folk och att hon undviker det in i det längsta. Så boken om Siv är nog baserad på en sann historia...

Mörkare ton i New Moon - filmen bättre än boken?

Jag tror att jag gillar varulvar bättre än vampyrer. Hellre värme, styrka och manlighet helt enkelt, än kyla, marmorbringa och anemisk blekhet. Hur som helst. Som bekant så gör varulven entré i New Moon, filmen efter Stephenie Meyers andra bok i Twilight-serien. Och det är varulvarna som är filmens behållning. För tvåan, är som de oftast är, sämre än ettan. Däremot säger de som har läst boken, att filmen är bättre än boken, och det hör ju inte till det vanliga.

I New Moon får, för att inte säga för mycket, Bella och Edward en fnurra på tråden. Bella blir naturligtvis helt förkrossad, och ja deprimerad. Hon äter inte, umgås inte och drömmer mardrömmar. (Hennes ångestskrik när hon vaknar på nätterna gick mig på nerverna...) Då kommer Jake in som en charmig snäll virvelvind och Bella sveps med. Hon börjar så smått att leva igen, men minnet av Edward finns där hela tiden. Slutligen blir Jake och Bellas relation ohållbar, då det visar sig att Jake har blivit en varulv. Sen ska jag nog inte avslöja mer för er som tänker se filmen.

Ja vad ska man säga. Eftersom jag inte har läst New Moon, utan endast Twilight så kan jag inte uttala mig om hur filmen förhåller sig till boken. Men jag tycker nog att filmen Twilight hade en annan charm och ton. Kanske beror detta på att New Moon har en annan regissör, Chris Weitz. Den magi som fanns, trots de b-mässiga specialeffekterna, saknas lite grann i New Moon. Jag saknar musiken och det vackra naturmiljöerna, och något annat som är svårt att sätta fingret på. Till en början är filmen dock riktigt spännande, med Bella och Jakes relation som en höjdpunkt. Det tuffar på och här är det relationer och dramatik som för filmen framåt. Inte mycket till humor överhuvudtaget. Men samtidigt är det ganska naturligt med tanke på Bellas sorg över Edward. Olycklig tonårskärlek kan ju verkligen vara så här, omtumlande och fullkomligt förkrossande. På så sätt framställs den på ett bra sätt. Men..., jag kan inte sluta störa mig på Bellas vekhet. Hänger verkligen allt på en kille? Och det enda som kan få henne på andra tankar är, så klart, en annan kille. Kompisarna finns liksom inte. Men en annan behållning med filmen är faktiskt Kirsten Stewart som jag hela tiden har gillat i rollen som Bella. Hon passar verkligen i rollen som "girl-next-door-söt", samtidigt som hon kan agera.

Mot slutet blir filmen ordentligt seg och jag kommer på mig själv med att titta på klockan, vilket jag inte är ensam om. Men de av mitt biosällskap som hade läst boken säger att den är ännu segare. Kan det verkligen stämma? Summa sumarum så är det en spännande film med en mörkare ton, som hade mått bra av en förkortning, men där varulvarna fungerar som en nyttig vitaminjektion.